alpint, Frihet, Skidor, Sport, Stil, Uncategorized, Vår, Vintage, Vinter

Skapa en egen skiddress

IMG_5018
Jag har letat mig halvt fördärvad efter riktigt snygga skid-dressar. När man åker så mycket skidor som jag gör så tröttnar man tillslut på de gamla vanliga funktionsjackorna och byxorna som faktiskt sett exakt likadana ut i nästan 20 år.

I alperna har de inga problem med att skapa tjusiga skidkläder, titta bara på Moncler och Cordova som båda har en extra flärd och elegans över sina skidkläder.

Tyvärr har jag inte 20 000 kr att lägga på en skiddress, så istället löste jag min lilla skiddress-lusta med att hitta ett par tajta orangea-softshell skidbyxor på Asos som jag sedan matchade med min coola röda cykeljacka från Specialized. Det är inte perfekt, men nära på.

Så fick jag min lilla retroskiddress-lusta stilla för en liten stund iallafall.

Det är nästan så att jag är sugen på att dra igång ett klädmärke, inspirerat av min storasysters barndom och min mammas skidbilder från 60-talet.

 

SparaSpara

Cap Verde, Resa, Stil, Vänner, Vintage

The sisters.

wDSC_5309

Det hela var lite magiskt och vi sa hej då till varandra på samma ställe som vi träffats den allra första gången. På en surfarshack längst österut på stranden. Bojana bar sin mammas egenvirkade topp och kjol från 60-talet. Hon påminde om en brud som nyss sagt ja i ett rådhus. Båda bar de sin mors virkade smycken. De var klädda i en hel kollektion. Vilda lillasyster och ansvarsfulla storasystern. som ett klassiskt utdrag ur en psykoterapeutbok. Vi låg i sofforna och fnittrade. Jag fotograferade. Var inte säker på om jag gillade den tantiga stråhatten, men Bojana försäkrade mig om att den var rätt. Den ständiga atlantiska brisen som alltjämt drog över dessa karga ökenöar svepte in över serveringen och utanför brände förmiddagssolen. Vi hade tillbringat en hel vecka tillsammans i arbete. Från att ha varit främlingar till nära vänner. Vi hade då ingen aning om vad som skulle komma senare.

Som slutet på del ett. Precis innan början på del II. Det skulle bli en bra story.

wDSC_5320   wDSC_5306 wDSC_5301 wDSC_5208 wDSC_5148 wDSC_5128wDSC_5312

Hästar, Outdoor, Stil, Uncategorized, Vänner, Värmlandstips, Vintage

Indiansommar

Det var i september. Jorden dallrade av värme, som att den dröjde sig kvar långt efter de andra. De som hade gått hem. Vattnet var fortfarande varmt, fastän man kände att nätterna hade blivit kallare. Luften var hög och klar. Det var första gången jag kände mina fingrar på en vargpäls. Stor och tung och gammal. Minst 100 år bar den med sig minnen från det som en gång varit. Gömd i en källare. Politiskt laddat. En landsbygd kontra stad fråga. Ska vargen få finnas?  Som symbol är den ångestladdad, drömsk och vild. En längtan efter det otämjbara, men också en blodig rädsla för vad den kan göra.

Den här posten är den mest sökta på min blogg. Ordet är vargpäls. Inlägget handlar inte ens om vargen, men den visar vilken enorm fråga detta har blivit.

 

Rattsjöberg, självporträtt, Stil

Sol i november

Tar nästan aldrig bilder på mig själv längre. Skyggar liksom för kameran när den närmar sig. I söndags när solen sken och det kändes som vår och absolut hela världen var guldfärgad bestämde jag mig för att rikta tillbaka kameran mot mig själv (efter att ha sett Schyffert och Rheborgs nya program Alla är fotografer) Det är alltid spännande att utforska sig själv. Hitta en sida eller förstärka den man vill visa.
Det kändes bra. Jag har kommit in i en nya era vad det gäller kläder. Vill klä mig i hattar, slipsar och letar ständigt efter den perfekta kavajen. En slags sökan efter något. Vad?
Läste precis ett spännande inlägg om den svenska stilen hos Garance. Inte för att jag representerar den på något vis utan mer synen vi har på könen. Jämställdheten.
Muse, Stil

Höga midjor

Höga midjor och vida byxor är nog det snyggaste jag vet. Det är något med att benen blir så långa och eleganta. Tyvärr är det inte alltid så praktiskt (så många byxor har fastnat i cykelkedjor för mig), men vad gör det när man kan svänga runt i klackar och vara vacker när man hämtar morötter.

Model: Bojana
Byxor och linne: Vintage

Bojana, Cap Verde, Muse, Porträtt, Stil

A truly beautiful person is one who is good at discovering beauty.

 Bojana is one of the most sparkling people I met. She can take just any item, like this manjacket she found in a secondhandshop. Change it a bit (like the lining) and turn it into the most stylish item. Or the silkskirt she wears as a dress underneath. She finds beauty anywhere.
And the truly unique flowers in her hair and her earrings made by her mother

How I love her energy and vibrant way of beeing

 Living, searching, talking
In many ways I feel like theese images are some of the best ones I ever taken.
Its the line I want to keep
or maybe its just Bojana who could visualize my wishes
and dance infront of my camera
I wrote this post in english so Bojana could understand. Hope you are alright with that.
Love /Helena
Maison Scotch, Mode, Stil

Den perfekta parkasen

Parkas. Vilket underbart plagg. Tidlöst, funktionellt, snyggt. Jag började bära parkas redan som tonåring, sedan dess har det typ aldrig varit ute. Har varit på jakt efter en den senaste månaden, och i Paris hittade jag den.
Det var dagen efter mitt maraton som jag haltade runt och hittade den inne hos Maison Scotch. Med vackra detaljer och foder.
Så matchar den ju vår rosa Pippi Långstrump-hall.

Hus, Inredning, Kök, Mitt hus, Rattsjöberg, Stil

Breaking every rule. Our diningarea.

 

Har inte tänkt på det så mycket, men det var när en fin vän till mig var hemma och sa att jag var en riktig stilbrytare. Jag blandar sådant man inte får blanda. Jag blandar Josef Franks 50-tal med jugend, bondromantik med minimalistiska små inslag, mahogny med furu, timmerstockar mot takrosetter, rosa med rött och turkost mot blått. Om det fanns en stilpolis skulle jag bli haffad direkt, eller vänta nu…höjd till skyarna. Nja, det återstår att se. Men jag tycker verkligen att det uppstår något riktigt poetiskt och modigt och eget när underliga möten sker, och det är just i sådana här hus som man får vara lite crazy.

 Jag har inte riktigt kommit överens med vårt diningroom, förrän nu egentligen. När vårens skira strålar omfamnar rummet med fågeltapeterna och ger den rättvisa. Jag har inte hittat matbordet med stort M än så sålänge tar vi vad vi haver. Plockar vad vi hittar. Det blir som en skapelse med ting av olika berättelser. Mattan som egentligen är för mörk (jag letar efter en ljusare) men som är så praktisk (och man tänker praktiskt när man har småbarn).

 Stolarna stod i huset när vi kom dit. Självaste Cornelis Vreejswijk har suttit och spelat på dessa stolar. Det fanns även en stor blå kökssoffa som vi bar ut i hallen, och ett stort blått bord som gjorde hål på mina strumpbyxor. Det åkte också ut häromdagen.  Fårlapparna kommer från grannen, och min favorittidning som skriver precis det jag vill läsa. Min dröm är att få göra lite jobb för den. Det finns ingen liknande varm och kärleksfull tidning i Sverige tyvärr.

 En fantastiskt fiffig fågelvas från Anthropolgie. När jag la på duken blev det riktigt tantigt, och det gillar jag. Speciellt på våren, då kommer den pastelliga tanten inom mig fram.

och bordet, detta tunga bord som jag fick med mig hem från en auktion därför att ingen ville ha det och jag kunde omöjligt bara låta det stå övergivet. Jag har en slags hatkärlek till det. Det är tungt och mastigt, ett riktigt åbäcke, och samtidigt så solid och stabilt och vackert. Vi får se när det åker ut nästa gång. Jag drömmer lite om att få ha 6 stycken vita pantonstolar runt det, men jag drar mig lite för att köpa dem därför att de är helt i plast. Jag älskar deras form och deras enkla funktion, men jag gillar inte för mycket plast Jag kan inte andas i rum med för mycket plast, och ännu mindre efter Underbaraclaras viktiga inlägg. Alla borde läsa det.

Trevlig söndagskväll på er kära vänner!

Cap Verde, Mode, Resa, Saprema, Stil

The french girl

Jag gav det här settet arbetsnamnet ”the french girl”. Jag vet egentligen inte varför, för varken flickan, klänningen eller miljön är fransk, men det var något i sammanhanget som kändes mycket franskt.
Kanske hennes petite kropp. Hennes minimalistiska och enkla framtoning.
Kanske de böljande växterna som påminde om de timjan och lavendelfält som jag sett i Marseille, kanske sanddynorna under som viskade samma sång som de på Franska Rivieran.
Eller kanske var det för att jag på förmiddagen äntligen läste Bonjour Tristesse. Den har legat i inbunden i min bokhylla så länge jag kan minnas, har alltid varit en av mina mest tummade böcker, men det var när jag fann den som pocket med vacker framsida som jag öppnade den på riktigt.
och apropå Frankrike så är det meningen att jag ska åka till Paris imorgon och springa Paris Maraton på söndag. Men min kompis har ställt in pga av sjukdom. Och jag sitter här på kammaren och redigerar dessa bilder och funderar på om jag ska åka. Springa ensam då det inte går att sälja startplatser.
Återstår att se. Ensamhet lockar mig inte på samma sätt som den en gång gjorde. Jag prioriterar hellre tid med min familj.
Men jag har inte bestämt ännu. Imorgon kanske jag tänker helt annorlunda.
Och med dessa bilder på vackra Bojana i Annas vackra klänning önskar jag er en trevlig torsdag kära vänner.

Klänningen kommer förstås från Saprema.

Inspiration Träning, Resa, Saprema, Stil, Träning, Yoga

Med kärlek

Låt mig introducera: Saprema, som betyder MED KÄRLEK.
Har lite svårt att beskriva exakt vad det är jag varit med om. Det är så stort och mycket speciellt. Det handlar iallafall om träning, om kläder man har när man är som lyckligast, när man tränar. När man yogar. 
Träningskläder i ekologisk bomull. Som andas. Som inte är syntetisk. Som är äkta, varsam mot hud och natur och vår tid. Träningskläder med hjärtat i yoga men som lika gärna kan användas till all slags träning.
 Kläder med tanke. Grundad i mediation och balans. Designad av en fantastisk kvinna (Anna, som kommer få ett helt eget inlägg här) för kvinnor (och män. Det finns en man-kollektion också) Med fantastiska detaljer och bekväma vackra passformer.
Med kvinnliga detaljer och smarta lösningar. Här är Devipants. Så sköna att man kan bo i dem.
Just det här setet fotograferade vi i en gammal saltmina på ön Sal i Cap Verde. Det blev så surrealistiskt. Vi visste inte riktigt hur det såg ut innan vi kom dit. Saltet som liknar snö. Bergen som liknar lavaberg. Så fastän det är i Afrika så påminner det lite om Island.
och vår modell Bojana står på huvudet. Alltid och överallt. Som att det är så självklart.

Jag vet inte vart jag och Saprema kommer sluta någonstans, men jag vet att det här bara är början på något fantastiskt stort och varaktigt.