Har inte använt mina blixtar på åratal för att jag varit så förtjust i befintligt ljus (och lite trött på att dra runt på tunga lampor och blixtaggregat) , men så ville Saprema att jag även skulle fotografera nya kollektionens produktbilder.
Det blev så bra, kände att jag saknat det klara tydliga skarpa ljuset som faktiskt bara en blixt eller lampa kan ge.
Ska definitivt dra med mig blixtarna mer framöver.
Modell: Fantastiska yogagurun Elaine De Souza som jag är huvudstupa förälskad i.
Vi var 5 flickor som upplevde ett hissnande äventyr runt marrakech.
Ska berätta allt när tid finnes…här är ett photoshoot.
Efter en lång mörk vinter, där jag faktisk inte lämnade Värmland på sju månader utan omfamnade mörkret och snön och kylan och gjorde den till min identitet så kom våren som en explosion.
Det var som att jag åkte skidor ena dagen och planterade blommor dagen efter. Det blev ingen vår. Det blev en fullfjädrad sommarexplosion med 20-30 grader varmt i flera veckor.
HM Conscious Exclusive kom ut med en kollektion enbart av återvunna, ekologisk material inspirerad av Karin Larsson som levde för hundra år sena i Dalarna, och jag blev så inspirerad och gick loss på den här klänningen.
I didn’t leave Värmland for 7 months, I just embraced the cold, the snow, the winter and when the spring arrived and the summer exploded in my arms I wasn’t prepared at all.
But here it is, and Im loving the summervibes.
Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.
Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.
Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.
Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.
Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.
Haralöpet är svåruppkört. Det kräver en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.
Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.
Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.
Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.
Förra vintern var vi ju som bekant på Bali. Då vi skulle fotografera delar av Sapremas kollektion fick vi låna Trinity Gardens, eller Villa Miring som det då hette, av Spirited Living. För att du till fullo ska förstå vilket gudomligt ställe Susanna och Nilo har skapat måste du se den här filmen.
Filmen är gjord i Sverige då hon ännu bodde här, men numera är Bali hennes hem och vi fick spendera fyra hela dagar i hennes magiska hus i Ubud. Hus är egentligen ett för enkelt begrepp. Jag skulle hellre kalla det för tempel. Eller mansion. Jag fick tunghäfta där. Det var så mäktigt. Varje liten detalj, doft, vrå och ljus sa något till mig.
Trinity Gardens var från början ett helt vanligt hus ute bland risfälten men i händerna på Susanna och Nilo har det förvandlats till en magisk funkisvilla med sju meter i tak, stora panoramafönster som går att öppna ut mot risfälten och djungeln. Den vita funkisen är en flört med skandinavien och det går alltid en våg av längtan upp mot norden.
Inredningen har dock en javanesiskt ton, med många och stora antika möbler, fyndade över hela Bali, mycket återanvänt båtträ, stora egenkomponerade sidenlampor och egendesignade sängar och stolar. Överallt står snirkliga stilleben uppställda.
Golvet är blank betong som skiftar i gråbruna nyanser (det vackraste jag sett). Ur högtalarna som finns i varje rum strömmar barefoot-blizz-jazz och doften som möter en är en blandning av blomma och rökigt te. Eller cederträd och magnolia. Det doftar himmelskt hursomhelst.
Susanna är inredare (bland annat) och har en annan ingång till hemmen hon inreder åt sina kunder. Det handlar om vilka de är, inifrån och ut. Hur själen kan möta behoven och skapa en harmoni som fungerar på platsen man spenderar mest tid på.
Susanna gav mig tunghäfta. Jag satt nog mest och gapade och svalde varje ord hon sa, som att jag hade mött min guru eller nåt. Sedan skulle det visa sig att våra vägar skulle fortsätta bredvid varandra. Men det är en annan historia.
Jag hade en mäktig upplevelse när hon skapade min mala, en upplevelse som fortfarande pågår, så jag kan inte delge processen här, för den är bara min. Men jag kan dela lite bilder från hennes övermäktiga hus (som man förresten numera kan hyra) Dessutom har de byggt till fem ytterligare hus som man kan få vara gäst i. Blandannat en joglo och några villas.
Dessutom har de byggt en ateljé och ett showroom där Susanna visar sin egen inredningskollektion. Varje detalj to die for.
och Sapremas silkeskimono som finns att köpa här
Här har vi Anna som visar delar av sin kollektion.
Det vackraste barnrum jag sett i hela mitt liv
och dessa lampor. Så vackra så man får gåshud.
Följ Spirited Living på instagram
Eller ännu hellre, gå in på hennes hemsida, men bara om du är redo.
Bakom mitt hus, om jag passerar fårhagen ner mot sjön, kanske bara 300 meter från mitt köksfönster, finns den vackraste skog jag vet. Den dryper alltid att spindelnät, decimeterdjup mossa, barr, skägg, svamp, harsyra. Den har sett likadan ut i alla tider, och jag slutar aldrig att fascineras över den. Måste var väldigt mycket näring. Det går en sträng av hyperit över vårt berg.
Numera kan man köpa skogsdoft på doftljus, men det kan inte ens jämföras med känslan att dra in näsan i en jordig nyplockad mosshög. Jag tänker vad lyckligt lottade vi är i den här delen av världen, som har denna fascinerande natur utanför dörren.
Viggo älskar också den här skogen, för det är den vi går ner när vi tar turen runt sjön. Jag ber till gudarna att den aldrig att den kommer avverkas, skulle den det så skulle jag gråta i veckor, kanske månader. Den är helt oersättlig. Som en kyrka, eller kanske ett kloster dit man kan gå för att få en bit andrum. Granarna är väggarna och trädtopparna där solen strilar ner skulle kunna liknas vid hundratals takfönster. Idag tog jag med mig stativet. Det var relativt varmt för att vara slutet av november, solen tog sig igenom dimman. 
Det var meningen att jag och Viggo skulle vara ute på resa nu i ett varmt land långt, långt härifrån. Men omständigheter ville annat, och jag bestämd mig för att göra något jag aldrig gjort förrut. Omfamna mörka november. Stanna hemma. Ta tag i i årets mörkaste månad och inte fly iväg, bara för att se om jag skulle klara det. Det är faktiskt jättespännande. 
Isen har lagt sig som ett tunt, tunt skal på sjön som snart kommer att frysas till ett metertjockt täcke.
Löven förmultnar och låter sig pudras av frosten
och när jag passerar fåren kommer de fram och hejar.
Trevlig november på er.
Kärlek/ Helena H
Så hamnade jag på Bali i ett ljummet regn, ni vet, ibland får man energin från ingenstans. Tar tag i en dröm som ligger där och skvalpar någonstans långt bak. Eller så är det någon som hör ens rop någonstans långt ifrån och kommer med ett erbjudande som är alldeles för bra för att kunna värja sig emot. Då är det flödet som talar till en, och flödet säger man inte nej till. Inte ens om man kunde.
Jag har haft ett tufft år av olika anledningar. Kanske det tyngsta i mitt liv. Man går och hankar sig fram i tillvaron, försöker passa in så gott det går. Försöker hjälpa, styrka, bygga, stappla, stötta det som är runt en. Försöker passa in i en mall som samhället bestämt. Försöker värja sig mot känslor och behov för att de inte överensstämmer med det som samhället tycker. Sedan upptäcker man att man kompromissat bort hela sin själ och sin person i sitt behov av att passa in.
Så tar man tag i det sista fria, vilda som är kvar i det inre av sig själv så åker man på yogaretreat på Bali. Fast med sin familj. Ja, så fick jag göra. Jag stod inte ut med tanken på att vara borta tio dagar från Viggo så jag frågade dem om de ville följa med tre veckor till Bali.
De första fem dagarna spenderade vi ett magiskt hotell med evighetspooler och Mowglii-atmosfär. Det låg bredvid havet men det var trädgårdarna och poolerna som var vackrast. Överallt luktade det blomma och kokos. I dammarna simmade fiskar och överallt klättrade naturen. De var det första mötet med tropikerna för Viggo, det första han kommer minnas, så dagarna där blev speciella.
Jag är så glad att jag hittade det här hotellet, för det passade våra första behov på Bali alldeles ypperligt. Jag fick halsfluss och låg nästan i koma. Fick antibiotika och frisknade till snabbt. 
Så fick jag lust att fotografera igen. De var länge sedan jag kände så. Jag använder kameran som arbetsverktyg i mina jobb, men jag har inte känt för att plocka upp den av lusta på hur länge som helst. Det har varit en sorg för mig, för kameran har varit min pensel i tjugo år. Jag har gråtit av saknad och känt mig så tom och orkeslös. Men så, i den där tropiska trädgården när regnet kom, då kom också bilderna. Jag sprang genom portarna i den där lustgården. Bad Jögga och Viggo att agera modeller, och någonstans där så började jag fylla min kamera igen.
Jag tror, att ur varje kris så föds man in i ett högre stånd. Att krisen och den totala kapsejsningen kommer till en för att det är precis det man behöver just då. Att man tvingas stanna upp och rannsaka sig själv och sina åtagande, sitt liv och sitt sätt att hantera det man möter. Jag är bara i början av detta, men jag är så tacksam för precis allt jag mött i livet. Det låter kanske flummigt, att låta en motgång bli något positivt. Att låta en halsfluss bli något gott. Att låta ett år av kreativ stiltje bli en ingång till flera år av flödande bildkonst.
Men så är det.
Om Santi.
Eder Helena H
