Åk först ni så väntar jag därnere…

I slutet av februari börjar bröllopsäsongen igen. Och i april campingsäsongen, sedan kan jag inte vara ledig knappt en dag förrän uti oktober. Då är det jobb 7/24 som min tonåriga vän Andreas skulle uttryckt det.

Detta gjorde mig stressad.

Jag är barnlös, huslös, snölös, hästlös…man kan kalla det fri förutom att jag inte är singel. Sitter iallafall här på en stol och väntar på snön och på att livet ska börja. Läser om klimatförändringarna och att jag nog åkt min sista mil skidor. Men vänta lite….

I alperna har de inte haft så mycket snö sedan 1989.

Skrev ett mail till min väninna Sarah som bor i Val disere i franska alperna sedan 5 år och frågade om hon visste nåt litet kryp in som kunde passa en skidåkande fotograf som längtar efter höga berg. Inom två veckor hade hon fixat ett litet rum med kokvrå till mig hos en dam i gamla delen av Valdisere.

Jag tvekade ett litet ögonblick. Jag fyller ju 30 i mars, åker man inte till alperna ensam när man typ är 22? Dessutom fick jag ett förfärligt dåligt samvete. Livet är till för att arbetas, inte för att glassas på. Är det att försumma dyrbar tid och åka på ledighet till alperna i tre hela veckor?

Först blev jag lite sur på min egen syn som är så förfärligt lutheransk, att man ska ge sig själv dåligt samvete så fort det handlar om nöjen. Vem tackar mig om 100 år för dåligt samvete?

Efter att ha diskuterat med mig själv fram och tillbaka kom jag fram till att skidåkning är en investering i min hälsa, så dessa tre veckor kommer säkert att göra så att jag pensionerar mig tre veckor senare än vad jag skulle ha gjort om jag inte rest.

Dessutom kommer jag säkert att ta bilder som jag kommer att sälja senare vid ett eller annat tillfälle.

Det lättade mitt samvete lite.

Jag åker på lördag.

Tyvärr blir Jögga hemma, men Helena och kamerorna ska surfa puder i 21 hela dagar.

Åk först ni så väntar jag därnere.

New York får alltså vänta några veckor till. Jag tror B&H står kvar till mars.