Har flyttat in i mitt nya hus. Har väntat på det hela hösten. Lyckokänslan vill inte riktigt infinna sig. Går vilse bland de stora rummen och hittar inte riktigt hem. Men det kommer nog. Flyttkartonger överallt. Det är hur jobbigt som helst att flytta, jag inser att jag hatar att flytta. Det är som en slags kris. Ett slags nytt liv som ska börja. Förvirrande. Paradoxalt. För samtidigt som det är otroligt tjusigt och stort och högt i tak så känner jag mig lite förvirrad och ensam. Men natten är alltid som mörkast precis innan gryningen. Det har jag lärt mig. Det är ju den enskilt största privata affär jag…

I lördags låg jag och min kille i influensa och feber men idag söndag kände jag mig mycket bättre. Efter att ha sett fantastiska skidgazellen Charlotte Kalla med sin grymma syreupptagningsförmåga (den är ju utomjordisk) och sitt skidgäng vinna damstafetten i säsongens första världscuptävling (slår mig att det måste ha varit jägarbiffen jag bjöd henne på i somras) gick jag och en ny väninna och såg Coco avant Chanel på bio. Tvära kontraster. Längdskidåkning mot mode. Det var fint och jag hade verkligen sett fram emot den här filmen om kvinnan som var den första att klä kvinnor i byxor, men sätena var så mjuka, bilderna så mörka, biomörkret så…

Det är så sjukt bra allt som Tarantino gör. Jag blev begeistrad i honom efter Kill Bill I och II. Han skapar filmhistoria med allt han gör. Han spelar med våra filmiska referenser och plockar filmkonst ur allt. Jag vet inte hur många gånger i månaden som jag hänvisar till någon av Tarantinos filmscener. Det är så eget. Det är så bra. Det är intelligent rå, grym och skruvad humor som inte går att beskriva. Jag är ju ändå inte intresserad av filmvåld på något sätt men Tarantino gör filmvåldet till en otroligt läskig men vacker konst. Visst håller jag för ögonen ibland då bastarderna skalperar nazisterna, men man måste…

Den här tösen är klart bäst när hon sjunger på svenska. Jag har lyssnat på den här låten hela dagen. Blir lite lycklig, även om jag inte förstår texten helt och fullt. En blåval skulle väl aldrig äta upp en människa? Spelar ingen roll. Titeln är så fin, hon är så söt och hennes röst så skön. Och apropå skönt. Igår kväll när jag redigerade pilotporträtt och flygbilder för Wermlandsflyg tittade jag chockad ner på min mage då det helt klart var två starka sparkar som kom innifrån. Sparkarna sa liksom hej hej. Det var en underlig och konstig känsla. Jag visste inte vad jag skulle svara. Knacka tillbaka? hej…

Måste tacka er för era fantastiska kärleksberättelser. Varenda en av dem, och de som ännu inte skrivit får gärna skriva. Jag ska faktiskt printa ut dem och rama in dem och sätta upp dem på väggen mitt nya hus. Och varje gång man går förbi ser man en skymt av KÄRLEKEN. Det finns inget som är så spännande som kärlek. I alla former. De som brann ut. De som ännu brinner. De som ännu inte börjat brinna. De som aldrig kommer sluta brinna.

Så här såg min kärlek Jögga ut första gången jag såg honom. Det var i Oslo 1999. Han var utklädd till känguru på en Värmlandsmässa i Oslo och mitt hjärta gjorde små volter på attraktionskraft då jag såg honom. Mr Värmland 1998 utklädd till känguru. Det var hur sexigt som helst. Fast jag var bara 21 år då och långt ifrån mogen för ett stabilt förhållande. Jag var en rörig, förvirrad, efterpubertal vagabond utan körkort som inte visste vad jag ville. Men Jögga var så tålmodig, blev min djupa vän och såg en tjusning i den ungdomliga förvirringen som befolkade mig. Vi paddlade kanot, cyklade, läste Dan Andersson poesi högt…