Har flyttat in i mitt nya hus. Har väntat på det hela hösten. Lyckokänslan vill inte riktigt infinna sig. Går vilse bland de stora rummen och hittar inte riktigt hem. Men det kommer nog. Flyttkartonger överallt. Det är hur jobbigt som helst att flytta, jag inser att jag hatar att flytta. Det är som en slags kris. Ett slags nytt liv som ska börja. Förvirrande. Paradoxalt. För samtidigt som det är otroligt tjusigt och stort och högt i tak så känner jag mig lite förvirrad och ensam. Men natten är alltid som mörkast precis innan gryningen. Det har jag lärt mig. Det är ju den enskilt största privata affär jag…