Det är så lätt att bli hemmablind. Att hela tiden tro att vackra vyer och magiska platser bara finns på platser långt borta. Jag hade hört talats om Sjutorspleden några gånger, och hade väl egentligen inte tänkt att det var så mycket. Förrän en tjusig, världsvan kvinna i lockigt hår, stråhatt och utstrålning äntrade in på mitt café i somras.  Strålande som bara den därför att de hade gått Sjutorspleden och de hade hunger som bara en fysisk naturupplevelse kan ge. De hade gått delar av den barfota, bara känt den mjuka mossan under trampdynorna och och de höga kronorna svaja över huvudet. Vinden och värmen och pulsen och den porlande bäcken…