Vi fortsätter kartläggningen av mina klänningar: Den här klänningen hörde jag en gång en kommentar om ”-gud vilken amerikansk klänning”. Jag vet inte riktigt vad hon menade med det men jag tror att hon syftade en Long Island- picknick med Sylvia Plath-referenser. Det är så den känns faktiskt. Som att sitta i en roddbåt för två och läsa poesi högt för varann en sval och bohempräktig sommardag. Materialet är lite sliskigt, färgen korall men formen är söt och rolig. Framförallt så gillar jag tyget som faller från axlarna (vet någon vad det kallas för?) Jag inhandlade den i jakt på nåt annat egentligen, men den bara hängde där, och väntade…

Efter några veckors klänningsuppehåll fortsätter vi nu kartläggningen av klänningssamlingen i min garderob. Den här veckan har turen kommit till en japansk välsvarvad skapelse. Den har en historia: En gång i tiden bodde min kusin Linda i London. Hon hade vid den här tidpunkten en svägerska vars shoppingbehov och divafasoner var mycket stora. Men Linda gillade sin svägerska. Svägerskan tog med Linda på opera och cocktailspartyn bland Londons socitet. Jag ska inte berätta för mycket om denna sköna svägerska då historien är Lindas högst privata mer än att den här klänningen av någon anledning hamnade i Lindas garderob istället för i svägerskans (på svägerskans begäran)… …och av en eller annan…

Jag har träffat drottningen av country (tillsammans med flera tusen andra, men dem såg jag inte) på Löfbergs Lila arena i Karlstad igår kväll. ”-You folks have no ideea how much money it takes to look this cheap” Jag fashinerades av Dollys historier. Inte nog med att hon har en pipa om slår det mesta och en kropp som tillochmed fått döpa världens först klonade får(för att genen kom från bröstet)…hon spelar massa instrument… …..-och hon satt som en sagofé, en älva med glittrande peruk och berättade med smäcktande smärta, amerikansk gnisslande nashville-dialekt och djup humor om sitt liv som och med världsartisten Dolly Parton. Om barndommen med lite pengar…

”Om jag gömmer mig här kanske hon inte ser mig”

Idag hade jag besök av Värmlands Folkblad. Jag kände mig het. Det är inte varje dag det kommer två sköna journalister hem till en och ställer frågor som enbart är positiva. De ville göra ett slags personporträtt av mig som fotograf och hur man kan kombinera två yrken, bo i Torsby och ändå besöka världen, eller något sådant… och jag har verkligen ingen aning om denna vackra Anna fick med sig något användbart hem i sitt skrivblock. Det slutade nämligen med att jag och fotografen Håkan Strandman gick loss på att snacka om konstfotografins ogripbara begripelse och bildjournalistikens moraliska dilemma. Jag går ju upp i hejsan och blir helt hysteriskt…

Hon har kommit ut! Jag är en mycket stolt moster. Jag tyckte att hon var väldigt tidig med att skaffa en blogg, men det tyckte hon inte själv….om ni vill ha adressen till hennes blogg får ni höra av er då den är mycket personlig.