Klänningspassion
Jag har alltid funderat på varför jag har så många klänningar. Jag har vridit och tänkt och funderat kring min passion för klänningar. Sett mig själv stå och dra i sarityg i Indien, tittat på tunna viscosklänningar i Caribbean, prövat tjocka ylleklänningar hos Bitte Kai Rand, testat mängder av linneskapelser hos Noa Noa, njutit av färgstarka paljettskapelser i Europas storstäder.
Jag får aldrig nog, jag har aldrig tillräckligt många klänningar!
Jag har aldrig begripit denna lilla lidelse hos mig själv förrän jag hörde mig själv säga på en liten presentation vi hade om oss sjäva
”-Jag samlar på klänningar”.
Voila, där satt den! Jag behöver inte längre ursäkta eller bortförklara för mina nära och kära om varför jag behöver köpa ännu en bedårande klänning på mina shoppingstråk, för när man samlar på något så är ju mängden av enorm betydelse.
Jag förstod att denna lidelse inte behöver analyseras eller begripas. Den bara finns där för att behaga mig. Äntligen kan jag frossa i klänningsköp utan att få dåligt samvete!
Sent på natten på Sarah och Regis bröllop då jag blivit väldigt trött efter en hel dags arbete beslöt jag mig för att tyst smyga runt och fotografera de mest livfulla klänningstygen (tryckmässigt sett) som jag hittade på dansgolvet. Det måste ju ändå vara något som bruden inte har så mycket tid att titta på. Det blev det lilla projektet ”Kvällens mest färgstarka klänningstyg”.
Klänningsbärarna tyckte att jag var helt galen.
