Prästen i Vitsands församling blandat med en konfirmationsinsikt

Jag har vid ett flertal tillfällen stött på min församlings (Vitsands) nya präst. Jag har hört mycket om honom genom ortens människor och alla verkar älskar denna eminenta man. Det är inget lätt uppdrag att besjäla en glesbygdskyrka och få det alltmer nedåtgående talet på besökare att gå åt motsatt riktning. Men han kommer nog att lyckas. Prästen som fanns innan hette Leif och verkade där i många år…

Vitsands kyrka är viktig för mig. Den ligger och ler uppe på en höjd brevid sjön Brocken och ståtar med vita väggar vid vägkanten. Åker man förbi är det omöjligt att inte beundra dess stolta läge.

Där är jag döpt, där ligger mina förfädrar begravda och där är jag konfirmerad. Jag tror faktiskt att alla konfirmerade sig på den tiden då jag var konfirmand (1991) och vi var ett tajt, sammansvetsat gäng som läste om Jesus och den allmänna tron.

Det starkaste minnet som jag har från min konfirmation är ett som bygdens ”bus-strå”(Peter Sundén för er som känner till honom) gav mig. Han konfirmerade sig samma år som mig.

Vi hade en vild diskussion i gruppen om vilken färg vi skulle ha på rosorna som vi höll i under själva ”konfirmandakten”. Alla sa röda men jag sa gula. Jag tyckte verkligen att vi skulle ha gula rosor, jag begrep verkligen inte varför alla tyckte att rött var så självklart. Vi var ju unga, rött var för mig en tung färg fylld av lidelse, blod, hetta och kärlek, och vi var ju inte mer än 13 år, varför skulle vi bära på så tung symbolism? Näe, gula rosor var att föredra enligt mig. Då vi inte kom överens föreslog prästen Leif att vi skulle rösta om saken. Alla röstade på rött utom jag som röstade på gult. Då säger bygdens ”bus-strå”;

”-du ska alltid va kärringa som går mot strömmen du”.

Då förstod jag att jag inte var som de andra och det var en lättnad. Det var den största insikten jag hade som konfirmand och det var en stor och varm insikt. Jag kände mig inte bara annorlunda. Jag fick det på papper. Sagt av någon annan. Att jag minsann var en kärring (13 år) som gick mot strömmen. Det sved, men det var en skön svidning.

Efter det beslöt jag mig att alltid rösta motsatt. Om inte för att tänka kritiskt så för att grumla till i opinioner och statistik. Jag träffar bus-stråt Peter Sundén ibland och jag tackar honom alltid för det han sa.

Leif var en bra präst. Han anordnade rockkonserter och om jag minns rätt så hade Hawks Row (på den tiden No good) sin första spelning i Vitsands kyrka runt 91-92.

Leif gav oss en varm tro till präster.

Så det var med glädje som jag skuttade fram till vår nya präst för några veckor sedan för att hälsa honom välkommen och berätta hur mycket gott jag hört om honom. Jag kände igen honom på hans utmärkande skägg i kombination med prästkragen.

Jag har efter det stött på honom vid ett flertal tillfällen och näst senaste gången fick han nys om min blogg.

Idag mötte jag på honom igen i skidbacken och han berättade att han besökt min blogg (jag är hedrad) och att han själv blev inspirerad av att skaffa en. Han menade på att den där narcissistiska ådran i en får sig någonting då man bloggar.

För mig skulle det vara den ultimata bloggen. Livet som landsortspräst. Kanske anonymt, kanske inte anonymt.

Vitsands församlings allra raraste präst. Om du läser det här igen så vill jag bara säga 2 saker.

1) Tack för att du besöker min sida igen. Det tar jag som att du fann min blogg intressant på nåt sätt.

2) Starta en blogg själv. Det skulle vara väldigt intressant att få läsa teologiska utläggningar om analyser av Kain och Abel blandat med skidåkningen på Hovfjället och vårblommorna på vackra prästgården. Det skulle det verkligen. Prästyrket är så symboliskt och väldigt intressant.