Confession to make

Kan ni tänka er. I nästan 20 år har jag drivit café, hela mitt vuxna liv. Varje sommar sedan jag var 13 år har jag jobbat på mitt café vid Fryken som med tiden blev kallat för Fröknarna Fräs. I början sålde jag bara kaffe, dricka, glass och sockerkakor genom en liten lucka. Sedan byggde vi en restaurang och plötsligt blev jag typ krögare (vid 19 år ålder). Vi fick fullständiga rättigheter och ett nytt kök och det blev mer och mer utbyggt. Ja, det var ju inte bara jag utan även mina storasystrar, mina kusiner och mina vänner som var med.  Alla mina vänner har fått jobba där, frivilligt eller ofrivilligt.

Med tiden har alla utbildat sig och skaffat sig ordentliga året-runt jobb, och ja, jag, den yngsta i syskonskaran var den som blev kvar. Jag gissar själv att jag faktiskt kommer jobba där ända tills jag är en gammal, skröplig tant. Jag älskar mitt café.

Trots detta, här kommer bekännelsen, har jag aldrig bakat bullar. Inte i hela mitt liv, trots att jag älskar kanelbullar. Det är så konstigt. Jag har bakat morotskakor, kladdkakor, chokladkakor, marängtårtor, småkakor, citronpajer, äppelpajer, molusker, biskvier, sockerkakor, jag allt möjligt, men aldrig bullar.

Kanske för att alla andra gör det, kanske för att man måste vara precis (i fråga om mått, temperatur och tid) och det har ju aldrig varit min starka sida.

Men idag, imorse, bakade jag mina allra första kanelbullar, och de blev dödnygga, och jag är jättestolt. Jag fixade det. Jag kunde baka bullar! Det är som att ha bestigit ett berg eller nåt.

Stor känsla.

Ville bara delge min bravad.