Okategoriserade

Mellan då och nu

Kära vänner!

Här kommer ett vykort från djupet av mitt hjärta. Ska försöka att inte vara för ytromantisk utan hålla mig till sanningen, för den är det enda riktigt intressanta.

Träffade en gammal kär vän på mataffären som sa: Helena, du har inte bloggat sedan den 11 juli. Och det gjorde mig så rörd, att en av mina vänner har större koll på mina bloggdatum än vad jag har. Det fick mig att längta till bloggen. Att den kanske ändå gör skillnad i tillvaron, inte bara för mig (den är nog viktigare för mig än vad jag har förstått)

Kanske har jag gått in i den berömda väggen, eller något ditåt. Sommarmånaderna tär hårt på oss alla. Företaget jag är involverad i drar in nästan hela årets inkomst under 3-4 månader. Under sommaren är vi 15-20 anställda, så det är en stor maskin att dra runt. I sommar regnade det väldigt mycket vilket fick oss att jobba mycket mer själva. Det har aldrig varit något problem för mig att jobba 100 timmar i veckan tidigare, men med en trotsig två-åring och en egen husrenovering så blev det alldeles för mycket även för mig.

Huset blev färdigt redan i juni, men jag tror att det kommer retroaktivt. All spänning släpper. Det är så mycket val som ska göras, stora pengar i omlopp, hantverkare som kostar varje minut…saker blir mycket större och mer omfattande än vad man tänkt.  Och sen tidsspannet…alldeles för länge. Drömmen man hade från början försvann längst med vägen, för det gick två år mellan start och slut och mellan det hinner man förändras. Sedan alla kompromisser, vilka val är ens egna och vilka är andras?

Alla pengar går till det där projektet, allt fokus. På det och företaget. Sedan får man aldrig sova för man har en två-åring som väcker en klockan 8 på morgonen. Det finns inga reserver kvar. Vissa nätter jobbade jag till 03.00 och sedan tar det ett tag att varva ner, så sen kan man inte sova ut för världens vackraste lilla människa ruskar om en och säger vakna, mamma, vakna.

Sen ska man vara så himla snygg också hela tiden. Och trevlig. Bekväm. Man ska leverera. Alltid. Göra sitt yttersta. Sitt bästa. Vara så grymt kreativ och laddad. Och sedan ledarskapet på det. Vara världens bästa chef.

Jag längtar bara efter att gå barfota på en strand. Springa. Yoga. Lägga fokus på min kropp och mitt inre.

Söka efter mig själv. Andas i naturen. Känna min kropp.

Vi drog till Sardinien i 10 dagar, och där fick jag lite av det. Men det blir ett eget blogginlägg.

Ja, jag tycket det är okej att klaga lite. Det är bara sanningen.

Nu är hösten här, och huset är färdigt.

Nu ska jag börja leva igen. Och blogga. Och hålla tal. På söndag klockan 13 inleder mitt tal Torsbys kulturvecka. Det är stort.

Kram

14 Comments