Okategoriserade, Outdoor, Resa, Sport, Standuppaddleboard, SUP, Träning, Vänner

SUP på Milos

sarakiniko

SUP-PADDLING på Milos / Resguide

The cliffs of Sarakiniko

Ett litet miniäventyr i den grekiska himlen

The amazing caves of Klektiko

”Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna?”

En septemberdag tog jag och en väninna flyget ner till Santorini. Den nordiska sommaren 2018 hade gått till den varmaste på århundraden så charterbolagen reade ut sina höstresor till sydliga breddgrader. Vi hade hittat varsin flygstol för ynka 1500 kr och var spända av förväntan på vad som skulle komma. Med oss hade vi varsin stor blå otymplig väska på vardera 18 kg.

Santorinis värme slog emot oss och vi tog en taxi till hamnen och därefter en väntade 2 timmars färja till vår egentliga destination Milos.

Klektiko

Jag vet egentligen inte vart jag hade fått idéen ifrån. Jag hade bara sett de fantastiska naturscenerierna på bild och tänkt att det vore fantastiskt att kayaka där. Men den enda kayakfirman på hela Milos ägdes av en australiensare vi namn Rod och hans 12 kayaker var fullbokade fram till slutet av oktober.

Så då återstod bara en sak; skulle man kunna resa med våra uppblåsbara Kona-brädor för att SUPA (standuppaddla) runt Milos? 

Rods kayakahemsida var utförlig. Full med bilder med detaljerade beskrivningar om vilka sträckor som passade sig för olika turer och också hur långa de var och hur de fungerade beroende på hur vinden låg på. Utan Rods hemsida hade vi faktiskt inte kunnat göra det vi gjorde, så vi är skyldiga honom ett stort tack. 

Kartan från Rods hemsida var detaljerad och full av information

Första natten bodde vi en enkel men fin stuga med havsutsikt på öns enda camping. Det serverades oss en rejäl hemlagad moussaka när vi kom fram och vi kunde bara njuta av stjärnhimmel och varm vind.

Enligt väderleksrapporten skulle det vara soligt och mellan 5-6 meter per sekund nordlig vind de första 3 dagarna för att därefter blåsa upp till 12 meter per sekund i några dagar för att därefter  återgå till 5-6 meter per sekund. 

At open sea

Vi bestämde oss för att börja paddla med en gång för att dra nytta av vädret.

Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna? 

Vår dröm hade från början varit att paddla runt hela Milos och tälta på stränderna, men så fick vi höra att tältning på Milos är förbjuden och dessutom skulle det inte gå att paddla de norra delarna under rådande väder, så dagsetapper fick det bli.

När vi slog upp ögonen på söndagsmorgonen möttes vi av turkosblå klar himmel, vajande pinjeträd och vitkalkade små hus som lyste som sockerbitar på sluttningarna ner mot det egeiska havet

Vår lilla hyrbil tog oss till Fyriplaka. En av öns 70 stränder belägen på södra sidan. När vi åkte genom landskapet och öns enda lilla asfaltsväg förvandlades till en stenig grusväg förstod vi hur liten och oexploaterad den här ön var. Som ett litet bortgömt grekiskt paradis oupptäckt av den stora massan. 

Vi pumpade upp våra brädor till några förvånade förbipasserande. Inte många vattenaktiviteter verkade äga rum på den här ön. Stämningen var fortfarande sömnig och sanden värmde under våra fötter.  Vi hittade en enkel stenig, sandig stig ner till en klassisk ”syrma”, en slags grekisk sjöbod i sten. La i våra brädor och gungade för första gången ut på saltat hav. Det här var något helt annat än Fryken.

Sarakiniko

Resten av dagen paddlade vi runt och upptäckte strand efter strand. Vissa stränder helt otillgängliga för resten av världen med klippor som sträckte sig flera hundra meter upp mot himlen. 

Vi paddlade vidare och upptäckte nudiststränder, grottor och mer kända stränder såsom Tsigrado. En strand omtalad för att ha en våghalsig stege som enda väg ner. Där fick vi också sällskap av Barabara Perez,  en berömd influenser från Brasilien med flera hundratusen instagram-följare. Där satt hon på en sten i sina dreadlocks och sippade på sitt mate-te i sin medhavda kalebass och tittade avundsjukt på våra brädor.  Jag förstod först senare att det var hon, annars hade jag tagit ett litet samtal med henne. Fått mig en ny insta-kompis. Men Milos är inte den ön som inbjuder till samtal. Det är en diskret ö gjort för kärlekspar och kändisar. Stämningen är närmare nonchalant enkel och låter dig som gäst få vara ifred.

Caves in Kleftiko

Dagen efter hade vi siktet inställt på Kleftiko. Enligt alla guideböcker var enda sättet att ta sig dit med båt från öns stora hamn. Det fanns också en kuperad stig på ca 8 km man kunde går men eftersom jag så gärna ville paddla runt i detta sceneri var vandringen inget alternativ (att dra en otymplig bräda i besvärlig terräng är inget man vill)

Så vi siktade in oss på den mest närliggande stranden Gerondas. Grusvägen dit var bökig och biluthyrare hade förbjudit oss att köra dit med vår lilla bil, men äventyrsnerven sjöng starkare. 

Tillslut hittade vi fram, parkerade vår bil, pumpade upp våra brädor och kånkade ner vår lilla packning ca 1 km. Det var brant, taggigt, stenigt men när vi väl kom ner till den svarta lavastranden väntade oss en 100 meter höga klippväggar och ett inbjudande turkosfärgat hav med mjuka svallvågor.

Small villages ”Syrma”

Vi packade våra brädor och flöt ut. Min bräda, en Kona Cruiser har två olika packytor, och med vattentäta påsar kan man få med sig både mat, vatten, klädombyte, första förband, flytväst, kameror och kanske en liten bok. 

När vi paddlade ut mötte vi den första känslan av öppet rullande hav. Vi höll oss ändå några hundra meter från de branta klippväggarna, men vinden och svallvågorna påminde mig ändå om känslan jag haft när jag 20 år tidigare hade seglat över atlanten.

Between Gerondas and Kleftiko

Vi passerade två stycken stängda gruvfabriker som smälte in i landskapet. Milos är rikt på mineraler, bergarter, stenar och svavel och har länge varit helt oberoende av turismen. Gruvorna såg numera övergivna ut med skyltar om tillträde förbjuden. 

Efter ca 1,5 h paddling kom vi fram till de glittrande vita kalkklipporna i 

Lunchtime

Kleftiko. Ett 2-3 kilometer stort område med hundra meter höga klippor, grottsystem och ett vatten så klart och turkosfärgat att man skulle kunna tro att man befann sig i ett hittepå-vattenland. Den ena grottan vackrare än den andra. Det kände som stora kyrksalar.

Vi åt vår medhavda lunch bestående av lokal delikatessgetost och inlagda gröna oliver guppandes på våra brädor i öppningen av en av de större grottorna. 

At the small village of Fourkovouini

Vi paddlade runt där hela dagen. Jag ville frysa tiden. Funderade på mineralerna, klipporna, vattnet, hur det kunde vara så klart.

Paddlingen hemåt gick snabbt. Jag envisades med att stå när stora  svallvågor från förbipasserande turistbåtar svepte in och trillade faktiskt av min bräda tre gånger. 

Vandringen tillbaka till bilen på sena eftermiddagen bärandes våra brädor var tuff. Svetten skvätte runt oss, men vi var båda helt överens om att dagens upplevelser hade varit värt varje liten ansträngning.

”Lady in Red” in Sarakiniko

Sen följde några dagar med 12 meter per sekund som förutspått. Vi tänkt att paddla runt det berömda månlandskapet Sarakiniko med sina vita fantastiska vulkanformationer. Men eftersom Sarakiniko ligger på norra sidan var vågorna höga och vinden stark och paddling omöjligt. Istället stannade vi på land, fotograferade landskapet, sträckläste våra böcker och lät våra kroppar få smekas av den kykladiska vinden.

Sulphur Mines
24 gradigt vatten i september

Vi utforskade ön på land och besökte gamla svavelgruvor och den gamla vita staden Plaka med sin blå himmelska grekiska dörrar. Som ett avlägset grekiskt paradis man tidigare bara sett på bild. Vi njöt av färsk fisk och vin så porlande lokal att man kunde känna druvorna silas mellan tänderna. 

Den allra sista dagen hade vinden mojnat (efter mina år till sjöss vet jag att väntan är en stor del av havslivet) och vi hade förflyttat oss till den lilla fiskebyn Klima. Vi lade i våra brädor och paddlade runt hela viken, ända till staden Adamas och tillbaka ut.

Syrma

Vi passerade den ena fiskebyn efter den andra, och vid ett avlägset ställe hojtade en grekisk man emot oss att komma in på en kaffe. Han berättade att han köpt sin lilla syrma för 90 000 euro till skillnad från de flesta andra som ärvt sina av generationers fiskande.

Nicos syrma var helt orenoverad och saknade både toalett och kök, men utsikten ut mot det egeiska havet var förödande vacker och han fann sin ro där. Han skulle bo där året runt. 

Han ville fotografera oss för han hade aldrig tidigare sett ett sådant underligt men vackert sätt att semestra på. Han hade aldrig tidigare sett en SUP-bräda på Milos, och kanske var vi de första underliga turisterna att utforska den här magiska, eleganta ön på det här sättet. Sjövägen. Med varsin liten bräda. Under endast en vecka med 5 mils paddlande totalt.

När vi fick hjälp med att kånka våra väskor från båten till taxin på Santorini frågade taxichauffören om vi hade våra män i den. Eller kanske våra exmän? Eftersom de flesta Milos-resenärer var kärlekspar och våra väskor var så otympliga? Vi skrattade gott åt detta. 

Men i min väska låg en blå SUP-bräda. Fortfarande indränkt i intorkat egeiskt saltvatten. Jag såg fram emot att få skölja av den när jag kom hem så att den skulle kunna hålla för fler framtida paddeläventyr på avlägsna hav.

Helena Henriksson

  • Bästa tidpunkten att åka dit: Tror man kan åka året runt, men det mesta är nog riktigt sömnigt mellan oktober och april då det råder en stilla atmosfär.
  • Hur tar man sig dit?: Färja från några av de närliggande öarna under sommaren (vi åkte med Seajet) alt kan man flyga inrikes från Athen.
  • Vart ska man bo?: Vi bodde på 6 stycken olika platser under 7 nätter och varje ställe hade högt betyg på booking och var riktigt, rikigt bra.
  • Vart ska man äta?: Det sägs att Milos har bäst mat i hela Grekland, och det är hit grekerna åker själva för att äta gastronomiskt. På varje litet ställe serverades den mest utsökta maten av färska råvaror. 
  • Hur tar man sig runt? Tyvärr endast med bil. Vi hyrde en bil genom första boendet (campingen) och det gick hur bra som helst. Med facit i hand skulle vi kanske hyrt en 4-hjulsdriven bil.
Inspiration Träning, Maraton, Paris, Paris Marathon, Träning

Paris Marathon del II

Detta inlägg är uppdelat i två för att det ska vara lite lättare att läsa.
Så flög vi till Paris. Allt bara flöt. Första bussen vi klev på tog oss ända fram till vår lägenhet, och vår lägenhet på Rue De Saigon låg bara några hundra meter från starten och cirka 50 meter från målgång.
På lördagen hämtade vi ut våra nummerlappar (lite skakigt eftersom våra läkarintyg var utskrivna från en mail och saknade både underskrift och stämpel) men det flöt på lika fint det med.
Vi köpte varsitt komplett paket med energybars och gel på mässan för vi hörde att depåerna bara innehöll frukt och vatten. Så la vi ihop allt vi hade och skrattade åt att det liknade någon slags dopingkvart (Anki är polis) Vi använde knappt hälften.

På söndagmorgon skuttade vi upp och beblandade oss med alla de andra 40.000 deltagarna. Solen sken igenom Trimfbågen och vi var så otroligt pepppade.
09.35 fick då äntligen vår startfålla starta och det var en underbar rörelse då tusentals klapprande löpsteg trippade fram på Boulevard Champs-Élysées.

Den första milen sprang vi bredvid varandra. Efter 8 km sprang jag in på ett café och lånade toalett.
Vi sprang och småpratade och hittade en svensk som hade målet 4.15 och vi var nästan helt säkra på att vi kunde hänga på honom.
Medans solen klättrade upp på himlen sprang vi igenom Le Marais, förbi Louvren och igenom en park. Vid 20 km hade Anki sprungit ifrån mig och jag bestämde mig för att bara njuta av mitt eget tempo.
När jag passerade Notre Dame vid 25 km hade jag höga tankar om mig själv. Detta var inga problem. Människor log. Orkestrar spelade överallt. Det mångkulturella Paris stod och vinkade längst med gatorna som bara var våra. Vi sprang längst med Seine, under broarna och igenom tunnlar.
La Vie est Belle.
När jag kom fram till 30 km kontrollen som låg så man såg Eiffeltornet stod håret på hela min kropp.  Apelsinen de bjöd på smakade så gott. Endorfinet fullständigt sprutade i kroppen. Solen brände.
Vid 34 km ringde jag Jögga från mitt lilla sköna tempo. Bara för att få prata lite. Framför mig fladdrade 4.30 flaggan och jag hängde på den. 
Det var vid vid 37 km som det hände, där jag sprang in i väggen. Ni vet den där kända. Det gjorde ont i hela kroppen. Jag tänkte på alla ord jag fått innan. 
Det sitter bara i huvudet/ Sarah
Njut av de två första och bit ihop de två sista /Pärra
Det är vid 30 km som ett riktigt maraton börjar/ Patrik
Hur jag än vände och vred så tyckte jag inte längre att det var så roligt. Benen brände, det gjorde ont i varje del av min kropp. Dessutom fanns det inte längre några depåer. De sista 5 km sprangs igenom en enformig park och det fanns knappt några som stod och hejjade längre. Folk haltade och morrade. Jag försökte börja småprata med en tjej. Hon bara stirrade tillbaka på mig med tom blick och skakade på huvudet. Det luktade kiss överallt.
Jag ringde Jögga igen. ”Jag orkar inte.” ”Men nu har du ju vara 4 km kvar. Håll ut. ”
Så fick jag ett leende av en gammal gubbe som sprang brevid mig. Han måtte ha varit 90 år. Om han kan så kan väl jag, tänkte jag. Det motiverade mig till att fortsätta. 
Så jag fortsatte springa. Jag gick 100 meter och sprang 500. Motiverade mig med att titta på alla människor som jag sprang förbi och som sprang förbi mig. Underliga kufar med tusentals olika löparstilar. Efter 37 såg folk fulla ut. Löparna ragglade fram. Det var en underlig syn. 
När jag äntligen kom till 41 km´s kontrollen var jag så glad att jag var tvungen att ta upp mobilen och ta en bild på den och precis när jag stoppade ner den i fickan var det någon som kramade om mig om axlarna. Det var Anki. Hon hade sällskap av en underlig man som liknade Jesus. Det visade sig att Anki stått och spytt av all sportdryck, så hade hon blivit räddad av Jesus som ville prata om stjärnor och galaxer med henne och för att vara hövlig hade hon sprungit med honom en bit. Tills hon träffade mig.
Mötet med varandra gav oss vingar. Vi flög fram den sista kilometern. Mitt namn ropades av barn och familjer och åskådare som stod och vajjade med flaggor i sina händer.
Lyckan var total.
Vi sprang i mål tillsammans, med 42 195 meter bakom oss. Det längsta jag någonsin sprungit. På tiden 4.55. Det var de sista 5 km som hade tagit nästan 45 minuter.
Efter:
Så ragglade vi hem med våra ömma ben med medaljen runt halsen och en ny t´shirt i present. Sedan låg vi i varsin säng och fnittrade resten av dagen. På kvällen haltade vi ut och köpte oss varsin stek på det närmaste brasseriet vi kunde hitta.

När vi vaknade morgonen efter var vi så himla hungriga men vi kunde knappt gå. Att gå till affären och köpa frukost kändes så avlägset, och vi var lite arga för att vi ätit upp våra frukostvaror dagen innan. Däremot fanns det ost, och en flaska vin som hyresvärden lämnat. Så den drack vi lite ur. Så spelade jag Lundells Vin till frukost för Anki så fnittrade vi lite till.
Paris låg därute och väntade och vi kunde omöjligt stanna i lägenheten, så vi haltade ut och tog oss till Marais för lite shopping. Överallt mötte vi maratonlöpare som var lika stela som oss, och vi bytte leenden och vi kände det verkligen som det fanns ett liv innan maraton och ett liv efter. Som att vi för evigt nu tillhörde en exklusiv klubb av människor som genomfört en mara.
Det var mitt allra första maraton, men absolut inte mitt sista. Jag är så otroligt imponerad av min kropp. Jag älskar den. Att man kan genomföra ett marathon med så lite förberedelser. Jag förstår att jag har fallenhet för detta. Jag kan springa hur långt som helst. Jag är dessutom så otroligt imponerad av Anki som hängde på med två dagars varsel och ett opererat knä. You go girl.
Guide, Inspiration Träning, Maraton, Paris, Paris Marathon, Träning

Innan Paris Marathon


Innan:
Jag bestämde mig för att dela upp detta inlägg i två för att det skulle vara lite lättare att läsa.


Det var en fin höstdag i oktober 2012 som jag skickade ett sms till min kusin Christina och  frågade om hon ville följa med och springa Paris Marathon. Christina är en van löpare, har 5 olika marathon i ryggen, utbildad löpcoach och har i hela sitt liv ägnat sig åt idrott. Hon svarade mig att hon inte visste riktigt och att hon skulle fundera på saken.


Men på onsdagmorgon samma dag som de släppte biljetterna fick jag ett sms från henne. Vi gör det.
Jag hade inte sprungit på 3 år. Typ. Jag visste inte ens om jag kunde springa 100 meter men på olika forum så stod det att man kunde klara av ett maraton om man hade 6 månader på sig att träna, och det hade jag ju. Jag kunde inte heller tänka mig ett finare ställe än Paris att inleda min löparkarriär på.

Så började jag så smått att springa. 6 km blev snabbt en mil. Jag harvade på med att springa en mil i några veckor och försökte komma under timmen men det var riktigt svårt. Istället bestämde jag mig för att pröva bli bättre på längre distanser. Första gången jag sprang 14 km var jag så otroligt nöjd. 14 km blev plötsligt 16, 16 blev 18, 18 blev 21 km. Jag fick ett träningsprogram av Christina som jag valde att följa lite som jag kände. Det bestod av 3-4 träningspass i veckan med ett långdistanspass, ett intervall och ett tempopass. Intervallen var hårdast för mig men antagligen också det mest effektiva.

Jag valde att springa själv, att se det som en slags egentid. Jag hade musik i öronen och jag förstod ganska snabbt att jag inte bara kunde ha peppande upptempolåtar när man ska vara ute och springa i många timmar utan att jag var tvungen att ha lyrik, sångtexter att lyssna på för att inte tröttna. Det blev en väldig mix av låtar som ständigt byttes ut. Min spellista blev min följeslagare under de följande månaderna som jag sprang.

I januari köpte jag mig nya skor. Jag var i Stockholm och gick med darriga ben in på Löplabbet tjej och stammade fram att jag skulle springa maraton. Hon som hjälpte mig var så söt. Hon analyserade mitt löpsteg, neutralt och rekommenderade mig Asics Nimbus. Jag tyckte de var fula och klumpiga, ville mycket hellre ha ett par tuffa Newton som stimulerar framfotalöpning, men antagligen var hon en mycket duktig försäljare för det slutade med att jag gick ut med båda skorna (de ena dock på 50%).

Jag sprang dock mest hela vintern med mina gamla Asics terrängskor då det var snö och is.

I början av februari meddelande Christina mig att hon antagligen inte kunde springa därför att hon hade dragits med förkylningar hela vintern. Jag tänkte att det nog inte kommer bli någonting.  På min födelsedag den 3 mars sprang jag ändå den längsta distansen som jag sprungit i mitt liv. 25 km. Det var soligt och varmt. Snön smälte och jag trodde det var vår på riktigt. Sedan kom ett rejält bakslag dagen efter då kröp temperaturen kröp ner till -10° och allt som smällt blev till is. Det var isgata precis överallt. Jag trillade på isen och sträckte en ljumske och precis då gav jag definitivt upp tanken på Paris Marathon.

Jag sprang bara två pass till i mars och sörjde lite att mitt maratonmål inte skulle bli av.

Vi började titta på sätt att försöka sälja våra biljetter som helpaket. Vi hade ju ändå bokat både flyg och boende men det var ganska hopplöst. Jag annonserade på facebook, blocket och startplats.se utan resultat.

Dagen innan avresa hade jag definitivt gett upp och började göra upp andra planer för helgen. Då plötsligt hörde Anki av sig, en trevlig bekant. Hon ville hänga på. Jag sa att jag ville tänka på det och att vi skulle höras fredagmorgon, men Anki var mycket trägen, hon ville åka, och på fredagmorgon sa jag okej.

Forts. följer


Guide, Inspiration Träning, Maraton, Paris, Paris Marathon, Träning

Innan Paris Marathon


Innan:
Jag bestämde mig för att dela upp detta inlägg i två för att det skulle vara lite lättare att läsa.


Det var en fin höstdag i oktober 2012 som jag skickade ett sms till min kusin Christina och  frågade om hon ville följa med och springa Paris Marathon. Christina är en van löpare, har 5 olika marathon i ryggen, utbildad löpcoach och har i hela sitt liv ägnat sig åt idrott. Hon svarade mig att hon inte visste riktigt och att hon skulle fundera på saken.


Men på onsdagmorgon samma dag som de släppte biljetterna fick jag ett sms från henne. Vi gör det.
Jag hade inte sprungit på 3 år. Typ. Jag visste inte ens om jag kunde springa 100 meter men på olika forum så stod det att man kunde klara av ett maraton om man hade 6 månader på sig att träna, och det hade jag ju. Jag kunde inte heller tänka mig ett finare ställe än Paris att inleda min löparkarriär på.

Så började jag så smått att springa. 6 km blev snabbt en mil. Jag harvade på med att springa en mil i några veckor och försökte komma under timmen men det var riktigt svårt. Istället bestämde jag mig för att pröva bli bättre på längre distanser. Första gången jag sprang 14 km var jag så otroligt nöjd. 14 km blev plötsligt 16, 16 blev 18, 18 blev 21 km. Jag fick ett träningsprogram av Christina som jag valde att följa lite som jag kände. Det bestod av 3-4 träningspass i veckan med ett långdistanspass, ett intervall och ett tempopass. Intervallen var hårdast för mig men antagligen också det mest effektiva.

Jag valde att springa själv, att se det som en slags egentid. Jag hade musik i öronen och jag förstod ganska snabbt att jag inte bara kunde ha peppande upptempolåtar när man ska vara ute och springa i många timmar utan att jag var tvungen att ha lyrik, sångtexter att lyssna på för att inte tröttna. Det blev en väldig mix av låtar som ständigt byttes ut. Min spellista blev min följeslagare under de följande månaderna som jag sprang.

I januari köpte jag mig nya skor. Jag var i Stockholm och gick med darriga ben in på Löplabbet tjej och stammade fram att jag skulle springa maraton. Hon som hjälpte mig var så söt. Hon analyserade mitt löpsteg, neutralt och rekommenderade mig Asics Nimbus. Jag tyckte de var fula och klumpiga, ville mycket hellre ha ett par tuffa Newton som stimulerar framfotalöpning, men antagligen var hon en mycket duktig försäljare för det slutade med att jag gick ut med båda skorna (de ena dock på 50%).

Jag sprang dock mest hela vintern med mina gamla Asics terrängskor då det var snö och is.

I början av februari meddelande Christina mig att hon antagligen inte kunde springa därför att hon hade dragits med förkylningar hela vintern. Jag tänkte att det nog inte kommer bli någonting.  På min födelsedag den 3 mars sprang jag ändå den längsta distansen som jag sprungit i mitt liv. 25 km. Det var soligt och varmt. Snön smälte och jag trodde det var vår på riktigt. Sedan kom ett rejält bakslag dagen efter då kröp temperaturen kröp ner till -10° och allt som smällt blev till is. Det var isgata precis överallt. Jag trillade på isen och sträckte en ljumske och precis då gav jag definitivt upp tanken på Paris Marathon.

Jag sprang bara två pass till i mars och sörjde lite att mitt maratonmål inte skulle bli av.

Vi började titta på sätt att försöka sälja våra biljetter som helpaket. Vi hade ju ändå bokat både flyg och boende men det var ganska hopplöst. Jag annonserade på facebook, blocket och startplats.se utan resultat.

Dagen innan avresa hade jag definitivt gett upp och började göra upp andra planer för helgen. Då plötsligt hörde Anki av sig, en trevlig bekant. Hon ville hänga på. Jag sa att jag ville tänka på det och att vi skulle höras fredagmorgon, men Anki var mycket trägen, hon ville åka, och på fredagmorgon sa jag okej.

Forts. följer


Inspiration Träning, Resa, Saprema, Stil, Träning, Yoga

Med kärlek

Låt mig introducera: Saprema, som betyder MED KÄRLEK.
Har lite svårt att beskriva exakt vad det är jag varit med om. Det är så stort och mycket speciellt. Det handlar iallafall om träning, om kläder man har när man är som lyckligast, när man tränar. När man yogar. 
Träningskläder i ekologisk bomull. Som andas. Som inte är syntetisk. Som är äkta, varsam mot hud och natur och vår tid. Träningskläder med hjärtat i yoga men som lika gärna kan användas till all slags träning.
 Kläder med tanke. Grundad i mediation och balans. Designad av en fantastisk kvinna (Anna, som kommer få ett helt eget inlägg här) för kvinnor (och män. Det finns en man-kollektion också) Med fantastiska detaljer och bekväma vackra passformer.
Med kvinnliga detaljer och smarta lösningar. Här är Devipants. Så sköna att man kan bo i dem.
Just det här setet fotograferade vi i en gammal saltmina på ön Sal i Cap Verde. Det blev så surrealistiskt. Vi visste inte riktigt hur det såg ut innan vi kom dit. Saltet som liknar snö. Bergen som liknar lavaberg. Så fastän det är i Afrika så påminner det lite om Island.
och vår modell Bojana står på huvudet. Alltid och överallt. Som att det är så självklart.

Jag vet inte vart jag och Saprema kommer sluta någonstans, men jag vet att det här bara är början på något fantastiskt stort och varaktigt.
Inspiration Träning, Löpning, Träning

Ett personligt peppinlägg

Nej vet ni vad, nu är det dags att erkänna vart mitt fokus är och vad jag håller på med.
Det började i höstas, och som så många läste jag Born to Run och som precis alla andra blev jag helt förälskad, i ideén på att springa. Och speciellt i uppsynen av de här två långdistanslöparna. 160 km på en dag. Helt otroligt, och egentligen omänskligt. Men de springer och springer, i berg och i dalar.
Nu är det ju inge nytt att denna bok är grymt motivationshöjande men för min del öppnades verkligen en dörr. Ju längre in i boken jag kom desto mer självklart tedde det sig att det är fullt normalt och rätt enkelt att springa upp till tio-tjugo mil på en dag.
Jag läste dessutom innan Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” och den är ju inte fullt lika hallelujafylld men jag hittade ändå en ömmande punkt. Hos mig själv.
Inte bara kan jag springa utan kan jag springa långt?
2009 var jag i mitt livs form. Det var tre år sedan. Jag var absolut inte mager men jag kände mig grymt snygg, stark och rätt musklig. Vi hade försökt få barn i ett år så jag hade levt riktigt sunt. Tidiga kvällar, hälsokost, träning, rörelse, många semestrar (när vi är på semestar så tränar vi) och i juni 2009 (4 dagar efter att den här bilden togs) blev jag gravid. Sedan följde graviditet, förlossning, ett års ammande…och ja,  jag knappt rört mig tror jag. Jag har gjort små korta försök till att börja träna, mest skidor men jag har alltid hamnat tillbaka i soffan. Framför datorn. Choklad. Jobb. Mat. Vin.
I kombination med två års sömnbrist fanns det liksom inte energi till att ta tag i något. Men i höstas i samband med min nära gå in i väggen-tendens så kände jag, nej, nu får det räcka.  Jag vill inte vara en trött tjockis. Jag vill vara mig själv. Jag vill kunna ha mina favoritklänningar på mig och jag vill att de ska sitta snyggt.

Så jag började springa. Lite trevande. Några kilometer blev en mil. Jag slängde in ett inlägg på facebook om någon var intresserad av att springa ett maraton med mig. Min kusin Christina ville självklart hänga på (hon är löpcoach och har sprungit typ fem maraton) och innan jag visste av ordet hade jag köpt två startplatser, boende och flyg till Paris Marathon 2013. Då var det 6 månader kvar. Nu är det tre månader kvar.
Det 7:e april ska vi till Paris och springa 4,2 mil.

Nu undrar ni ju hur en som jag ska kunna springa 4,2 mil och ibland undrar jag det själv också. Det kommer en tveksamhetens knackning på mitt medvetande och jag blir jätterädd, samtidigt så vet jag vad min kropp kan. Jag har hjärnan för det. Det gäller ju förstås att hålla sig skadefri, frisk och fokuserad. Att följa träningsprogram. Ett långdistanspass i veckan, ett tempopass, ett intervall och emellan det styrka.

Det mest fashinerade med att skaffa sig ett sådant mål är resan det innebär. Att lära känna sin kropp på ett nytt sätt, utmana sina bekväma zoner, få nya upplevelser, komma nära naturen och förhoppningsvis få en bekväm och stark kropp på köpet.

Så nu peppar jag mig själv med bilder som dessa. Jag älskar den här bilden på yogainstruktören Kathryn Budig.
Någonstans får jag för mig att det är fostrande att starta sin löparvana på vintern, för ju närmare våren man kommer desto lättare kommer det att gå. Jag springer 16 km pass i -10 i is, halka och snö.  Med Bob Marley och Xavier Rudd i hörlurarna.
Jag har nu tre olika löparskor och jag kan, med lite darrning på rösten kalla mig vinterlöpare.

Inspiration Träning, Löpning, Träning

Ett personligt peppinlägg

Nej vet ni vad, nu är det dags att erkänna vart mitt fokus är och vad jag håller på med.
Det började i höstas, och som så många läste jag Born to Run och som precis alla andra blev jag helt förälskad, i ideén på att springa. Och speciellt i uppsynen av de här två långdistanslöparna. 160 km på en dag. Helt otroligt, och egentligen omänskligt. Men de springer och springer, i berg och i dalar.
Nu är det ju inge nytt att denna bok är grymt motivationshöjande men för min del öppnades verkligen en dörr. Ju längre in i boken jag kom desto mer självklart tedde det sig att det är fullt normalt och rätt enkelt att springa upp till tio-tjugo mil på en dag.
Jag läste dessutom innan Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” och den är ju inte fullt lika hallelujafylld men jag hittade ändå en ömmande punkt. Hos mig själv.
Inte bara kan jag springa utan kan jag springa långt?
2009 var jag i mitt livs form. Det var tre år sedan. Jag var absolut inte mager men jag kände mig grymt snygg, stark och rätt musklig. Vi hade försökt få barn i ett år så jag hade levt riktigt sunt. Tidiga kvällar, hälsokost, träning, rörelse, många semestrar (när vi är på semestar så tränar vi) och i juni 2009 (4 dagar efter att den här bilden togs) blev jag gravid. Sedan följde graviditet, förlossning, ett års ammande…och ja,  jag knappt rört mig tror jag. Jag har gjort små korta försök till att börja träna, mest skidor men jag har alltid hamnat tillbaka i soffan. Framför datorn. Choklad. Jobb. Mat. Vin.
I kombination med två års sömnbrist fanns det liksom inte energi till att ta tag i något. Men i höstas i samband med min nära gå in i väggen-tendens så kände jag, nej, nu får det räcka.  Jag vill inte vara en trött tjockis. Jag vill vara mig själv. Jag vill kunna ha mina favoritklänningar på mig och jag vill att de ska sitta snyggt.

Så jag började springa. Lite trevande. Några kilometer blev en mil. Jag slängde in ett inlägg på facebook om någon var intresserad av att springa ett maraton med mig. Min kusin Christina ville självklart hänga på (hon är löpcoach och har sprungit typ fem maraton) och innan jag visste av ordet hade jag köpt två startplatser, boende och flyg till Paris Marathon 2013. Då var det 6 månader kvar. Nu är det tre månader kvar.
Det 7:e april ska vi till Paris och springa 4,2 mil.

Nu undrar ni ju hur en som jag ska kunna springa 4,2 mil och ibland undrar jag det själv också. Det kommer en tveksamhetens knackning på mitt medvetande och jag blir jätterädd, samtidigt så vet jag vad min kropp kan. Jag har hjärnan för det. Det gäller ju förstås att hålla sig skadefri, frisk och fokuserad. Att följa träningsprogram. Ett långdistanspass i veckan, ett tempopass, ett intervall och emellan det styrka.

Det mest fashinerade med att skaffa sig ett sådant mål är resan det innebär. Att lära känna sin kropp på ett nytt sätt, utmana sina bekväma zoner, få nya upplevelser, komma nära naturen och förhoppningsvis få en bekväm och stark kropp på köpet.

Så nu peppar jag mig själv med bilder som dessa. Jag älskar den här bilden på yogainstruktören Kathryn Budig.
Någonstans får jag för mig att det är fostrande att starta sin löparvana på vintern, för ju närmare våren man kommer desto lättare kommer det att gå. Jag springer 16 km pass i -10 i is, halka och snö.  Med Bob Marley och Xavier Rudd i hörlurarna.
Jag har nu tre olika löparskor och jag kan, med lite darrning på rösten kalla mig vinterlöpare.