fotografi, Lifestyle, Mina klänningar, Outfits, Rattsjöberg

Vår i Sverige

 

Efter en lång mörk vinter, där jag faktisk inte lämnade Värmland på sju månader utan omfamnade mörkret och snön och kylan och gjorde den till min identitet så kom våren som en explosion.

Det var som att jag åkte skidor ena dagen och planterade blommor dagen efter. Det blev ingen vår. Det blev en fullfjädrad sommarexplosion med 20-30 grader varmt i flera veckor.

HM Conscious Exclusive kom ut med en kollektion enbart av återvunna, ekologisk material inspirerad av Karin Larsson som levde för hundra år sena i Dalarna, och jag blev så inspirerad och gick loss på den här klänningen.

I didn’t leave Värmland for 7 months, I just embraced the cold, the snow, the winter and when the spring arrived and the summer exploded in my arms I wasn’t prepared at all.

But here it is, and Im loving the summervibes.

Frihet, Helena funderar, Inspiration Träning, kärlek, Kropp & själ, Skidor, snö., Värmlandstips, Vasaloppet, Vinter

Pånyttförälskad

Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.

Det är så otroligt härligt att vara kär igen.

Foto 2018-01-11 14 20 56

Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.

Foto 2018-01-11 14 01 51

Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.

Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.

Foto 2018-01-11 14 27 28

Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.

Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.

Foto 2018-01-11 14 12 52

Haralöpet är svåruppkört. Det kräver  en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.

Foto 2018-01-11 14 17 44

Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.

Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.

Foto 2018-01-11 14 02 45

Det är så otroligt härligt att vara kär igen.

Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.

Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.

Festligheter, foodie, Frankrike, franskt, kärlek, Kök, Mat, Mat & Hälsa, Minnen, Minnen Vänner

Om mat

Jag upptäckte mat på riktigt när jag var 19 år och jobbade med mästerkocken Lisa. Det är sant. Innan det var mat något man skulle äta för att överleva.

DSC_4326

I hela min barndom var mat något som skulle vara hälsosamt, komma från naturen, vara lokal, ekologisk, giftfri och ätas i små portioner på bestämda tider. Helst utomhus. Gärna på öppen eld. Helst skulle morötterna plockas direkt ur landet och helst skulle de ha lite jord på sig. Om det var kött skulle man ha jagat/slaktat det själv. Det är så jag är uppvuxen. Det behövde inte vara gott, det skulle däremot ge näring. Pizza, hamburgare, snabbmat, halvfabrikat var bannlyst och jag minns mitt första besök på Mc Donalds. Jag var 13 år. Det var jättespännande.
___________________

IMG_4574_1024

Men så när jag var 19 år i Lisas lilla kök på en båt i västindien introducerades jag till både hummer, sushi, ostron, musslor och fisförnäma kötträtter (våra få gäster tillhörde de rikaste i världen) och plötsligt fick jag uppleva smaker som jag aldrig gjort förut. Min tunga slog volter och en ny värld öppnade sig. Lisa skrattade så hon låg dubbelvikt åt att jag aldrig ätit kalvfilé eller ens hört talas om sushi. (Lisa var i hemligheten hängiven yogi och åt helst vegetariskt men det var inget vi sa till våra gäster där de satt och mumsade på sina dyra blodiga, oxfiléer)

_____________________

Min första allvarliga pojkvän hette Benjamin och var fransman. Som vilken fransman som helst hade hans mormor en vingård och runt det tunga, ådriga 200-åriga ekbordet i hans familj i Bordeaux åtnjöts det mat i timmar. Dukningen var inte så noga, det viktiga var maten, kryddad med romantiska historier. Maten hade förberetts i dagar. Det var alltid 5-rätters, eller iallafall 3-rätters (även om det bara var 2 personer som skulle äta) Maten åts på små blommiga tallrikar (max 24 diameter) och jag söp i mig varje liten essens av de där åren. Jag blev en sorts frankofil. När man skulle ta med sig presenter hem var det alltid ost och vin. Vin och ost. Det var en fundamental kunskap jag fick med mig. Alla borde skaffa sig en fransk ungdomskärlek.
____________________

thumb_IMG_5015_1024

Lite tidigare, när jag var 13, köpte mamma en camping och jag fick ett litet strandcafé på halsen hemma i Värmland. Jag var bara tonåring. I början serverade vi kokkorv, sockerkakor och glass. Jag visste inget om mat. Mat var något man åt för att överleva.

Jag återvände till mitt café varje sommar. Vi fick fullständiga rättigheter en dag. Vi fick göra som vi ville, så länge som vi såg till att det var öppet och att det fanns något att köpa. En sommar tog med mig min franska pojkvän dit som kock, han visste ju mer om mat än oss andra. Jag köpte dessutom med mig en espressomaskin från Paris (en stammis brukar påpeka det där, att den första cappuchinon hon fick köpa i Värmland var på mitt café 1998)

På resor genom världen hittade jag vänner som jag bjöd in att jobba på mitt café. Vi kallades Fröknarna Fräs, och med tiden blev det en liten restaurang som de flesta av mina vänner är bekanta med. Nästan varje vän har gjort några timmar på det där lilla strandhaket som inte är så litet längre.

_________________________________

Foto 2017-06-16 21 41 27 (1)Sedan 8 år är det Markus som är stjärnkocken. Han har den där stjärnstatusen. Så när han går genom rummet går ett sorl genom lokalen. Han står för de stora smakerna. Han är en mästare.Vår lilla restaurang är inte bara känd för att ha grymt läge, vedeldad pizza, intressant arkitektur utan lika mycket för Markus såser. Han borde ha en såsskola.
_____________________________

Det slår mig nu, att trots att jag dedikerat en så stor del av mitt liv åt mat (jag plåtar även mat för en tidning) och trots alla mina olika utbildningar har jag aldrig utbildat mig till kock. Jag undrar varför.

Kanske är det för min bakgrund, att det aldrig var naturligt att laga en bearnaise hemma hos oss när jag växte upp? Att mamma jagade ut oss ur köket och bad oss gå ut och rida istället? Att det fattades mig så enormt mycket kunskap i form av den ”fina” maten? Att jag halvt om halvt var uppvuxen på rawfood (med betoning på rå) / älggrytor / får i kål /havregrynsgröt? Att jag inte visste vad en blodig biff innebar?
___________________________

limeJag har försökt att tvätta bort min oskolade uppväxt i skogen. Nickat naturligt åt räkcocktails och flamberade pannkakor precis som om vi alltid åt och drack det när jag växte upp. Jag fattar ju att jag har en akilleshäl där, att något i mitt självförtroende sviktar.

Kanske är det restaurangköken som skrämt mig? Avsaknaden av råvarans ursprung? Fönsterlösa lokaler som doftar os? Jag har ju alltid helst velat vara utomhus. Gräva i jorden.
____________________________

Så såg jag dokumentären om Francis Mallman. Jag satt klistrad framför datorn och i slutet rann tårarna nerför mitt ansikte. Hela denna människa. På många sätt var det som att komma hem, att kanske ge sin bakgrund en renässans, att kanske förstå sig själv bättre?
Att låta sina olika världar mötas?

Jag rekommenderar hela denna fantastiska serie ”Chef’s table” på Netflix. Mat som konst, politik, filosofi, buisness, passion, kärlek och psykologi. Personporträtt. Väldigt vackra sådana.

/ Det här skrev jag för Allt om mat september 2016.

feminism, Personligt, texter

#metoo

Processed with VSCO with v2 preset

Den här texten skrev jag egentligen för Goda Nyheter Torsby, men den passade inte riktigt in där tyckte redaktionen, så jag delar den här istället.

#metoo

Jag hade tänkt att skriva något helt annat den här veckan, men i sviterna av den virala kampanjen #metoo där kvinnor över hela världen gått ut på sociala medier för att visa vilket omfång sexuella trakasserier har så måste även jag göra min röst hörd.

För jag har också blivit utsatt. Fler gånger än jag kan räkna. Som vi alla blivit.

Det började när man var liten. Min mamma varnade mig jämt och ständigt för farliga gubbar. Äckliga män. Man hörde historier, och de kom inte bara från långt bortifrån. Det fanns i vår omgivning. En släktings man, nån svåger, nån granne. Jag och mina systrar och våra kusiner (vi var ett helt tjejgäng) fick lära oss att lyssna på magkänslan, och om det fanns minsta lilla känsla i magen som var tvivelaktig fick vi lära oss att vi skulle springa. Bara springa iväg. Det snabbaste vi kunde.

Sen började jag högstadiet, där sexuella trakasserier var en del av vardagen. Anti-mobbinggruppen var de som mobbade mest.

En eftermiddag strax innan jag skulle ta bussen hem ligger korridoren tom, och jag hör ett par träskor som hasar sig fram, och jag vet, att om han får tag i mig kommer mina överarmar att bli blå så som de alltid blir när just han kommer. Så jag klättrar upp på ett av skåpen där det ligger en hög med inbundna tunga böcker. Jag är helt tyst, så precis när han kommer fram tar jag sats allt jag kan och slänger alla böckerna på honom. Från två meters höjd. Så hör jag ett vrålande ”AGHHHHH, din jävla slyna”  jag har ingen aning om jag skadat honom eller något, men jag hoppar ner från skåpet och springer det snabbaste jag kan, precis som min mamma lärt mig. Jag hinner precis med bussen och mitt hjärta pumpar och adrenalinet pulserar. Jag såg honom i skolan dagen efter men han rörde mig aldrig igen.

Men bara för att jag lyckades säga ifrån en gång så betydde det ju inte att de sexuella trakasserierna slutade. Tvärtom.

Festivaler, skolfester, konserter.

Några år senare står jag och min bästa väninna på tunnelbanan i Prag. Min mamma hade berättat för mig tidigare att om jag någonsin skulle möta en blottare så ska man peka och skratta åt blottaren, för det är inte vad blottaren vill möta. Han vill möta rädsla, och det var precis vad han fick av mig. Jag blev helt skräckslagen paralyserad. Min mammas ord om att skratta, peka, håna var som bortblåst. I flera månader hade jag synen på den där blottaren framför ögonen. Hans långa svarta rock och fruktansvärda onanerande.

Sedan reste jag i nästan 10 års tid. Många gånger ensam. I Indien, Sydafrika och Europa. Jag har haft tur. Så fort klockan i min mage har ringt har jag stuckit. Sprungit. Jag tackar mina långa ben och min intuition i magen.

Men de allra värsta trakasserierna har jag nog ändå mött på min restaurang. När människor blir fulla (så oerhört löjligt när män skyller på fylla) och sent på natten.

Det är ingen tillfällighet att vi heter Fröknarna Fräs. Det var ett feministiskt statement när Sara kom upp med det där namnet. Vi har absolut nolltolerans. När någon syftar det minsta på sexuella anspelningar åker den personen ut. Den personen är heller inte välkommen igen. I det fallet har jag blivit en björnhona när det kommer till min personal.

I somras var det en av tjejerna som blev tafsad på rumpan. Hon visste inte vem det var för det var så mycket folk, och jag var helt vansinnig. Jag hade lätt kunnat utrymma lokalen.

Det här är bara en bråkdel av alla historier om män som anser sig ha rätten att kränka en annan människa för att hon är kvinna. För att hon bär korta hotpants. För att hon går i högklackat. För att hon är söt.

Ju mer åren går desto argare och tuffare blir jag, och ju kortare blir mina hotpants. Jag ska aldrig slut bära hotpants. Eller högklackat. Eller dra ner på mina cersia läppstift eller mina urringningar. Jag smyckar mig inte för män, utan för mig själv och för andra kvinnors skull.

Sist vill jag avsluta med en text som jag delade i en hemlig grupp. Den är stark. Läs den gärna högt för andra.

”Igårkväll. På min bar. Liten ort. Kock från en annan bar är på min bar och festar. En sån där kock som har urtaskig kvinnosyn (berömd för det).

Kock kommer fram till mig och säger till mig ‘har alltid velat träffa dig’.Jasså säger jag. ‘Ja, du är precis som mig, säger han, vi är lika du och jag‘.’Jaha säger jag, hur vet du det?’ Han svarar ‘Därför att du är trasig precis som mig, jag ser det på dina ögon, fasligt vacker men väldigt trasig själ’.  Jasså säger jag. ‘Sist jag kollade var jag rätt hel.’

Så snackar vi vidare och han ger mig den ena förolämpningen efter den andra tätt följt av komplimanger. Det där söndra/härska/manipulerande snacket så man blir alldeles förvirrad.

Så säger jag att det är dags för mig att åka hem och han frågar mig ‘är du singel?‘ ‘Nej svarar jag tillbaka’ och då säger han ‘jag bara skojade, jag skulle aldrig vara intresserad av dig. Du är inte tillräckligt snygg’.

Så ber han att få skjuts av mig och jag säger ‘gå upp till vägen och sätt dig och vänta på den där stenen så kommer jag‘. Och han flinar äckligt lyckligt och jag slinker ut bakvägen, tar min bil och tänker åka iväg utan att plocka upp nån men kommer på andra tankar.

Han sätter sig i min bil med sin stora gitarr och ler och säger till mig ‘jag visste att jag skulle få dig i säng’ och jag kör en omväg i skogen, cirka 22 km från byn (där jag vet att han bor) ber han att få gå ur bilen och kissa. Självklart säger jag och öppnar dörren, släpper ut honom och sparkar ut gitarren och åker smygande iväg och ser honom vinka med armarna i backspegeln. Det är 22 km landsväg på landsbygden, mitt i natten på en vardag. Inte en bil passerar. Det är bara 6 grader varmt. Jag vet att hans fötter kommer blöda imorgon. Han ville visst hem för att han skulle jobba tidigt. Dessutom hade han nya skor. pastedGraphic.png👊🏻 jag åker i min bil och fnittrar frenetiskt åt att jag lyckas sätta dit en jävel på mitt alldeles egna sätt.”

Helena Henriksson