Frihet, Natur, Rattsjöberg, Värmlandstips

Rökbastu i Rattsjöberg


Jag har bott på samma plats i hela mitt liv, eller i allafall på papper då jag fortfarande är skriven där.
Rattsjöberg som platsen heter är en gudagåva med sluttande ängsmark och mossfylld djup skog. En av de största finnbyarna i Finnskogen, och jag kan utan tvekan säga att det är den vackraste platsen på jorden.
När jag kommer dit är det som om alla problem bara väljer att blåsa bort, naturens nyanser ger mig verkligen en mening med livet och jag blir fylld av någon slags lycklig energi.
Rattsjön har gladeligen lärt mig att simma, skogen där har lärt mig tänka och ängarna har givit vatten åt alla mina idéer.
Där uppe på Rattsjöberg har vi också en traditionell klassisk rökbastu som eldas varm med hjälp av rök. Det var så finnarna gjorde förr. Björkvedsröken ska dessutom vara fylld av antioxidanter.Det är en stor bastu med plats till upp till 30 personer och det tar en hel dag att få den varm. Min äldsta vän Robert som bor en kilometer nedanför berget äralltsom oftast eldmästare.









I helgen var det bastubadarrekord i samband Torsby Kommuns kulturvecka Höstglöd så alla som ville fick komma och bada i vår rökbastu och ta ett dopp i förtrollande Rattsjön. Tack till initiativtagare Inga-Greta.
Jag skröt för bastudamerna om mitt finska arv 14 generationer bakåt. 1640 kom den första finnen till Rattsjöberg, och då såg den finska kulturen helt annorlunda ut än vad den gör idag. De hade inte ens en bibel utan trodde på sina egna gudar som var av ett helt annat släkte.
Där står jag än. På samma plats. Jag kommer aldrig att flytta från Rattsjöberg. Mitt namn står ingraverat i naturen och vindarna där uppe viskar alltid ömt mitt namn bland trädkronorna.
Rattsjöberg är för mig vad Mårbacka var för Selma Lagerlöf. Rent känslomässigt alltså. Ni fattar.
Frihet

…….

”Allt kan man ta ifrån människan. Utom en sak- den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig”.


Ur ”Livet måste ha en mening” av Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz

Frihet

Min blogg min ambassad av glas

Jag har haft en diskussion med en väninna om bloggande.

Hon tycker att det är läskigt hur man kan blogga om sitt liv och med en knapptryckning kan vem som helst i hela världen ta del av det personliga i en blogg. Hon tycker det är konstigt att man överhuvudtaget vill lägga ut sitt liv på nätet.

Vad är det egentligen för skruvat beteende som ligger till grund för att man vill föra sin dagbok på internet?

Hon menar att den personliga integriteten kan ta skada och att det inte är roligt att vem som helst kan läsa om en och använda informationen emot en. Speciellt om man är en offentlig person.

Jag håller till viss del med henne. Nu är ju inte jag någon offentlig person direkt, men fortfarande kan personlig information vändas emot en.

Samtidigt vet jag inte vem det är i världen som läser min blogg som skulle vilja skada min integritet. Vad jag vet av just nu har jag inga ovänner och hoppas att de få jag har håller sig borta från den här sidan, eller ännu bättre läser den och blir mina vänner.

————Jag är väldigt lycklig över att kunna uttala mig. Jag är lycklig över att vi lever i ett fritt land och där vi får tala fritt och göra våra röster hörda, där vi får visa vilka bilder vi vill och där det inte existerar någon censur.

———Jag är lycklig över att yttrandefriheten är grundlagsskyddad flera gånger om.

——-Jag är lycklig över att vi är fria individer och att vi inte fängslas för vad vi tycker eller säger.

Jag tycker om ett öppet samhälle och har inga hemligheter. Jag vill att mitt liv ska vara som den svenska ambassaden i Washington, en byggnad gjord helt av glas. Hela världen är avundsjuk på Sverige för att de svenska ambassadörernas kontor ligger öppet för allmänheten och att vem som helst kan kliva in eller se vad den svenska ambassaden har för sig. Den är ett föredömme och Sverige är en förebild när det kommer till politik. Vi har inga fiender.

Så min blogg är min ambassad av glas. Vem som helst kan ta del av mina tankar. Hemligheterna jag har gömmer jag dock inne på toaletten.

———-Jag är lycklig att jag får chansen att skriva så här öppet om mitt liv och mina tankar och att människor, vänner och familj delvis kan följa mitt liv och mina bilder. Att jag i stort sett kan publicera vad som helst och har chansen att göra det.

För som Henri Cartier Bresson sa:

”Fotografier utan betraktare är inga fotografier”.

Det lär innefatta text också.