Minnen, Minnen Vänner, Mode, Musik, Musik Nostalgi, Personligt, Resa, Stil

Its oh so quiet

Läser idag i tidningarna att Hultsfredfestivalen går i graven. Jag minns mina tre  besökta Hulsfredår i mitten på 90-talet som åren då allting var absolut fel och samtidigt absolut rätt. En tid jag tittar tillbaka på med förvirring och förfasan och förtjusning. Åren då jag var alltför ung och samtidigt alltför mogen. 15 till 17. Så totalt upptagen av mina uttryck och mina kärlekar.

________________________________________________

Höjdpunkten de där förvirrade åren var när jag fick träffa min allra största idol. Tjejen som satte Island på kartan. Som var 90-talets största modeikon (enligt mig)  Flickan som satte standarden, som skapade min stil, som fick mig att känna mig fri och vacker och stolt och som pekade ut en riktning åt mig i den där förvirrade tillvaron som kallades tonår.

Björk på stora scenen i Hultsfred 1996. Jag säger bara det.
Tack Hultsfred för att jag fick träffa henne:

Musik

På repeat idag

Den här tösen är klart bäst när hon sjunger på svenska. Jag har lyssnat på den här låten hela dagen. Blir lite lycklig, även om jag inte förstår texten helt och fullt. En blåval skulle väl aldrig äta upp en människa? Spelar ingen roll. Titeln är så fin, hon är så söt och hennes röst så skön.

Och apropå skönt. Igår kväll när jag redigerade pilotporträtt och flygbilder för Wermlandsflyg tittade jag chockad ner på min mage då det helt klart var två starka sparkar som kom innifrån. Sparkarna sa liksom hej hej. Det var en underlig och konstig känsla. Jag visste inte vad jag skulle svara. Knacka tillbaka? hej hej. Det blev liksom på riktigt.

Musik

På repeat idag

Den här tösen är klart bäst när hon sjunger på svenska. Jag har lyssnat på den här låten hela dagen. Blir lite lycklig, även om jag inte förstår texten helt och fullt. En blåval skulle väl aldrig äta upp en människa? Spelar ingen roll. Titeln är så fin, hon är så söt och hennes röst så skön.

Och apropå skönt. Igår kväll när jag redigerade pilotporträtt och flygbilder för Wermlandsflyg tittade jag chockad ner på min mage då det helt klart var två starka sparkar som kom innifrån. Sparkarna sa liksom hej hej. Det var en underlig och konstig känsla. Jag visste inte vad jag skulle svara. Knacka tillbaka? hej hej. Det blev liksom på riktigt.

Mina klänningar, Mode, Musik, Personligt, självporträtt

Puts me in a novembermood


Blås din vind ur din tro


att tron i sig själv räcker till

Att någon i sig själv kan vara nog

Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen

Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen

Om man tror på någonting som du gör

Att aldrig någonsin ge upp

____________
Vals för Satan (Din vän pessimisten)

Jocke Berg

Kent är de enda som kan få mig att vilja klä mig helt i svart (brevid Coco förstås). Dessutom inspirerar de mig till att ta självporträtt och vara lite sådär svår.
Senaste skivan Röd lyser rätt in i min benmärg och kom till mig nu i mörka november som en mood-höjare och jag vill bara klä mig i svart kostym och rött läppstift och gå ut och vara vacker på något ställe med röda sammetsfåtöljer i en kall frostig stad och dricka vichy-vatten och inte prata utan bara existera och lyssna och känna svårmodet som en tung men värmande rock som man behöver i den här delen av världen på den här delen av året då eftertänksamheten och dunklet får plats och plötsligt känns november med sin dimma och tungsinthet som en djup, fashinerande och väldigt stilig kuliss.

_________

Lyssna på beatiga Vals för satan (Din vän pessimisten) eller helst hela skivan. Vackert så det förslår.

Mina klänningar, Mode, Musik, Personligt, självporträtt

Puts me in a novembermood


Blås din vind ur din tro


att tron i sig själv räcker till

Att någon i sig själv kan vara nog

Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen

Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen

Om man tror på någonting som du gör

Att aldrig någonsin ge upp

____________
Vals för Satan (Din vän pessimisten)

Jocke Berg

Kent är de enda som kan få mig att vilja klä mig helt i svart (brevid Coco förstås). Dessutom inspirerar de mig till att ta självporträtt och vara lite sådär svår.
Senaste skivan Röd lyser rätt in i min benmärg och kom till mig nu i mörka november som en mood-höjare och jag vill bara klä mig i svart kostym och rött läppstift och gå ut och vara vacker på något ställe med röda sammetsfåtöljer i en kall frostig stad och dricka vichy-vatten och inte prata utan bara existera och lyssna och känna svårmodet som en tung men värmande rock som man behöver i den här delen av världen på den här delen av året då eftertänksamheten och dunklet får plats och plötsligt känns november med sin dimma och tungsinthet som en djup, fashinerande och väldigt stilig kuliss.

_________

Lyssna på beatiga Vals för satan (Din vän pessimisten) eller helst hela skivan. Vackert så det förslår.

Musik

Im back

Jag förstår att ni längtat efter mig. Var ska jag börja? En månad utan ett enda blogginlägg. Mycket som har hänt och jag ska berätta allt bildligt men inte just nu.

Jag tror inte att jag hade tänkt att sluta blogga. Jag har bara haft stora förändringar i mitt liv och haft ett enormt behov av att krypa in i mitt skal och vara anonym och försvinna. Men nu har jag ett par nya skor och jag känner mig som vackra Paulo Nutini gör i den här videon. En låt som för övrigt ligger högst på min spotifylista just nu.  

Men tack för att ni är kvar. Jag hoppas inte att ni försvinner så lätt.

Musik, Musik Nostalgi, Resa

U2 eller en rätt (o)vanlig helg i mitt liv

I maj frågade min vän Anna-Lena mig om jag ville följa med på U2.

Om jag ville. 
Det har alltid varit en dröm för mig att se U2. U2 står för något som alltid funnits. Dessutom är Anton Corjbin deras husfotograf, och jag är ett stort Corjbin-fan.
Jag minns när jag var 13 år och bodde i en liten stuga på campingen en sommar med min kusin Linda som var 4 år äldre än mig.

Det var 1991 och hon doftade rökelser och hon var det coolaste jag visste.

Hon hade köpt sina utsvängda jeans i Amsterdam och hon pratade 5 språk flytande. Hon hade fantastiska vänner som kom på besök från Europa i konstiga, gamla bilar. De var vegetarianer och drack sol-öl.

De påverkade mig djupt.

Linda hade just den här sommaren tre cd-skivor som stod stapplade i fönstret i den lilla timrade stugan. En av dem var Cures Boys dont cry, en annan var The Doors (skivan bar samma namn) den tredje var den nyss utkomna Achtung baby med U2.
Jag minns såväl fashinationen jag kände över Bonos röst och försökte tyda texterna i Whos gonna ride your wild horses, One och Even better than the real thing.

Jag satt och fingrade på texthäftet i timmar. Kollade på bilderna och bläddrade fram och tillbaka.

Ibland när inte Linda var hemma och jag fick besök av några kompisar brukade jag låtsas att skivorna var mina. Då satte jag alltid på Whos gonna ride your wild horses och kände mig som en 13-årig tjej med koll.

Det var min första intensiva kontakt med U2.

__________________________________________

Dem andra intensiva kontakten med U2 skulle infinna sig 2000.

Jag pluggade fotografi i Lofoten. Det var alltid samma skivor som rullade runt i cd-spelaren. Björn hade precis köpt U2`s All that you cant leave behind och han spelade den om och om igen. Ingen protesterade. Den var alldeles för bra. U2´s svartvita rock passade ihop med våra bilder som tecknades fram i vätskorna.

Hela den plattan flyttar upp mig till mörkrummet i Lofoten på ett nafs. Jag kan känna doften av kemikalierna. Beautiful day är spår nummer 1.

_________________________________________

Den tredje starka U2 upplevelsen skulle komma ett år senare. Av en slump hade jag vunnit biljetter till Roskilde festivalen.

På den andra kvällen på festivalen fanns det inte ett enda band som jag ville se och regnet öste ner. Jag var alldeles ensam och kände mig blöt och ledsen. 

Jag läste i programmet att de skulle visa en U2 konsert inne på ett biotält med bra ljud. Jag gick dit och det skulle visa sig att det skulle bli min finaste konsertupplevlse denna sommar efter Red Hot Chili Peppers avskedskonsert

 Jag stod upp med biobesökarna och sjöng och klappade händerna till en bioduk (!!?) och kände mig så nära Bono då han sjöng With or Without you

Dessutom är det en otroligt vacker scen i den här showen då han plockar upp en flicka ur publiken som får ligga brevid honom då han sjunger. Till sist kysser han henne. Det är en helt brutal scen. Det vackraste jag skådat.

När jag såg detta i biotältet på Roskilde lovade jag mig själv att någon gång få se U2 live.

_________________________________
Det skulle alltså dröja ända till 2009.

Men det var värt all väntan. 

Jag och Anna-Lena fick låna min systers vackra hus i utkanten av Göteborg i fredags. Vi kom sent men köpte GT och jag såg på tv innan jag somnade (jag har inte sett på tv på flera månader)

På lördagen gjorde vi oss iordning. Vi lockade håret och jag fotograferade lite.
 

Vi åt lunch på ett trevligt trädgårdsfik. Staropramen och vatten.  Maten hann jag inte fotografera innan den var uppäten för jag var så hungrig. Solen sken för första gången i mitt ansikte sedan den 7:e juli.
Sedan gick vi och shoppade.
Klockan 17 började vi gå mot Ullevi.  

Anna fick en öl av en kille.
Jag drack Festis och poserade med Bono. 

Vi kanske var lite i tidigaste laget, men Anna-Lena gillar att vara tidig. Vi åt chips, popcorn och drack öl och pratade med folk så det gick ingen nöd på oss.
Innan vi visste ordet av hade arenan fyllts med folk och David Bowies ”Space Oddity” fyllde hela arenan och gav klon i mitten en identitet.
Sedan brakade allt loss och jag tror att Anna-Lena grät på varannan låt.
Scenen och showen var något som jag tror att jag aldrig kommer att få se igen. Tidningarna har redan skrivit om miraklet på Ullevi så mina ord är överflödiga men att säga att vi var djupt imponerade är underdrift. Tack Bono för detta ljuva omänskliga som du bjudit på. Hoppas att biljettintäckterna räcker för strömförbrukningen.

Det var halleluja upplevelse utöver det vanliga.
Efteråt gick vi på en salsaklubb och drack drinkar och pratade om känslor.

Jag tjuvfotograferade bordsgrannarna.
 

Dagen efter åkte vi hem. Vi åt sushi till lunch.

Sedan kom jag till ljuva Värmland och kände för att dela min upplevelse med någon efter att Anna-Lena åkt till Gävle.

Jag bar min nya tröja som jag köpt i Göteborg och som har fantastiska färger.

Jag låg i gräset och tittade på himlen och väntade på min kille som jag gjort upp en liten minidate med. Vi hade bestämt träff mitt emellan oss. Vid en sjö.

Jag försökte få till lite romantik. Han hade inte tid så jag följde med honom hem och han visade mig sin lilla nya minigitarr.
Jag tittade på himlen igen och lyssnade på Window in the skies.

Musik, Torsby Camping, Torsby Camping Fröknarna Fräs

De senaste sju dagarna i mitt liv på mitt jobb


Ett litet urval av allt som hänt de senaste sju dagarna på Fröknarna Fräs, Torsby Camping. Jag hinner tyvärr inte fotografera alls mycket då vi är mitt i en regnig högsäsong.

Vad jag inte fått med här var Jenny med sin gitarr, trubadurerna Grund och Lissola, rockorkestern Christiania från Kongsvinger och lite till. Vad jag däremot fick med var:

Barnteatergruppen Artistum som åker runt i Sverige och turnerar med sin fantastiska föreställning ”Trollspöet”. De riggade upp på dansbanan och gav en underbar föreställning om att man alltid måste vara sig själv.

Åsa och Andreas kommer varje tisdag. De är mina största supportrar. De supportrar varandra rätt bra också.

En blivande brud som inte vill upp och sjunga inför publik.

Krogshowgruppen Echo.
Coytus på scen. De låter kanske lite som Volbeat.

Ulf.  En av de vackraste killar jag någonsin sett och hade jag inte haft fantastiska Jögga hade jag bjudit ut den här killen på stört. När jag sa det till vår kock Katrin sa hon ”men han är ju en helt vanlig fotbollskille?” ”Precis” sa jag. ”En helt vanlig fotbollskille med röst och gitarr. Vad mer kan man önska sig?”


Två av de mest lika människor jag känner. Min mamma (som precis fyllt 60, oj om jag har hennes gener) och min pojkvän som jag är nyförälskad i (eller gammelförälskad beroende på hur man ser det).

De sitter i världens vackraste bar. Designad, målad, snickrad, lackad av mig själv. Jögga äter faktiskt här och det är inte så ofta han gör så det var underligt att vi fick med det på bild.

Kockarna i köket som borde vinna pris för hantverk och kreativitet och världens bästa diskare och ståbasist Sonja.
Jag och min favoritbartender Nico som börjar bli orolig för sin Indienresa i höst (han ska vara borta från sin flickvän i 4 månader)

Helt ärligt är det här det roligaste jobbet jag vet, och det är nog bara för att jag har bestämt och grundat precis allting själv. Kontakten med musikerna, komponera meny, skapa en stämning, bestämma vin, göra annonser, ta hand om gäster, skopa glass, blanda drinkar och vårda min personal med de ömmaste händer jag kan.  Trots regn och regn och regn så tror jag att vi överlever. För som Candide sa till Pangloss: Låt oss nu odla vår trädgård.

Det är det hela livet går ut på.

Musik, Natur

I brist på sommar i Sverige

Min kusin som var i Australien (och där körde 9000 mil bil) kom hem och hade med sig den här killen på datorn.  Jag blev omedelbart kär. Speciellt i hans låt Come let go.  

Men den här gjorde mig också lycklig. Blir väldigt sugen på att besöka Australien. En kontinent som mina fötter ännu inte fått gå på.

Film, Musik, Torsby Camping, Torsby Camping Fröknarna Fräs

Skönheten med karaoke







Det är något speciellt med karaoke, och jag tycker det ännu mer efter att jag för några år sedan såg en underbar film som hette Duets och som handlade om ett gäng ensamma människor som gjort karaokesjungande till ett yrke.  
Se bara vad stort karaoke är i Asien. Det måste vara något med det. En liten kick för oss som annars inte får stå på scen. Att få vara stjärna om så bara för 2 minuter. Lägger man därtill det kitchiga och plastiga och humoristiska som hela karaokegrejen är så får man en väldigt rolig produkt med väldigt mycket skratt.
Vi hade karaokekväll på mitt café i lördags. Då det var lite stilla i början fick personalen i uppgift att dra igång så jag och Sara sjöng Mamma Mia och sedan rev jag loss Elvis Presleys In the ghetto med Mirja.
Mirja är ju professionell sångare så jag kan inte riktigt mäta mig men jag har lärt mig lite genvägar till att sången ska låta bättre, blandannat ska man uttala och artikulera alla ord ordentligt. Då låter det bra ändå. Det lärde min lärarinna mig när jag var 12 år och stod Lucia i Aspeds skola.

Jag skulle sjunga en sång alldeles ensam och hon sa till mig att min röst var alldeles förfärligt dålig men om jag uttalade alla ord extra ordentligt så skulle det inte höras. Fin pedagogik som satte sig fast djupt inom mig. Jag har dessutom lärt mig att om man bjuder på lite show och spex så brukar det gå bra ändå.

In the ghetto borde förresten alla lära sig utantill, för det är en av de vackraste och viktigaste sånger som skrivits.

Prova får ni se.