För exakt 15 år sedan skulle jag gå på konsert
Runt 93-94 var jag en grungare. Försökte vara en iallafall. Det var trend och jag var och har alltid varit mycket trendkänslig.
Jag var 15 år och min bästis Linda Wåhlin och jag hade köpt biljetter till Nirvanas spelning i Stockholm. Det var svårt att få tag på dem och vi hade suttit i telefonkö flera timmar och slutligen kommit över varsin åtrådd biljett. Vi var eld och lågor. Vi provade kläder i flera månader innan.
Vi satt och pratade och planerade om hur det skulle vara, hur det skulle låta och hur det skulle kännas. Jag hade Nirvanas album ”Bleach”,”Nevermind” och ”In Utero” på repeat på min dubbeldäckande bandspelare. Mina väggar var täckta av posters på Kurt Cobain.
Jag hade röda dreadlocks och kängor.
På ett lokalt discotek hade en discjockey kallat mig för ”Miss Nirvana” i mikrofonen då jag hade dansat så vilt till ”Smells like teen spirit”. Jag var stolt. Nirvana med Kurt Cobain var ett band som passade oss perfekt. Han var vår gud med en inbyggd smärta och han pratade rakt till oss. Det var ren och skär melodiös rock med ett sound som var helt nytt och skärande vackert. Han lade grunden till en helt ny stil.
Vi fick dock aldrig träffa Kurt Cobain. Mitt under den pågående Europaturnén fick Kurt Cobain strupkatarr. Några veckor senare hittades han död i sin lägenhet. Han hade skjutit sig själv till döds med ett hagelgevär.
Nyheten nådde mig då jag var ute och åkte snowboard med Linsan. Det var i början av april och snön var blöt och blev ännu blötare av våra tårar. Vi bara satt där i backen och grät. MTV sände extrainsatta program och nyheten om Kurt Cobains självmord cirkulerade 24 timmar om dygnet. Det var förfärliga dagar. Kurt Cobain och Nirvana blev ännu större efter tragedin.
När han blev som störst hade jag redan torkat tårarana, klippt av mig dreadlocksen och slutat lyssnat på Nirvana på repeat. Jag tyckte han var dum som lämnade oss och sin familj i sticket. Han hade väl kunnat ta in på rehab eller spenderat sina pengar på terapi. Manodepression är svårt att förstå.
Jag kan fortfarande känna en enorm känsla för musiken och stilen. Den lade grunden för allt det jag tycker är riktigt bra i musik. När Eddie Wedder förra året gjorde soundtracket till ”Into the wild”fick jag Kurt Cobain wibes.
Klädmässigt är det underbart. Tänk att man kan gifta sig i en flanellskjorta på en strand i Hawaii. Han ser lycklig ut på bilden. Det är romantiskt. Courtney är gravid. Det är 1992 och 2 år innan han ska till att ta livet av sig. Ett liv som avslutades alldeles för tidigt.
Bilden på Kurt Cobain och Courtney Love är hämtad här.
2 Comments
Annapanna
Kan bara hålla med och bli nostalgisk. Jag fick heller aldrig uppleva Nirvana live då min mamma vägrade släppa iväg mig Roskilde -92. Då kändes det som världens undergång, men idag har jag full förståelse för hennes beslut…
PS. Helena vad du var söt i dina dreads(är du förstås nu med, så klart)!
Anna
Helena H
Jag förstår att det kändes som världens undergång. Vi är väl och förblir väl några slags grungare. Generation X kallas vi också för..