Historien om hur jag fann Anna-Lena

Första gången jag fann henne var 1998. Ön var det holländska St. Maarten i Caribbean och jag var ute och gick på en väg med en tillfällig kompis. 30 meter framför oss gick en blond kvinna med en kort sexig turqois klänning och bilarna som passerade tjöt och visslade och hängde ut ur rutorna och skrek”beautyful girl”, ”sexy babe” till henne ….

Kvinnan framför oss var ett fenomen. Hon klev nämligen på ännu stoltare. Själv hade jag eventuellt dragit i klänningen och försökt krypa under jorden, men damen framför oss var stolt. När en bil hade dragit ner på tempot och körde jämsides med henne pekade hon finger åt dem, på ett väldigt bestämt och långsamt sätt. Hon vann över dem för hon vägrade gå med på att visslas över.

”-Jag slår vad om 10 dollar om att tjejen framför oss är svenska”, sa jag till mitt sällskap. ”-Okej” sa mitt sällskap, ”jag tror hon är amerikanska”. Så jag ropade ”hello beautyful swedish girl”, och kvinnan framför oss stannande och vände sig om.

Resten av dagen spenderade vi tillsammans. Sedan är allt en historia.

Nu har hon nästlat sig in i min familj på många olika sätt och är nästan en inventarie i fråga om släkten, men jag försöker påminna alla om att de har mig att tacka för att jag fann denna jordnära och eleganta Söderhamns-tös. Nästan 9 år sedan. För att hon bar en turqois klänning.