När vi ändå är igång…
När vi ändå är igång med min snygga kusin Markus-tema här på bloggen så måste jag ju visa dessa underbara bilder som legat på mitt skrivbord och påmint mig om svunna tider. Markus var kanske 12 år, då måste jag har varit 18-19. Jag har alltid använt honom som min egna modell. Även om han inte ville så tvingade jag honom. Just här målade jag honom i silverfärg, klädde honom i min afghanpäls, hade någon annan som blåste såpbubblor på honom…ja, som ni ser var han modellmaterial redan då.
Jag plåtade analogt, framkallade rullen själv, kopierade på Ilford pärlpapper och blekte och färgade sedan kopian i sepiapulver. Allt det där kemiska var själva roten till varför jag startade med fotografi. Det var så spännande. Världens process.
Vätskorna, doften, rödljuset och en sprakande gammal bandspelare som fanns i varje mörkrum med självrespekt…och ändå pratar vi bara 90-tal, kanske 00-tal.
Jag skar och blekte och ritade. Blötte och färglade.
Det var en ljuvlig tid.
Väldigt äkta på något sätt.
