Jag och Jögga ska på opera. Vi har blivit inbjudna till Värmlandsoperans uppsättning av ”The wedding-singer”. Bara för att jag är bröllopsfotograf. Kommer med recension på måndag. Och imorgon åker Fröknarna Fräs på Spa-Talinnresa. Personalresa. Jag ska svetta skiten ur min personal på diverse ursvettningsmetoder. Gym, sim, bastu… Trevlig helg. Vi syns på måndag.

Den här killen och min lins är kära i varandra. De hånglar alltid järnet. Det är nåt med kemin. Min kameralins och den här snubben.

Läste på rymdkattens blogg och skrattade en massa och beslöt att göra samma sak, fast i mindre skala. Det är första gången jag gör nåt sånt. Jag publicerar de roligaste. Regel: Svara på frågan sanningsenligt, googla sedan svaret och sätt in den bilden som kommer upp först. 1)Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner? 2) Vilken kroppsdel tycker du mest om att kyssa på din partner (förutom läpparna?)

Jag slängde ut det svarta molnet ur sängen. Öppnade ballkongdörren och föste ut det. Efter 13 samtal varav två med min mamma, 4 eventuella reseplaner, en mat-shoppingtur på ICA och en hopplektion för en hopptränare känns det bättre. Min vän Johanna sa det så bra ”jasså, kallar du det för PPD, ja, jag skulle bara säga att ditt batteri är tömt och att det behöver sättas på laddning. Det kanske kommer ta en månad att få det uppladdat” Så enkelt. Bara så där. Visst gör det ont, men när smärtan väl har släppt har livet vackrare färger. Nu får jag ju dessutom tid att träna. Och forma kroppen. Och psyket.…

Samma sak varje höst. På natten lägger sig ett svart litet moln brevid mig och sussar så skönt. Det kliver upp brevid mig på morgonen och hänger med mig hela dagen. Det där svarta molnet kommer tillbaka varje höst och alltid i slutet av augusti. Det är förändringens vind som viner runt mina öron och det där svarta molnet följer mig vart jag än går. Jag tycker mig vara väl förberedd varje höst, men likaväl slår det till som en stånghammare och det är omöjligt för mig att förutse hur det kommer kännas innuti min kropp. I amerika kallar de det för PPD. Post production depression. En tid av febrilt…

Jag kan inte glömma en film jag såg förra vintern. Brokeback Mountain. Ju mer jag tänker på den ju bättre blir den. Den liksom växer med minnet och blir bara bättre och bättre. Den är ruskigt bra. Och den gör ont.

Namn: Högåsängsvägen Ålder: Uppfört ca 1936 Syfte med fotograferingen: Katrin och Chris ska flytta till Key West och ska sälja sitt hus och behövde säljande bilder som visar husets framsida Tycker de om bilderna: Ångrar att de vill sälja Tycker fotografen (jag) om bilderna: Ett gammalt ruckelhus har blivit en underbar liten inspirerande oas med Chris och Katrins smak och arbete. Detaljer som gustavianskt blått golv och kalkfärgade väggar har verkligen gjort susen. Jag är faktiskt rätt lessen för att ni ska sälja. Ert hus har verkligen blivit mysigt (inte för att det aldrig varit det men nu är det verkligen fint) och då ska ni dra igen. Hmm. J-a…

Detta har fått mig att fälla en tår de senaste dagarna: 1) Lena Endré som sommarpratare i p1. Jag älskar den hysteriska kvinnan. Hon är så ofantligt vacker. 2) Svärmoderns tal till bruden i lördags på bröllopet (bör tilläggas att svärmodern är präst) 3) Brudgummens lillebrors version av Leonard Cohens ”Halleluja” i kyrkan i lördags (han och pianot och en vän på stämma och gitarr) Halleluja. Livet är vackert!