hej då Stockholm och hej Corin

2002 var jag student i Sydafrika. Det var min vän Anki som hade hittat en spännande antropologi-utbildning (och en kille förstås) på Rhodes University i den lilla staden Grahamstown i Sydafrika. Själv var jag i ett vägskäl i livet. 

Jag bodde i Stockholm, minns inte om det var i tredje eller fjärde hand. Jag flyttade runt bland lägenheter som jag aldrig riktigt fann mig tillrätta i. Jag gick hellre på bio på kvällarna än gick hem till de där tomma, kalla hemmen. Såg Amelie på bio sju gånger den där hösten. Bio eller barer. Popcorn till middag. Det var ett ändlöst barande den där hösten 2001. Restauranger och sena vinkvällar på Kungsholmens tapasbarer. Provade ett kollektiv ett tag men blev utfryst för att jag bar skinnskor och jobbade på Stureplan. Visserligen bara extra på en bokhandel men kanske var det inte rätt bokhandel. Jag passade inte in kollektivet, även om jag gärna velat passa in.

Jag jobbade dessutom som assistent till en fotograf som höll på att avveckla sitt företag för en flytt till Barcelona, men han garanterade mig att han skulle hitta ett nytt jobb åt mig. Jag började sakta bredda mitt nätverk, hängde med spännande fotografer och intressanta människor. Det var kul. Vernissager och gallerier. Jag tänkte, stannar jag i Stockholm nu blir jag kvar för evigt. 

Jag fick ett erbjudande om ett förstahandskontrakt på en lägenhet som skulle passa mig perfekt, men om tog jag den skulle jag bli kvar. Det visste jag. Stockholm behåller en. Gör en beroende. Boenden så dyra att man omöjligt har råd att ta sig någonannanstans.

Stockholm var vackert. Stilla, elegant, kallt, ensamt, tillrättalagt och exklusivt. Jag bar klackar varje dag. Åt god mat. Drack fina viner. Stötte ihop med bekanta, ”visst, jag jobbar som assistent åt en reklamfotograf.”  Visst är jag på gång. Nån att satsa på. Visst kan det bli något av mig. Bruden från landet. Från Värmland.

Men jag kände, stannar jag nu blir det för evigt. Det blir ingen återvändo. Stockholm kommer behålla mig och jag är inte säker på att jag vill det. Det är för dyrt och kallt att leva här.
Det var då Anki tipsade mig om den där fotoutbilningen i myllrande Sydafrika. Sydafrika lät som motsatsen till Stockholm. Varmt, färgstarkt, fattigt och politiskt på gång. Det lät spännande. Nytt. Utmanande. Så jag sökte, och kom in.

Packade min väska och flyttade för ett tag till Sydafrika som student.

Jag kom aldrig tillbaka till Stockholm. Det var precis som jag förutspått. Antingen eller. Stockholm hade sagt till mig: Jag tar hand om dig om du vill. Men jag ville aldrig. Jag ville gå en annan väg.

Det är jag glad för. I Sydafrika blev jag bästa vän med Corin från Pretoria. Corin var specialstudent. Invald av vår speciella professor. Jag var specialstudent. Den enda från Europa på hela utbildningen. Så visst fann vi varandra. Vi delade en passion. Uttryck.

Corin tryckte bilder på 24 karats guldpapper. Hon var udda. Vi delade mycket den där våren. Hon var den enda jag skulle till att behålla kontakten med från den tiden.

Numera bor Corin i London och jobbar som fotograf. Själv är jag en utsliten småbarnsmorsa som behöver storstadsinput.

Tack för att du tar emot mig Corin.
Vi ses på torsdag då jag flyger till London för en helg med bara dig.