Den här tösen är klart bäst när hon sjunger på svenska. Jag har lyssnat på den här låten hela dagen. Blir lite lycklig, även om jag inte förstår texten helt och fullt. En blåval skulle väl aldrig äta upp en människa? Spelar ingen roll. Titeln är så fin, hon är så söt och hennes röst så skön. Och apropå skönt. Igår kväll när jag redigerade pilotporträtt och flygbilder för Wermlandsflyg tittade jag chockad ner på min mage då det helt klart var två starka sparkar som kom innifrån. Sparkarna sa liksom hej hej. Det var en underlig och konstig känsla. Jag visste inte vad jag skulle svara. Knacka tillbaka? hej…

Måste tacka er för era fantastiska kärleksberättelser. Varenda en av dem, och de som ännu inte skrivit får gärna skriva. Jag ska faktiskt printa ut dem och rama in dem och sätta upp dem på väggen mitt nya hus. Och varje gång man går förbi ser man en skymt av KÄRLEKEN. Det finns inget som är så spännande som kärlek. I alla former. De som brann ut. De som ännu brinner. De som ännu inte börjat brinna. De som aldrig kommer sluta brinna.

Så här såg min kärlek Jögga ut första gången jag såg honom. Det var i Oslo 1999. Han var utklädd till känguru på en Värmlandsmässa i Oslo och mitt hjärta gjorde små volter på attraktionskraft då jag såg honom. Mr Värmland 1998 utklädd till känguru. Det var hur sexigt som helst. Fast jag var bara 21 år då och långt ifrån mogen för ett stabilt förhållande. Jag var en rörig, förvirrad, efterpubertal vagabond utan körkort som inte visste vad jag ville. Men Jögga var så tålmodig, blev min djupa vän och såg en tjusning i den ungdomliga förvirringen som befolkade mig. Vi paddlade kanot, cyklade, läste Dan Andersson poesi högt…

Hade besök av Fredrik igår. Han är min största mentor. Kolla in delar av hans fantastiska bilder här. Jag får besök av honom titt som tätt då han antingen är på väg upp till Lofoten eller på väg därifrån (han undervisar däruppe). Vi har en lång och fin vänskap och ibland är vi ute och reser ihop. Här är vi uppe i Empire State Building i NY. Bilden är en av de roligare bilder jag vet. Den får mig att fnittra varje gång jag ser den. Något med hela uttrycket, våra poser, grejen med att posera framför en vägg. Klämkäcka jag och uttråkade Fredrik. Fredrik är utan tvekan en av…

Blås din vind ur din tro på att tron i sig själv räcker till Att någon i sig själv kan vara nog Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen Om man tror på någonting som du gör Att aldrig någonsin ge upp ____________ Vals för Satan (Din vän pessimisten) Jocke Berg Kent är de enda som kan få mig att vilja klä mig helt i svart (brevid Coco förstås). Dessutom inspirerar de mig till att ta självporträtt och vara lite sådär svår. Senaste skivan Röd lyser rätt in i min benmärg och kom till mig nu i mörka november som en mood-höjare…

I lördags kväll fick vi i kvinnohuset (där vi bor) besök av isbjörnen Isabella och charmören Alfred. Vi hade en rolig förfest med dem. De vart så himla populära överallt de gick under kvällen för de utgjorde ett mycket exotiskt inslag bland alla monster och spöken. Här har Isabella hittat självaste catwoman på en fest som liknade ”From Dusk to Dawn”. Isabella var ett oskyldigt inslag och skyndade sig snabbt därifrån. Charmören fann sig en läckerbit som blev lite kär. Ännu flera läckerbitar. Isabella gosade i soffan . Det gjorde charmören också. Frisören Joakim kammade pälsen på Isabella litegrann.

Imorse såg vi en film som kommer leva kvar i mig länge. Benjamin Buttons otroliga liv. Jag grät från den första bildrutan till den allra sista. Tårarna bara sprutade i ett och ibland kunde jag inte hålla emot utan hurklade så högt så Jögga knappt kunde höra filmen. Filmen var 3 timmar lång så nu sitter jag med knallröda ögon och flammiga kinder och känner mig renad som jag genomgått någon slags katharsis. För att kompensera all den vätska jag förlorade på alla tårar var jag tvungen att dricka 2 glas extra vatten. Jag grät nog inte så mycket för att den var sorglig utan mer för att den var…

Kunden: vi skulle gärna vilja ha dig som fotograf i Dalarna den 3 april. Jag: Men visst, inga problem, ska ta upp almanackan. Få se, jag är ledig den 3:e april 2010 så ja det går fint. Ooops förresten, kom på att jag föder den 22 mars. Vilken tur att jag kom på det! Vi fick ett gott skratt. Ibland glömmer man bort. — Postat från min telefon