Axelvaddsnostalgi

Jag och Jörgen (”hasalöparen”) var inbjudna till Värmlandsoperans uppsättning av ”The wedding singer”. Det var alltså ingen opera om någon förutom jag trodde det, utan det var en MUSIKAL. Den var…..snabb, varm, färgstark, glad! Och det säger jag inte bara för att jag fick gå på den gratis.

Den var fantastisk.

Jörgen (född -71) hade ännu mer i utbyte av denna musikal än mig (född -78) därför att han skickades rakt ut på en nostalgisk resa genom sitt tonåriga 80-tal. Själv minns jag 80-talets hårspray och axelvaddar som en 7-åring som smygtittar genom dörrspringan till sin storasysters rum. 80-talet var liksom hennes..90-talet skulle till att bli mitt.

Men ”the wedding singer” var verkligen härlig. Och ljus. Och alldeles underbar.

För alla 80-tals fans, för alla som levde på 80-talet eller inte levde på 80-talet så ger den ett stort stycke varm historia över yuppie-eran.

Vi skrattade hela tiden. Om inte för handlingen så för scenografin, kostymerna (Camilla Thulin) och musiken.

Sedan grät jag hela sista akten. Men det är bara jag som är romantisk junkie och det kräver jag inte av dig.