Nej vet ni vad, nu är det dags att erkänna vart mitt fokus är och vad jag håller på med. Det började i höstas, och som så många läste jag Born to Run och som precis alla andra blev jag helt förälskad, i ideén på att springa. Och speciellt i uppsynen av de här två långdistanslöparna. 160 km på en dag. Helt otroligt, och egentligen omänskligt. Men de springer och springer, i berg och i dalar. Nu är det ju inge nytt att denna bok är grymt motivationshöjande men för min del öppnades verkligen en dörr. Ju längre in i boken jag kom desto mer självklart tedde det sig att…

Tänk, jag har aldrig gjort ett pepparkakshus i hela mitt liv. Men nu var det dags. Och det var mycket svårare än jag tänkt, men bra mycket roligare också. Blev en grej som hela familjen var med på. Sedan ställde jag ut det i snöyran för en bild. Blev väldigt färgstarkt. Ett indiskt tempel sa nån. Ja, varför inte. Strax efter att vi var färdiga bestämde jag mig för att googla lite, och nu har jag förstått att detta med pepparkakshus är en hel sport.  Vilka otroliga kreationer, den ena värre än den andra. Men väldigt roligt. Hantverk, konst, tradition och kemi i ett. Vårt tids skådebröd kanske. 

Snön har kommit, och mellan varven läser jag poesi och försöker vara skandinaviskt vemodig.

Happiness. Jag och Viggo har så himla roligt inne i walk-in-garderoben. Han springer och gömmer sig bakom mina långa klänningar, ropar Vart är Viggo, provar min halsband, mina skor, dansar runt, sjunger och skrattar.  En liten avdelning i rummet ska alltid vara helt dedikerat till maskerad, med peruker och hattar för det finns inget som är så roligt som att klä ut (upp) sig.

Jag har nog glömt att berätta att jag går en kurs. Lite så på kvällstid. Den sträcker sig över ett år och den är tvärvetenskaplig kan man säga. Den handlar om ledarskap, målbildning, affirmationer, självrannsakan, utveckling och drömmar. Vi går i terapi, får stillpoint, rita drömmar och besöka framtiden. Och det är inte det lättaste. Man kan ju få ont i magen av mindre. Vi ställer frågor som: Vad vill jag egentligen? Vad är mina styrkor? Använder jag min fulla kapacitet? Vad är jag passionerat intresserad av? Hur kan jag bli nichad expert på detta och hur når jag mina drömmar. Som alltid när det handlar om att gräva i…

Jag tjuvstartar lite med utmaningen för jag ska åka bort i helgen på tjejresa. Men här är iallafall en utsikt jag älskar. Det fyller mitt hjärta att se dessa pojkar i badkaret. Badkaret med tassar som jag och min mor kånkade hem en gång. Det är i gjutjärn med täckt med ett annat material. Väger inte lika mycket som ett klassiskt gjutjärnsbadkar (som säkert väger uppemot 200 kg) men det här är nära på. Bilden handlar för mig också om ett ansvarstagande pappa-skap. När jag och Jögga bestämde oss för varandra spelade hans roll att vara pappa på (han har en pojke som är 19 år) en stor avgörande roll.…

Här har jag gjort en liten utmaning till er mina kompisar. Det är inte alltid lätt att få inspiration till att ta bilder men ibland kan det räcka med att göra en titel och sen ta en bild varje dag. Jag gjorde den på engelska för det kändes på något sätt mindre pretantiöst, så kunde den dessutom kanske få ett eget liv utanför Sverige. Så nu är det bara att börja fotografera. Och om man missar en dag så är inte det hela världen heller. Jag tycker det ska bli spännande. Den finns på instagram också #aphotoaday# eller #helenasutmaning#, och jag är ju förstås också på instagram. Lycka till.

Kanske har ni redan sett den här filmen för det var ett tag sedan den kom ut, och jag såg den själv en regnig dag när jag behövde den för jag visste att det var en film som liksom skulle gripa tag i hela min själ. Ett underbart äventyr om den första kärleken och den bästa vännen.  Om stjärnbeströdda nätter och dumma vuxna, om lövomkantade stigar, vackra träd, havet, scouting, isolering och vad barn ser. Om ensamhet och mod och brevväxling och äventyr. Om att när man är tolv och ett halvt år så lever man i den bästa av världar. Steve Zissou i ”The Life aquatic”(Wes Anderssons andra bästa film)…