Frihet, Helena funderar, Inspiration Träning, kärlek, Kropp & själ, Skidor, snö., Värmlandstips, Vasaloppet, Vinter

Pånyttförälskad

Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.

Det är så otroligt härligt att vara kär igen.

Foto 2018-01-11 14 20 56

Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.

Foto 2018-01-11 14 01 51

Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.

Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.

Foto 2018-01-11 14 27 28

Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.

Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.

Foto 2018-01-11 14 12 52

Haralöpet är svåruppkört. Det kräver  en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.

Foto 2018-01-11 14 17 44

Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.

Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.

Foto 2018-01-11 14 02 45

Det är så otroligt härligt att vara kär igen.

Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.

Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.

Inspiration Träning, Maraton, Paris, Paris Marathon, Träning

Paris Marathon del II

Detta inlägg är uppdelat i två för att det ska vara lite lättare att läsa.
Så flög vi till Paris. Allt bara flöt. Första bussen vi klev på tog oss ända fram till vår lägenhet, och vår lägenhet på Rue De Saigon låg bara några hundra meter från starten och cirka 50 meter från målgång.
På lördagen hämtade vi ut våra nummerlappar (lite skakigt eftersom våra läkarintyg var utskrivna från en mail och saknade både underskrift och stämpel) men det flöt på lika fint det med.
Vi köpte varsitt komplett paket med energybars och gel på mässan för vi hörde att depåerna bara innehöll frukt och vatten. Så la vi ihop allt vi hade och skrattade åt att det liknade någon slags dopingkvart (Anki är polis) Vi använde knappt hälften.

På söndagmorgon skuttade vi upp och beblandade oss med alla de andra 40.000 deltagarna. Solen sken igenom Trimfbågen och vi var så otroligt pepppade.
09.35 fick då äntligen vår startfålla starta och det var en underbar rörelse då tusentals klapprande löpsteg trippade fram på Boulevard Champs-Élysées.

Den första milen sprang vi bredvid varandra. Efter 8 km sprang jag in på ett café och lånade toalett.
Vi sprang och småpratade och hittade en svensk som hade målet 4.15 och vi var nästan helt säkra på att vi kunde hänga på honom.
Medans solen klättrade upp på himlen sprang vi igenom Le Marais, förbi Louvren och igenom en park. Vid 20 km hade Anki sprungit ifrån mig och jag bestämde mig för att bara njuta av mitt eget tempo.
När jag passerade Notre Dame vid 25 km hade jag höga tankar om mig själv. Detta var inga problem. Människor log. Orkestrar spelade överallt. Det mångkulturella Paris stod och vinkade längst med gatorna som bara var våra. Vi sprang längst med Seine, under broarna och igenom tunnlar.
La Vie est Belle.
När jag kom fram till 30 km kontrollen som låg så man såg Eiffeltornet stod håret på hela min kropp.  Apelsinen de bjöd på smakade så gott. Endorfinet fullständigt sprutade i kroppen. Solen brände.
Vid 34 km ringde jag Jögga från mitt lilla sköna tempo. Bara för att få prata lite. Framför mig fladdrade 4.30 flaggan och jag hängde på den. 
Det var vid vid 37 km som det hände, där jag sprang in i väggen. Ni vet den där kända. Det gjorde ont i hela kroppen. Jag tänkte på alla ord jag fått innan. 
Det sitter bara i huvudet/ Sarah
Njut av de två första och bit ihop de två sista /Pärra
Det är vid 30 km som ett riktigt maraton börjar/ Patrik
Hur jag än vände och vred så tyckte jag inte längre att det var så roligt. Benen brände, det gjorde ont i varje del av min kropp. Dessutom fanns det inte längre några depåer. De sista 5 km sprangs igenom en enformig park och det fanns knappt några som stod och hejjade längre. Folk haltade och morrade. Jag försökte börja småprata med en tjej. Hon bara stirrade tillbaka på mig med tom blick och skakade på huvudet. Det luktade kiss överallt.
Jag ringde Jögga igen. ”Jag orkar inte.” ”Men nu har du ju vara 4 km kvar. Håll ut. ”
Så fick jag ett leende av en gammal gubbe som sprang brevid mig. Han måtte ha varit 90 år. Om han kan så kan väl jag, tänkte jag. Det motiverade mig till att fortsätta. 
Så jag fortsatte springa. Jag gick 100 meter och sprang 500. Motiverade mig med att titta på alla människor som jag sprang förbi och som sprang förbi mig. Underliga kufar med tusentals olika löparstilar. Efter 37 såg folk fulla ut. Löparna ragglade fram. Det var en underlig syn. 
När jag äntligen kom till 41 km´s kontrollen var jag så glad att jag var tvungen att ta upp mobilen och ta en bild på den och precis när jag stoppade ner den i fickan var det någon som kramade om mig om axlarna. Det var Anki. Hon hade sällskap av en underlig man som liknade Jesus. Det visade sig att Anki stått och spytt av all sportdryck, så hade hon blivit räddad av Jesus som ville prata om stjärnor och galaxer med henne och för att vara hövlig hade hon sprungit med honom en bit. Tills hon träffade mig.
Mötet med varandra gav oss vingar. Vi flög fram den sista kilometern. Mitt namn ropades av barn och familjer och åskådare som stod och vajjade med flaggor i sina händer.
Lyckan var total.
Vi sprang i mål tillsammans, med 42 195 meter bakom oss. Det längsta jag någonsin sprungit. På tiden 4.55. Det var de sista 5 km som hade tagit nästan 45 minuter.
Efter:
Så ragglade vi hem med våra ömma ben med medaljen runt halsen och en ny t´shirt i present. Sedan låg vi i varsin säng och fnittrade resten av dagen. På kvällen haltade vi ut och köpte oss varsin stek på det närmaste brasseriet vi kunde hitta.

När vi vaknade morgonen efter var vi så himla hungriga men vi kunde knappt gå. Att gå till affären och köpa frukost kändes så avlägset, och vi var lite arga för att vi ätit upp våra frukostvaror dagen innan. Däremot fanns det ost, och en flaska vin som hyresvärden lämnat. Så den drack vi lite ur. Så spelade jag Lundells Vin till frukost för Anki så fnittrade vi lite till.
Paris låg därute och väntade och vi kunde omöjligt stanna i lägenheten, så vi haltade ut och tog oss till Marais för lite shopping. Överallt mötte vi maratonlöpare som var lika stela som oss, och vi bytte leenden och vi kände det verkligen som det fanns ett liv innan maraton och ett liv efter. Som att vi för evigt nu tillhörde en exklusiv klubb av människor som genomfört en mara.
Det var mitt allra första maraton, men absolut inte mitt sista. Jag är så otroligt imponerad av min kropp. Jag älskar den. Att man kan genomföra ett marathon med så lite förberedelser. Jag förstår att jag har fallenhet för detta. Jag kan springa hur långt som helst. Jag är dessutom så otroligt imponerad av Anki som hängde på med två dagars varsel och ett opererat knä. You go girl.
Guide, Inspiration Träning, Maraton, Paris, Paris Marathon, Träning

Innan Paris Marathon


Innan:
Jag bestämde mig för att dela upp detta inlägg i två för att det skulle vara lite lättare att läsa.


Det var en fin höstdag i oktober 2012 som jag skickade ett sms till min kusin Christina och  frågade om hon ville följa med och springa Paris Marathon. Christina är en van löpare, har 5 olika marathon i ryggen, utbildad löpcoach och har i hela sitt liv ägnat sig åt idrott. Hon svarade mig att hon inte visste riktigt och att hon skulle fundera på saken.


Men på onsdagmorgon samma dag som de släppte biljetterna fick jag ett sms från henne. Vi gör det.
Jag hade inte sprungit på 3 år. Typ. Jag visste inte ens om jag kunde springa 100 meter men på olika forum så stod det att man kunde klara av ett maraton om man hade 6 månader på sig att träna, och det hade jag ju. Jag kunde inte heller tänka mig ett finare ställe än Paris att inleda min löparkarriär på.

Så började jag så smått att springa. 6 km blev snabbt en mil. Jag harvade på med att springa en mil i några veckor och försökte komma under timmen men det var riktigt svårt. Istället bestämde jag mig för att pröva bli bättre på längre distanser. Första gången jag sprang 14 km var jag så otroligt nöjd. 14 km blev plötsligt 16, 16 blev 18, 18 blev 21 km. Jag fick ett träningsprogram av Christina som jag valde att följa lite som jag kände. Det bestod av 3-4 träningspass i veckan med ett långdistanspass, ett intervall och ett tempopass. Intervallen var hårdast för mig men antagligen också det mest effektiva.

Jag valde att springa själv, att se det som en slags egentid. Jag hade musik i öronen och jag förstod ganska snabbt att jag inte bara kunde ha peppande upptempolåtar när man ska vara ute och springa i många timmar utan att jag var tvungen att ha lyrik, sångtexter att lyssna på för att inte tröttna. Det blev en väldig mix av låtar som ständigt byttes ut. Min spellista blev min följeslagare under de följande månaderna som jag sprang.

I januari köpte jag mig nya skor. Jag var i Stockholm och gick med darriga ben in på Löplabbet tjej och stammade fram att jag skulle springa maraton. Hon som hjälpte mig var så söt. Hon analyserade mitt löpsteg, neutralt och rekommenderade mig Asics Nimbus. Jag tyckte de var fula och klumpiga, ville mycket hellre ha ett par tuffa Newton som stimulerar framfotalöpning, men antagligen var hon en mycket duktig försäljare för det slutade med att jag gick ut med båda skorna (de ena dock på 50%).

Jag sprang dock mest hela vintern med mina gamla Asics terrängskor då det var snö och is.

I början av februari meddelande Christina mig att hon antagligen inte kunde springa därför att hon hade dragits med förkylningar hela vintern. Jag tänkte att det nog inte kommer bli någonting.  På min födelsedag den 3 mars sprang jag ändå den längsta distansen som jag sprungit i mitt liv. 25 km. Det var soligt och varmt. Snön smälte och jag trodde det var vår på riktigt. Sedan kom ett rejält bakslag dagen efter då kröp temperaturen kröp ner till -10° och allt som smällt blev till is. Det var isgata precis överallt. Jag trillade på isen och sträckte en ljumske och precis då gav jag definitivt upp tanken på Paris Marathon.

Jag sprang bara två pass till i mars och sörjde lite att mitt maratonmål inte skulle bli av.

Vi började titta på sätt att försöka sälja våra biljetter som helpaket. Vi hade ju ändå bokat både flyg och boende men det var ganska hopplöst. Jag annonserade på facebook, blocket och startplats.se utan resultat.

Dagen innan avresa hade jag definitivt gett upp och började göra upp andra planer för helgen. Då plötsligt hörde Anki av sig, en trevlig bekant. Hon ville hänga på. Jag sa att jag ville tänka på det och att vi skulle höras fredagmorgon, men Anki var mycket trägen, hon ville åka, och på fredagmorgon sa jag okej.

Forts. följer


Guide, Inspiration Träning, Maraton, Paris, Paris Marathon, Träning

Innan Paris Marathon


Innan:
Jag bestämde mig för att dela upp detta inlägg i två för att det skulle vara lite lättare att läsa.


Det var en fin höstdag i oktober 2012 som jag skickade ett sms till min kusin Christina och  frågade om hon ville följa med och springa Paris Marathon. Christina är en van löpare, har 5 olika marathon i ryggen, utbildad löpcoach och har i hela sitt liv ägnat sig åt idrott. Hon svarade mig att hon inte visste riktigt och att hon skulle fundera på saken.


Men på onsdagmorgon samma dag som de släppte biljetterna fick jag ett sms från henne. Vi gör det.
Jag hade inte sprungit på 3 år. Typ. Jag visste inte ens om jag kunde springa 100 meter men på olika forum så stod det att man kunde klara av ett maraton om man hade 6 månader på sig att träna, och det hade jag ju. Jag kunde inte heller tänka mig ett finare ställe än Paris att inleda min löparkarriär på.

Så började jag så smått att springa. 6 km blev snabbt en mil. Jag harvade på med att springa en mil i några veckor och försökte komma under timmen men det var riktigt svårt. Istället bestämde jag mig för att pröva bli bättre på längre distanser. Första gången jag sprang 14 km var jag så otroligt nöjd. 14 km blev plötsligt 16, 16 blev 18, 18 blev 21 km. Jag fick ett träningsprogram av Christina som jag valde att följa lite som jag kände. Det bestod av 3-4 träningspass i veckan med ett långdistanspass, ett intervall och ett tempopass. Intervallen var hårdast för mig men antagligen också det mest effektiva.

Jag valde att springa själv, att se det som en slags egentid. Jag hade musik i öronen och jag förstod ganska snabbt att jag inte bara kunde ha peppande upptempolåtar när man ska vara ute och springa i många timmar utan att jag var tvungen att ha lyrik, sångtexter att lyssna på för att inte tröttna. Det blev en väldig mix av låtar som ständigt byttes ut. Min spellista blev min följeslagare under de följande månaderna som jag sprang.

I januari köpte jag mig nya skor. Jag var i Stockholm och gick med darriga ben in på Löplabbet tjej och stammade fram att jag skulle springa maraton. Hon som hjälpte mig var så söt. Hon analyserade mitt löpsteg, neutralt och rekommenderade mig Asics Nimbus. Jag tyckte de var fula och klumpiga, ville mycket hellre ha ett par tuffa Newton som stimulerar framfotalöpning, men antagligen var hon en mycket duktig försäljare för det slutade med att jag gick ut med båda skorna (de ena dock på 50%).

Jag sprang dock mest hela vintern med mina gamla Asics terrängskor då det var snö och is.

I början av februari meddelande Christina mig att hon antagligen inte kunde springa därför att hon hade dragits med förkylningar hela vintern. Jag tänkte att det nog inte kommer bli någonting.  På min födelsedag den 3 mars sprang jag ändå den längsta distansen som jag sprungit i mitt liv. 25 km. Det var soligt och varmt. Snön smälte och jag trodde det var vår på riktigt. Sedan kom ett rejält bakslag dagen efter då kröp temperaturen kröp ner till -10° och allt som smällt blev till is. Det var isgata precis överallt. Jag trillade på isen och sträckte en ljumske och precis då gav jag definitivt upp tanken på Paris Marathon.

Jag sprang bara två pass till i mars och sörjde lite att mitt maratonmål inte skulle bli av.

Vi började titta på sätt att försöka sälja våra biljetter som helpaket. Vi hade ju ändå bokat både flyg och boende men det var ganska hopplöst. Jag annonserade på facebook, blocket och startplats.se utan resultat.

Dagen innan avresa hade jag definitivt gett upp och började göra upp andra planer för helgen. Då plötsligt hörde Anki av sig, en trevlig bekant. Hon ville hänga på. Jag sa att jag ville tänka på det och att vi skulle höras fredagmorgon, men Anki var mycket trägen, hon ville åka, och på fredagmorgon sa jag okej.

Forts. följer


Inspiration Träning, Resa, Saprema, Stil, Träning, Yoga

Med kärlek

Låt mig introducera: Saprema, som betyder MED KÄRLEK.
Har lite svårt att beskriva exakt vad det är jag varit med om. Det är så stort och mycket speciellt. Det handlar iallafall om träning, om kläder man har när man är som lyckligast, när man tränar. När man yogar. 
Träningskläder i ekologisk bomull. Som andas. Som inte är syntetisk. Som är äkta, varsam mot hud och natur och vår tid. Träningskläder med hjärtat i yoga men som lika gärna kan användas till all slags träning.
 Kläder med tanke. Grundad i mediation och balans. Designad av en fantastisk kvinna (Anna, som kommer få ett helt eget inlägg här) för kvinnor (och män. Det finns en man-kollektion också) Med fantastiska detaljer och bekväma vackra passformer.
Med kvinnliga detaljer och smarta lösningar. Här är Devipants. Så sköna att man kan bo i dem.
Just det här setet fotograferade vi i en gammal saltmina på ön Sal i Cap Verde. Det blev så surrealistiskt. Vi visste inte riktigt hur det såg ut innan vi kom dit. Saltet som liknar snö. Bergen som liknar lavaberg. Så fastän det är i Afrika så påminner det lite om Island.
och vår modell Bojana står på huvudet. Alltid och överallt. Som att det är så självklart.

Jag vet inte vart jag och Saprema kommer sluta någonstans, men jag vet att det här bara är början på något fantastiskt stort och varaktigt.
Inspiration Träning, Löpning, Träning

Ett personligt peppinlägg

Nej vet ni vad, nu är det dags att erkänna vart mitt fokus är och vad jag håller på med.
Det började i höstas, och som så många läste jag Born to Run och som precis alla andra blev jag helt förälskad, i ideén på att springa. Och speciellt i uppsynen av de här två långdistanslöparna. 160 km på en dag. Helt otroligt, och egentligen omänskligt. Men de springer och springer, i berg och i dalar.
Nu är det ju inge nytt att denna bok är grymt motivationshöjande men för min del öppnades verkligen en dörr. Ju längre in i boken jag kom desto mer självklart tedde det sig att det är fullt normalt och rätt enkelt att springa upp till tio-tjugo mil på en dag.
Jag läste dessutom innan Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” och den är ju inte fullt lika hallelujafylld men jag hittade ändå en ömmande punkt. Hos mig själv.
Inte bara kan jag springa utan kan jag springa långt?
2009 var jag i mitt livs form. Det var tre år sedan. Jag var absolut inte mager men jag kände mig grymt snygg, stark och rätt musklig. Vi hade försökt få barn i ett år så jag hade levt riktigt sunt. Tidiga kvällar, hälsokost, träning, rörelse, många semestrar (när vi är på semestar så tränar vi) och i juni 2009 (4 dagar efter att den här bilden togs) blev jag gravid. Sedan följde graviditet, förlossning, ett års ammande…och ja,  jag knappt rört mig tror jag. Jag har gjort små korta försök till att börja träna, mest skidor men jag har alltid hamnat tillbaka i soffan. Framför datorn. Choklad. Jobb. Mat. Vin.
I kombination med två års sömnbrist fanns det liksom inte energi till att ta tag i något. Men i höstas i samband med min nära gå in i väggen-tendens så kände jag, nej, nu får det räcka.  Jag vill inte vara en trött tjockis. Jag vill vara mig själv. Jag vill kunna ha mina favoritklänningar på mig och jag vill att de ska sitta snyggt.

Så jag började springa. Lite trevande. Några kilometer blev en mil. Jag slängde in ett inlägg på facebook om någon var intresserad av att springa ett maraton med mig. Min kusin Christina ville självklart hänga på (hon är löpcoach och har sprungit typ fem maraton) och innan jag visste av ordet hade jag köpt två startplatser, boende och flyg till Paris Marathon 2013. Då var det 6 månader kvar. Nu är det tre månader kvar.
Det 7:e april ska vi till Paris och springa 4,2 mil.

Nu undrar ni ju hur en som jag ska kunna springa 4,2 mil och ibland undrar jag det själv också. Det kommer en tveksamhetens knackning på mitt medvetande och jag blir jätterädd, samtidigt så vet jag vad min kropp kan. Jag har hjärnan för det. Det gäller ju förstås att hålla sig skadefri, frisk och fokuserad. Att följa träningsprogram. Ett långdistanspass i veckan, ett tempopass, ett intervall och emellan det styrka.

Det mest fashinerade med att skaffa sig ett sådant mål är resan det innebär. Att lära känna sin kropp på ett nytt sätt, utmana sina bekväma zoner, få nya upplevelser, komma nära naturen och förhoppningsvis få en bekväm och stark kropp på köpet.

Så nu peppar jag mig själv med bilder som dessa. Jag älskar den här bilden på yogainstruktören Kathryn Budig.
Någonstans får jag för mig att det är fostrande att starta sin löparvana på vintern, för ju närmare våren man kommer desto lättare kommer det att gå. Jag springer 16 km pass i -10 i is, halka och snö.  Med Bob Marley och Xavier Rudd i hörlurarna.
Jag har nu tre olika löparskor och jag kan, med lite darrning på rösten kalla mig vinterlöpare.

Inspiration Träning, Löpning, Träning

Ett personligt peppinlägg

Nej vet ni vad, nu är det dags att erkänna vart mitt fokus är och vad jag håller på med.
Det började i höstas, och som så många läste jag Born to Run och som precis alla andra blev jag helt förälskad, i ideén på att springa. Och speciellt i uppsynen av de här två långdistanslöparna. 160 km på en dag. Helt otroligt, och egentligen omänskligt. Men de springer och springer, i berg och i dalar.
Nu är det ju inge nytt att denna bok är grymt motivationshöjande men för min del öppnades verkligen en dörr. Ju längre in i boken jag kom desto mer självklart tedde det sig att det är fullt normalt och rätt enkelt att springa upp till tio-tjugo mil på en dag.
Jag läste dessutom innan Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” och den är ju inte fullt lika hallelujafylld men jag hittade ändå en ömmande punkt. Hos mig själv.
Inte bara kan jag springa utan kan jag springa långt?
2009 var jag i mitt livs form. Det var tre år sedan. Jag var absolut inte mager men jag kände mig grymt snygg, stark och rätt musklig. Vi hade försökt få barn i ett år så jag hade levt riktigt sunt. Tidiga kvällar, hälsokost, träning, rörelse, många semestrar (när vi är på semestar så tränar vi) och i juni 2009 (4 dagar efter att den här bilden togs) blev jag gravid. Sedan följde graviditet, förlossning, ett års ammande…och ja,  jag knappt rört mig tror jag. Jag har gjort små korta försök till att börja träna, mest skidor men jag har alltid hamnat tillbaka i soffan. Framför datorn. Choklad. Jobb. Mat. Vin.
I kombination med två års sömnbrist fanns det liksom inte energi till att ta tag i något. Men i höstas i samband med min nära gå in i väggen-tendens så kände jag, nej, nu får det räcka.  Jag vill inte vara en trött tjockis. Jag vill vara mig själv. Jag vill kunna ha mina favoritklänningar på mig och jag vill att de ska sitta snyggt.

Så jag började springa. Lite trevande. Några kilometer blev en mil. Jag slängde in ett inlägg på facebook om någon var intresserad av att springa ett maraton med mig. Min kusin Christina ville självklart hänga på (hon är löpcoach och har sprungit typ fem maraton) och innan jag visste av ordet hade jag köpt två startplatser, boende och flyg till Paris Marathon 2013. Då var det 6 månader kvar. Nu är det tre månader kvar.
Det 7:e april ska vi till Paris och springa 4,2 mil.

Nu undrar ni ju hur en som jag ska kunna springa 4,2 mil och ibland undrar jag det själv också. Det kommer en tveksamhetens knackning på mitt medvetande och jag blir jätterädd, samtidigt så vet jag vad min kropp kan. Jag har hjärnan för det. Det gäller ju förstås att hålla sig skadefri, frisk och fokuserad. Att följa träningsprogram. Ett långdistanspass i veckan, ett tempopass, ett intervall och emellan det styrka.

Det mest fashinerade med att skaffa sig ett sådant mål är resan det innebär. Att lära känna sin kropp på ett nytt sätt, utmana sina bekväma zoner, få nya upplevelser, komma nära naturen och förhoppningsvis få en bekväm och stark kropp på köpet.

Så nu peppar jag mig själv med bilder som dessa. Jag älskar den här bilden på yogainstruktören Kathryn Budig.
Någonstans får jag för mig att det är fostrande att starta sin löparvana på vintern, för ju närmare våren man kommer desto lättare kommer det att gå. Jag springer 16 km pass i -10 i is, halka och snö.  Med Bob Marley och Xavier Rudd i hörlurarna.
Jag har nu tre olika löparskor och jag kan, med lite darrning på rösten kalla mig vinterlöpare.

En svensk klassiker, Frihet, Inspiration Träning, Porträtt, Sport, Vasaloppet

Min kille



Min kille och jag lever två ganska separata, självständiga liv och har levt så nästan alltid. Det fungerar. Min killes absolut största intressen i livet är sport. Att utöva sport, se på sport, utveckla, diskutera, läsa om sport. Hans främsta intressen ligger i MTB, längdskidor, tennis, inlines, golf, löpning. Men det spelar nog ingen roll vad man placerar honom i för sport så är han rätt duktig på det mesta. Han främsta egenskap är uthållighet och långdistans. Och cyklar. Han älskar cyklar över allt annat. Ekrar, kedjor, fälgar, däck, vikt…cykel liksom. Han kan prata cykel i timmar.
När vi två träffades var jag en äventyrlig tjej som höll på med allt som hade med äventyrlighet och våghalsighet att göra så jag tror att han blev förälskad i mig för att jag var en sådan där tjej han kunde dela bergbestigningar och utövning av sport med. Någonstans tror jag att vi båda hoppades på att vi skulle kunna göra några trihathlontävlingar ihop.
Det gör mig så ont att se att tiderna ändras och mina syften och behov med dem. Från april till september varje år dedikerar jag mitt liv till mina arbeten och de har inget med sport att göra. Jag bara servar mina gäster i min restaurang och är ute på fotouppdrag.

Vad hände egentligen?

Min kille fortsätter träna och tävla och vara ute på fysiska äventyr medans mina äventyr består av andra saker som kamera, disk, musik, mat, datorer, tvätt, löner, lightroom och drinkar.

I söndags hade jag lovat att vara chaufför åt honom på Cykelvasan. Vasalopps organistaionens absolut första MTB-lopp. Det var verkligen ett sant nöje och otroligt inspirerande. Ni alla vet ju att jag älskar Vasaloppsorganisationen och det är otroligt roligt att se att ett MTB-lopp har tagit form. 1470 startande i långa loppet (90 km). De räknar med det 5 dubbla om några år.

Jögga startade i näst sista ledet och kom på 89:e plats i motionsklassen vilket betyder att han måste cyklat om en sisådär 1000 stycken.
Jag vet att jag någonstans har valt Jögga för den han är. För att han alltid kommer att vara ute på sådana här saker och även om  jag själv inte hinner under sommarmånaderna vet jag att det kommer komma tider då det finns mer tid och då tar han med mig.
Han är min främsta inspiratör när det kommer till träning och jag vet att han alltid kommer att dra ut mig på saker.

Han ger mig bara träningsgrejer i present, piskar på mig och ber mig hålla ett högre tempo. Han ber mig lämna komfortzonen och ta i lite mer. Han är som min privata pt. 

Jag älskar honom också för den självständighet han ber mig ha.  Jag vet också att jag aldrig kommer bli en riktig tjockis så länge han är vid min sida.

Bilderna är från Cykelvasan igår.