• Uncategorized

    Alex

    I mina senare tonår, kanske mellan jag var 16 till 18 hängde jag med Alex. Alex var rebellkillen som fick mitt hjärta att liksom bulta. Han var klädd i svart, lyssnade på underliga vinylplattor och drack en massa svart kaffe. Han boxades. Han kom inte från Torsby. Han var intellektuell. Jag förstod inte allt han sa men han tänkte annorlunda än killarna hemma i Vitsand och bara det var en befrielse för mig. Han var vad jag behövde då. En outsider som kunde begripa en vilsen skogsjäntas dröm om att passa in i det stora hela. Vi gick i skolan tillsammans. Han var viktig för mig. Sedan dess ser han…

  • Uncategorized

    Fotografinnan hälsar välkomna

    Det är underligt. Så fort jag skriver om bedrövelse, smärta eller någon motgång så sticker mina besökssiffror iväg långt upp i himlen. Plötsligt har jag fått 699 individuella ip-gäster. Det har jag aldrig haft. Det har legat på 500 ganska stabilt i ett års tid. Nu har det alltså kommit till 199 gäster vad jag förstått.Vart kommer ni ifrån och varför? Är det alltså smärta som är intressant för er? Eller är det någon som länkat mig? Ni som kommit till enbart för smärtans skull måste jag göra besvikna, för i ärlighetens namn är jag inte så smärtsam som det kan verka. Tyvärr. Jag vill verka djupare än jag är…

  • Uncategorized

    Färdigt

    Tack alla ni söta varma vänner till mig som hört av sig till mig av oro. Jag uppskattar er värme och engagemang otroligt mycket. Nu ska jag lämna det här bakom mig. Nu får det skötas professionellt. Om de inte är professionella så får ju jag vara det iallfall. Juristen får ta hand om resten och jag får helt enkelt bara vänta. Tids nog får ni reda på vad det handlar om. Det var nån vis människa som sa att motgång egentligen bara är ett annat ord för utveckling. Allt kräver hårt arbete, inget kommer gratis. Pyramiderna i Giza fick mig att inse vad liten jag är på jorden, och…

  • Uncategorized

    Krackelerad

    Jag var vansinnigt arg och besviken. Kände mig kränkt och lurad på flera olika sätt. Men det har gått över nu, hoppas jag. Vad som gör mig mest upprörd är att människor inte har lust att samarbeta. Jag är på flera olika sätt den mest lättarbetade och samarbetsvilliga typ som finns. Inget är svårt för mig, på alla plan är jag enkel att ha och göra med. Så möter jag motstånd, i närheten. Av människor jag känt tilltro till. Av en förening där jag varit medlem i tre år. Vi bor på liten ort, jag förstår vidden av att vara rädd om sin person, sina kontakter. Jag går mjukt framåt…