Festligheter, Mina klänningar, Mitt hus, Rattsjöberg, Renovering, Vänner

Invigningsfest

Först hade vi inte tänkt att ha någon fest för att jag var så trött. Men då blev alla så ledsna så då bestämde vi oss för att ha en iallafall. Min kusin och bästa manliga vän tyckte det skulle vara en burtonesque-fest. Om man ska ha fest är det väl lika bra att göra det ordentligt. 
Så här så inbjudningskorten ut.
Först började allt så lugnt och fint. Alla var så städade och minglande och fina.
Jag var en hybrid. Mellan hjärter dam och Alice.
Alla var där. Ja, även Beetlejuice och Lydia. 
Jag var så lycklig och stissig och uppivarv och alldeles till mig för alla som rest från Stockholm, Göteborg, Örebro, Karlstad och Dalen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Fotostudion glömdes bort.
Maten dukades fram. Alla hade med sig då det var knytkalas och gissa om bordet dignade av läckerheter.
Hela köket och huset var fyllt av vackra klänningar och peruker och mad-hatter hattar.
och vi hade pimpat hela huset och allén med heliumballonger och snören och spännande saker
och riktiga Alice i Underlandet var där
och vi hade middagen i tältet.  Sen var det frågesport i lag och musikquizz och kaffe och avec…
och det var galna, vackra, vilda gäster
och riktigt, riktigt nära vänner
och poff så var festen igång. Gitarrer plockades fram och tältet förvandlades till precis det jag ville
och det var precis så magiskt och galet som jag drömt
och vackert och förföriskt
Det var sannerligen en burtonesque-fest i bästa anda
och Edward var där
Jag önskar bara att tiden inte hade gått så fort, att rommen inte var så god och champagneflaskorna så många
kanske önskar jag att tiden hade kunnat stanna så jag fått upp rökmaskinen och studion, vilka bilder det blivit
att mina vänner liksom kunnat flytta in där och då i sina fina kostymer
och min favoritmodell Sara var där
och vi fick presenter. Så himla många fina presenter. Stuckaturer, äppelträd och champagneflaskor
Jag vet inte vart tiden tog vägen. Plötsligt var klockan närmare 05 på morgonen och då hade vi festat i över 13 timmar, och jag lovar er att det kändes som 13 minuter.
Jag vet inte hur man vaknar upp från en sådan här fest. På riktigt. 70 personer. Om man någonsin vaknar upp igen.
Det lär bli en tradition iallafall, även om det dröjer tills jag bjuder in till fest igen.

Festligheter, Mina klänningar, Mitt hus, Rattsjöberg, Renovering, Vänner

Invigningsfest

Först hade vi inte tänkt att ha någon fest för att jag var så trött. Men då blev alla så ledsna så då bestämde vi oss för att ha en iallafall. Min kusin och bästa manliga vän tyckte det skulle vara en burtonesque-fest. Om man ska ha fest är det väl lika bra att göra det ordentligt. 
Så här så inbjudningskorten ut.
Först började allt så lugnt och fint. Alla var så städade och minglande och fina.
Jag var en hybrid. Mellan hjärter dam och Alice.
Alla var där. Ja, även Beetlejuice och Lydia. 
Jag var så lycklig och stissig och uppivarv och alldeles till mig för alla som rest från Stockholm, Göteborg, Örebro, Karlstad och Dalen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Fotostudion glömdes bort.
Maten dukades fram. Alla hade med sig då det var knytkalas och gissa om bordet dignade av läckerheter.
Hela köket och huset var fyllt av vackra klänningar och peruker och mad-hatter hattar.
och vi hade pimpat hela huset och allén med heliumballonger och snören och spännande saker
och riktiga Alice i Underlandet var där
och vi hade middagen i tältet.  Sen var det frågesport i lag och musikquizz och kaffe och avec…
och det var galna, vackra, vilda gäster
och riktigt, riktigt nära vänner
och poff så var festen igång. Gitarrer plockades fram och tältet förvandlades till precis det jag ville
och det var precis så magiskt och galet som jag drömt
och vackert och förföriskt
Det var sannerligen en burtonesque-fest i bästa anda
och Edward var där
Jag önskar bara att tiden inte hade gått så fort, att rommen inte var så god och champagneflaskorna så många
kanske önskar jag att tiden hade kunnat stanna så jag fått upp rökmaskinen och studion, vilka bilder det blivit
att mina vänner liksom kunnat flytta in där och då i sina fina kostymer
och min favoritmodell Sara var där
och vi fick presenter. Så himla många fina presenter. Stuckaturer, äppelträd och champagneflaskor
Jag vet inte vart tiden tog vägen. Plötsligt var klockan närmare 05 på morgonen och då hade vi festat i över 13 timmar, och jag lovar er att det kändes som 13 minuter.
Jag vet inte hur man vaknar upp från en sådan här fest. På riktigt. 70 personer. Om man någonsin vaknar upp igen.
Det lär bli en tradition iallafall, även om det dröjer tills jag bjuder in till fest igen.

Kök, Mat, Rattsjöberg, Vänner

How to make pasta

Först behöver ni durumvete, ägg, lite salt och fin olivolja
sen lite finess med att baka ihop det
sedan en enkel (eller komplicerad) pastamaskin
och gärna en snygg italienare som lagar det, men det går precis lika bra med en svensk kusin (som min Markus)
en viss känsla förstås
så behöver ni ett kök och gärna ett gäng med åskådare och glada vänner

ett mått (i det här fallet lånade vi Viggos leksaksplastglas från Ikea)
om ni ska laga panzerotti som vi gjorde behöver ni nån fyllning. Vi improviserade och använde cheddarost, ricotta och färsk sparris
Voila. Mums. Vilken otrolig njutning.
Vänner, Viggo

Magisk söndag i badtunna

Anja har kommit hem, efter 3 månader i Israel och typ 5 månader i Etiopien (människans urvagga). Man kan skriva en hel spännande bok om denna otroliga kvinna som som helst sover under bar himmel och som jag tycker så mycket om. Som en liten rastafari-syster är hon, den friaste och starkaste jag känner. Åh vad jag önskar att jag hade varit som henne när jag var 22. 
Idag åkte jag och Markus och Viggo hem till hennes familjs sagolikt fina hus med utsikt mot Fryken (ska göra ett hemma hos-reportage där snart), och jag vet inte hur det kom sig, men stolta lillebrosan Carl eldade på badtunnan och vopps så hade alla hoppat i (utom jag och Pär och Maria)
oj, vilka fina människor, så lyckliga i den kalla vinden och det varma vattnet
Viggo tyckte det var väldigt spännande att få bada badkar utomhus med så härliga människor
och Markus liknade en jesus-gestalt

Och plötsligt hade 6 timmar passerat utan att vi märkt det, men så är det när man har det riktigt roligt.
En magisk badtunne-söndag.
Vänner, Viggo

Magisk söndag i badtunna

Anja har kommit hem, efter 3 månader i Israel och typ 5 månader i Etiopien (människans urvagga). Man kan skriva en hel spännande bok om denna otroliga kvinna som som helst sover under bar himmel och som jag tycker så mycket om. Som en liten rastafari-syster är hon, den friaste och starkaste jag känner. Åh vad jag önskar att jag hade varit som henne när jag var 22. 
Idag åkte jag och Markus och Viggo hem till hennes familjs sagolikt fina hus med utsikt mot Fryken (ska göra ett hemma hos-reportage där snart), och jag vet inte hur det kom sig, men stolta lillebrosan Carl eldade på badtunnan och vopps så hade alla hoppat i (utom jag och Pär och Maria)
oj, vilka fina människor, så lyckliga i den kalla vinden och det varma vattnet
Viggo tyckte det var väldigt spännande att få bada badkar utomhus med så härliga människor
och Markus liknade en jesus-gestalt

Och plötsligt hade 6 timmar passerat utan att vi märkt det, men så är det när man har det riktigt roligt.
En magisk badtunne-söndag.
Torsby Camping Fröknarna Fräs, Vänner

Världens bästa Markus

Jag har fyra män i mitt liv som är mycket viktiga för mig. Jag har ju fler underbara män runt mig på olika sätt men dessa är de viktigaste. Det är min kille Jögga, min pappa Bengt, min son Viggo (fast han är ju ingen man utan en liten pojke förstås) men sedan har jag Markus. Världens bästa Markus. Min kusin. Som följt mig genom hela livet. Som stått under mina vingar och mina åsikter. Min manliga kopia. Här ”vilar” han i vårt fönster.
På vintern bor han i Panama på sin båt och på sommaren bor han här, och jobbar som kock och kökschef på Fröknarna Fräs (vår restaurang) Som kock är han en riktig ’bucher’. Som gillar stekar, fonder kokta i fyra dagar och komplicerad kemimatlagning.
Nu har han kommit tillbaka och det värmer mitt hjärta. Jag tycker så mycket om honom. I Panama kallar de honom för Mr Sparrow, och det förstår man ju när man ser honom.
Gött att ha honom tillbaka, i hela fem månader jobbar vi ihop.
Så, nu vet ni alla singeltjejer vart ni ska hänga i sommar.

Vänner, Vår

Märkvärdiga men vackra dagar

Tänk att jag vågade hålla ett vårtal. Och för en massa människor. Och inget vårtal som helst utan ett som varade i nästan 10 minuter. Jag tänker inte dra hela vårtalet här, för det gör sig inte så bra då man läser det tyst, men det var några små stycken jag var riktigt nöjd med.

(………..)”Inatt sov jag med fönstret öppet och vaknade klockan 04.15 av fåglarnas lovsjungande konsert till den fantastiska våren, den där tunga porten mellan vinter och sommar, ja, den stod på vid  glänt.

PAUS

Igår jagade jag min tvååring i ett haaaav av vitsippor. Han var så glad att slippa stövlarna, att slippa overallen, att slippa vantarna, långkalsongerna och den tjocka mössan. Han sprang runt i tunna byxor och gympadojjor. Vilket vårtecken.

Och jag tror inte att nån, som inte genomlevt 6 månaders rejäl vinter kan förstå denna otroliga lycka.


Eller som farmor Vilma uppe i Hamla på Rattsjöberg sa när vi släppte ut hästarna på våren och de bockade och sparkade bakut och gallopperade runt i hagen. 

Ja, de är ju så kåååt sa ho. Jag fnittrade alltid åt detta men på gammelsvenska så betyder ju kåt att vara livsglad.

För farmor var ju order kåt aldrig nånting snuskigt utan snarare nånting vår-ligt.  Ja, Och det är ju precis det vi blir på våren. Kåååt och livsgla´.

PAUS

Och de sköna ljusa kvällarna, ljuset som vi väntat på så länge. Asfalten som blommande kommer fram under snön, cyklarna som dras fram ur de vintermörka förråden, däcken som pumpas, bollarna som sparkas, knopparna som slår ut, grillarna som tvättas, de vita trädgårdsstolarna som ockuperar varje liten terass och fröna, alla dessa fröna som planteres.


Och huden som uppenbaras, vinterjackorna som plockas av, benvitbleka ansikten som vänds mot himlen, bara ben som vågar sig fram ur de modigas längtan efter heta sommardagar, växtzonerna som avhandlas i inredningstidningarna och loppisarna som öppnas i varje liten oansenlig lada. (….)

 Bästa tjejerna var där och lyssnade på mig, och det var tur för så fort som jag kände mig det minsta darrig så tittade jag bara åt deras håll så blev jag av full av kraft igen. Efteråt fick jag en flaska i present, och inget vanlig flaska utan en fin Massé champagne. Tänk, Bygdeföreningen kanske visste att jag samlar på champagne. (Jag hinner inte få så stora samlingar därför att jag alltid hittar saker att fira och anledningar att öppna dem)

Jag hann inte ta några bilder men syrran tog dessa på oss och det var fint att få ett litet minne.


och elden var sprakande stor och varm och upp brann all gammal oförlåten sorg och glömda bitterheter (inte för att jag har så många men det är fint att låta Valborgselden bli en symbolik för nya tag)
Sen gick solen ner så himla snabbt och jag hängde på Linda och drack saft hos henne till kl 02.00.

Dagen efter lät jag de tillfälliga lockarna sitta kvar i håret. Ja, på själva arbetarnas dag åkte jag upp till huset och jobbade ensam. Jag målade möbler, de allra sista listerna, sorterade skräp och planerade trädgården. Tyckte det kändes som ett bra sätt att fira denna viktiga dag.

och telefonen ringde och en massa människor ville tacka mig för det bästa tal de någonsin hört. Och så himla märkvärdigt tyckte jag nog inte att det var men det hjälpte nog att jag googlade Björn Ranelids vårtal innan. Han inger kraft och mod på något sätt.


Så är han så knasigt osvensk, och himla stolt.

Ja, det var sannerligen några mycket märkvärdiga men vackra dagar.
Mat, Torsby Camping Fröknarna Fräs, Vänner

Confession to make

Kan ni tänka er. I nästan 20 år har jag drivit café, hela mitt vuxna liv. Varje sommar sedan jag var 13 år har jag jobbat på mitt café vid Fryken som med tiden blev kallat för Fröknarna Fräs. I början sålde jag bara kaffe, dricka, glass och sockerkakor genom en liten lucka. Sedan byggde vi en restaurang och plötsligt blev jag typ krögare (vid 19 år ålder). Vi fick fullständiga rättigheter och ett nytt kök och det blev mer och mer utbyggt. Ja, det var ju inte bara jag utan även mina storasystrar, mina kusiner och mina vänner som var med.  Alla mina vänner har fått jobba där, frivilligt eller ofrivilligt.
Med tiden har alla utbildat sig och skaffat sig ordentliga året-runt jobb, och ja, jag, den yngsta i syskonskaran var den som blev kvar. Jag gissar själv att jag faktiskt kommer jobba där ända tills jag är en gammal, skröplig tant. Jag älskar mitt café.

Trots detta, här kommer bekännelsen, har jag aldrig bakat bullar. Inte i hela mitt liv, trots att jag älskar kanelbullar. Det är så konstigt. Jag har bakat morotskakor, kladdkakor, chokladkakor, marängtårtor, småkakor, citronpajer, äppelpajer, molusker, biskvier, sockerkakor, jag allt möjligt, men aldrig bullar.
Kanske för att alla andra gör det, kanske för att man måste vara precis (i fråga om mått, temperatur och tid) och det har ju aldrig varit min starka sida.
Men idag, imorse, bakade jag mina allra första kanelbullar, och de blev dödnygga, och jag är jättestolt. Jag fixade det. Jag kunde baka bullar! Det är som att ha bestigit ett berg eller nåt.
Stor känsla.
Ville bara delge min bravad.
Mat, Torsby Camping Fröknarna Fräs, Vänner

Confession to make

Kan ni tänka er. I nästan 20 år har jag drivit café, hela mitt vuxna liv. Varje sommar sedan jag var 13 år har jag jobbat på mitt café vid Fryken som med tiden blev kallat för Fröknarna Fräs. I början sålde jag bara kaffe, dricka, glass och sockerkakor genom en liten lucka. Sedan byggde vi en restaurang och plötsligt blev jag typ krögare (vid 19 år ålder). Vi fick fullständiga rättigheter och ett nytt kök och det blev mer och mer utbyggt. Ja, det var ju inte bara jag utan även mina storasystrar, mina kusiner och mina vänner som var med.  Alla mina vänner har fått jobba där, frivilligt eller ofrivilligt.
Med tiden har alla utbildat sig och skaffat sig ordentliga året-runt jobb, och ja, jag, den yngsta i syskonskaran var den som blev kvar. Jag gissar själv att jag faktiskt kommer jobba där ända tills jag är en gammal, skröplig tant. Jag älskar mitt café.

Trots detta, här kommer bekännelsen, har jag aldrig bakat bullar. Inte i hela mitt liv, trots att jag älskar kanelbullar. Det är så konstigt. Jag har bakat morotskakor, kladdkakor, chokladkakor, marängtårtor, småkakor, citronpajer, äppelpajer, molusker, biskvier, sockerkakor, jag allt möjligt, men aldrig bullar.
Kanske för att alla andra gör det, kanske för att man måste vara precis (i fråga om mått, temperatur och tid) och det har ju aldrig varit min starka sida.
Men idag, imorse, bakade jag mina allra första kanelbullar, och de blev dödnygga, och jag är jättestolt. Jag fixade det. Jag kunde baka bullar! Det är som att ha bestigit ett berg eller nåt.
Stor känsla.
Ville bara delge min bravad.
Hästar, Vänner

Underlig helg

Det vart en konstig helg det här. Tråkiga besked som kom i en hop. Sorgliga och hemska besked. Vänner som försvunnit från denna jord. Det var tur att vi fick åka till fantastiska Linda.
Hon läker. Denna ljuvliga renässans människa vars verklighet jag gärna lever i. Hon är för övrigt med i mitt mest lästa inlägg.
Så har hon fyra vackra islandshästar
och Alva var med. Hon har blivit hästtjej och det glädjer en gammal hästbesatt som mig. Åh vad jag har spenderat timmar i stall, hagar och på höloft. Tyvärr har inte mitt liv plats för hästar just nu, men det är något jag längtar efter hela tiden.
och syrran och Viggo var med.
Starka kvinnor är det bästa jag vet
och vackra landskap

Så även om tråkiga saker händer i världen. Att vänner rycks ifrån oss och sorg lägger sig över tankarna finns det alltid en paralell verklighet som fortsätter. En verklighet fylld av glädje, kärlek och vänner.