Ibland upplever jag att tiden är så förgänglig. Att den går alldeles för fort. Att den är lika snabb som en rörelse, ett danshopp som jordens dragningskraft aldrig kommer frysa annat än på en bild. Jag tror det var därför jag började fotografera från början. Jag stod inte ut med att tiden tickade och nuet blev historia och framtiden passé i ett litet nafs. Jag ville behålla nuet och det gjorde ju fotografiet. Det frös alla minnen i ett rektangulärt format så jag fick behålla dem för evigt. Går tiden fortare för vissa? Och visst är det paradoxalt att tiden går snabbare när man har roligt, just då när man…

En liten filmlista av betydande filmer i mitt liv. Riktiga filmtips! Det finns många fler men vi börjar så här. Utan innebördes ordning: La Grande Vadrouille, eller på svenska, Den stora kalabaliken (1966) Min kusin var svarttonad i håret och franska vågen-film-besatt. Men det var den här som hon lämnade kvar hemma hos mig. Det var något som var så speciellt med den. Jag skrattade och skrattade och jag tyckte de var så finurliga och språket var så vackert och storyn så magisk och skådespelarna så karaktärsstarka och miljön alldeles sagolik. Jag var kanske 12 år. Jag tycker fortfarande att den här filmen är en av de bästa komedierna som…

Att bo på landet är inget skäl till att inte då och då bära klackar, ja, jag tror nästan att det är ett större skäl till att faktiskt ha klackar. Ett par riktigt vackra skor att plocka fram när det vankas festligheter. För att fira skönheten och hållningen. Och skulle de vara alltför obekväma att gå i kan de ju alltid bara stå på sin plats i garderoben och bara vara tjusiga. Det här är nog de vackraste klackar jag ägt någongång,  så utmärkt sydda i varje liten detalj. Det räcker med att jag slänger en blick åt dem så blir jag på bra humör. Från Irregular Choice, och nu…

Kära vänner! Här kommer ett vykort från djupet av mitt hjärta. Ska försöka att inte vara för ytromantisk utan hålla mig till sanningen, för den är det enda riktigt intressanta. Träffade en gammal kär vän på mataffären som sa: Helena, du har inte bloggat sedan den 11 juli. Och det gjorde mig så rörd, att en av mina vänner har större koll på mina bloggdatum än vad jag har. Det fick mig att längta till bloggen. Att den kanske ändå gör skillnad i tillvaron, inte bara för mig (den är nog viktigare för mig än vad jag har förstått) Kanske har jag gått in i den berömda väggen, eller något…

Kära vänner. Jag är inne i en konstig period. En period som jag inte känner igen riktigt. Men jag kommer att komma ut ur den starkare. Det är jag säker på. Att hamna i nya perioder är ju spännande på något sätt, ungefär som att utforska nya marker, nya revir. Perioden jag hamnat i är lite ingenmansland. Det är lite smågrått och dystert, tröttsamt och bittert, och det, mina vänner är inte likt mig.  Men thats life, och det vet jag om, för ändlös lycka och permanent optimism, ja vart existerar det egentligen?