Okategoriserade, Outdoor, Resa, Sport, Standuppaddleboard, SUP, Träning, Vänner

SUP på Milos

sarakiniko

SUP-PADDLING på Milos / Resguide

The cliffs of Sarakiniko

Ett litet miniäventyr i den grekiska himlen

The amazing caves of Klektiko

”Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna?”

En septemberdag tog jag och en väninna flyget ner till Santorini. Den nordiska sommaren 2018 hade gått till den varmaste på århundraden så charterbolagen reade ut sina höstresor till sydliga breddgrader. Vi hade hittat varsin flygstol för ynka 1500 kr och var spända av förväntan på vad som skulle komma. Med oss hade vi varsin stor blå otymplig väska på vardera 18 kg.

Santorinis värme slog emot oss och vi tog en taxi till hamnen och därefter en väntade 2 timmars färja till vår egentliga destination Milos.

Klektiko

Jag vet egentligen inte vart jag hade fått idéen ifrån. Jag hade bara sett de fantastiska naturscenerierna på bild och tänkt att det vore fantastiskt att kayaka där. Men den enda kayakfirman på hela Milos ägdes av en australiensare vi namn Rod och hans 12 kayaker var fullbokade fram till slutet av oktober.

Så då återstod bara en sak; skulle man kunna resa med våra uppblåsbara Kona-brädor för att SUPA (standuppaddla) runt Milos? 

Rods kayakahemsida var utförlig. Full med bilder med detaljerade beskrivningar om vilka sträckor som passade sig för olika turer och också hur långa de var och hur de fungerade beroende på hur vinden låg på. Utan Rods hemsida hade vi faktiskt inte kunnat göra det vi gjorde, så vi är skyldiga honom ett stort tack. 

Kartan från Rods hemsida var detaljerad och full av information

Första natten bodde vi en enkel men fin stuga med havsutsikt på öns enda camping. Det serverades oss en rejäl hemlagad moussaka när vi kom fram och vi kunde bara njuta av stjärnhimmel och varm vind.

Enligt väderleksrapporten skulle det vara soligt och mellan 5-6 meter per sekund nordlig vind de första 3 dagarna för att därefter blåsa upp till 12 meter per sekund i några dagar för att därefter  återgå till 5-6 meter per sekund. 

At open sea

Vi bestämde oss för att börja paddla med en gång för att dra nytta av vädret.

Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna? 

Vår dröm hade från början varit att paddla runt hela Milos och tälta på stränderna, men så fick vi höra att tältning på Milos är förbjuden och dessutom skulle det inte gå att paddla de norra delarna under rådande väder, så dagsetapper fick det bli.

När vi slog upp ögonen på söndagsmorgonen möttes vi av turkosblå klar himmel, vajande pinjeträd och vitkalkade små hus som lyste som sockerbitar på sluttningarna ner mot det egeiska havet

Vår lilla hyrbil tog oss till Fyriplaka. En av öns 70 stränder belägen på södra sidan. När vi åkte genom landskapet och öns enda lilla asfaltsväg förvandlades till en stenig grusväg förstod vi hur liten och oexploaterad den här ön var. Som ett litet bortgömt grekiskt paradis oupptäckt av den stora massan. 

Vi pumpade upp våra brädor till några förvånade förbipasserande. Inte många vattenaktiviteter verkade äga rum på den här ön. Stämningen var fortfarande sömnig och sanden värmde under våra fötter.  Vi hittade en enkel stenig, sandig stig ner till en klassisk ”syrma”, en slags grekisk sjöbod i sten. La i våra brädor och gungade för första gången ut på saltat hav. Det här var något helt annat än Fryken.

Sarakiniko

Resten av dagen paddlade vi runt och upptäckte strand efter strand. Vissa stränder helt otillgängliga för resten av världen med klippor som sträckte sig flera hundra meter upp mot himlen. 

Vi paddlade vidare och upptäckte nudiststränder, grottor och mer kända stränder såsom Tsigrado. En strand omtalad för att ha en våghalsig stege som enda väg ner. Där fick vi också sällskap av Barabara Perez,  en berömd influenser från Brasilien med flera hundratusen instagram-följare. Där satt hon på en sten i sina dreadlocks och sippade på sitt mate-te i sin medhavda kalebass och tittade avundsjukt på våra brädor.  Jag förstod först senare att det var hon, annars hade jag tagit ett litet samtal med henne. Fått mig en ny insta-kompis. Men Milos är inte den ön som inbjuder till samtal. Det är en diskret ö gjort för kärlekspar och kändisar. Stämningen är närmare nonchalant enkel och låter dig som gäst få vara ifred.

Caves in Kleftiko

Dagen efter hade vi siktet inställt på Kleftiko. Enligt alla guideböcker var enda sättet att ta sig dit med båt från öns stora hamn. Det fanns också en kuperad stig på ca 8 km man kunde går men eftersom jag så gärna ville paddla runt i detta sceneri var vandringen inget alternativ (att dra en otymplig bräda i besvärlig terräng är inget man vill)

Så vi siktade in oss på den mest närliggande stranden Gerondas. Grusvägen dit var bökig och biluthyrare hade förbjudit oss att köra dit med vår lilla bil, men äventyrsnerven sjöng starkare. 

Tillslut hittade vi fram, parkerade vår bil, pumpade upp våra brädor och kånkade ner vår lilla packning ca 1 km. Det var brant, taggigt, stenigt men när vi väl kom ner till den svarta lavastranden väntade oss en 100 meter höga klippväggar och ett inbjudande turkosfärgat hav med mjuka svallvågor.

Small villages ”Syrma”

Vi packade våra brädor och flöt ut. Min bräda, en Kona Cruiser har två olika packytor, och med vattentäta påsar kan man få med sig både mat, vatten, klädombyte, första förband, flytväst, kameror och kanske en liten bok. 

När vi paddlade ut mötte vi den första känslan av öppet rullande hav. Vi höll oss ändå några hundra meter från de branta klippväggarna, men vinden och svallvågorna påminde mig ändå om känslan jag haft när jag 20 år tidigare hade seglat över atlanten.

Between Gerondas and Kleftiko

Vi passerade två stycken stängda gruvfabriker som smälte in i landskapet. Milos är rikt på mineraler, bergarter, stenar och svavel och har länge varit helt oberoende av turismen. Gruvorna såg numera övergivna ut med skyltar om tillträde förbjuden. 

Efter ca 1,5 h paddling kom vi fram till de glittrande vita kalkklipporna i 

Lunchtime

Kleftiko. Ett 2-3 kilometer stort område med hundra meter höga klippor, grottsystem och ett vatten så klart och turkosfärgat att man skulle kunna tro att man befann sig i ett hittepå-vattenland. Den ena grottan vackrare än den andra. Det kände som stora kyrksalar.

Vi åt vår medhavda lunch bestående av lokal delikatessgetost och inlagda gröna oliver guppandes på våra brädor i öppningen av en av de större grottorna. 

At the small village of Fourkovouini

Vi paddlade runt där hela dagen. Jag ville frysa tiden. Funderade på mineralerna, klipporna, vattnet, hur det kunde vara så klart.

Paddlingen hemåt gick snabbt. Jag envisades med att stå när stora  svallvågor från förbipasserande turistbåtar svepte in och trillade faktiskt av min bräda tre gånger. 

Vandringen tillbaka till bilen på sena eftermiddagen bärandes våra brädor var tuff. Svetten skvätte runt oss, men vi var båda helt överens om att dagens upplevelser hade varit värt varje liten ansträngning.

”Lady in Red” in Sarakiniko

Sen följde några dagar med 12 meter per sekund som förutspått. Vi tänkt att paddla runt det berömda månlandskapet Sarakiniko med sina vita fantastiska vulkanformationer. Men eftersom Sarakiniko ligger på norra sidan var vågorna höga och vinden stark och paddling omöjligt. Istället stannade vi på land, fotograferade landskapet, sträckläste våra böcker och lät våra kroppar få smekas av den kykladiska vinden.

Sulphur Mines
24 gradigt vatten i september

Vi utforskade ön på land och besökte gamla svavelgruvor och den gamla vita staden Plaka med sin blå himmelska grekiska dörrar. Som ett avlägset grekiskt paradis man tidigare bara sett på bild. Vi njöt av färsk fisk och vin så porlande lokal att man kunde känna druvorna silas mellan tänderna. 

Den allra sista dagen hade vinden mojnat (efter mina år till sjöss vet jag att väntan är en stor del av havslivet) och vi hade förflyttat oss till den lilla fiskebyn Klima. Vi lade i våra brädor och paddlade runt hela viken, ända till staden Adamas och tillbaka ut.

Syrma

Vi passerade den ena fiskebyn efter den andra, och vid ett avlägset ställe hojtade en grekisk man emot oss att komma in på en kaffe. Han berättade att han köpt sin lilla syrma för 90 000 euro till skillnad från de flesta andra som ärvt sina av generationers fiskande.

Nicos syrma var helt orenoverad och saknade både toalett och kök, men utsikten ut mot det egeiska havet var förödande vacker och han fann sin ro där. Han skulle bo där året runt. 

Han ville fotografera oss för han hade aldrig tidigare sett ett sådant underligt men vackert sätt att semestra på. Han hade aldrig tidigare sett en SUP-bräda på Milos, och kanske var vi de första underliga turisterna att utforska den här magiska, eleganta ön på det här sättet. Sjövägen. Med varsin liten bräda. Under endast en vecka med 5 mils paddlande totalt.

När vi fick hjälp med att kånka våra väskor från båten till taxin på Santorini frågade taxichauffören om vi hade våra män i den. Eller kanske våra exmän? Eftersom de flesta Milos-resenärer var kärlekspar och våra väskor var så otympliga? Vi skrattade gott åt detta. 

Men i min väska låg en blå SUP-bräda. Fortfarande indränkt i intorkat egeiskt saltvatten. Jag såg fram emot att få skölja av den när jag kom hem så att den skulle kunna hålla för fler framtida paddeläventyr på avlägsna hav.

Helena Henriksson

  • Bästa tidpunkten att åka dit: Tror man kan åka året runt, men det mesta är nog riktigt sömnigt mellan oktober och april då det råder en stilla atmosfär.
  • Hur tar man sig dit?: Färja från några av de närliggande öarna under sommaren (vi åkte med Seajet) alt kan man flyga inrikes från Athen.
  • Vart ska man bo?: Vi bodde på 6 stycken olika platser under 7 nätter och varje ställe hade högt betyg på booking och var riktigt, rikigt bra.
  • Vart ska man äta?: Det sägs att Milos har bäst mat i hela Grekland, och det är hit grekerna åker själva för att äta gastronomiskt. På varje litet ställe serverades den mest utsökta maten av färska råvaror. 
  • Hur tar man sig runt? Tyvärr endast med bil. Vi hyrde en bil genom första boendet (campingen) och det gick hur bra som helst. Med facit i hand skulle vi kanske hyrt en 4-hjulsdriven bil.
alpint, Frihet, Skidor, Sport, Stil, Uncategorized, Vår, Vintage, Vinter

Skapa en egen skiddress

IMG_5018
Jag har letat mig halvt fördärvad efter riktigt snygga skid-dressar. När man åker så mycket skidor som jag gör så tröttnar man tillslut på de gamla vanliga funktionsjackorna och byxorna som faktiskt sett exakt likadana ut i nästan 20 år.

I alperna har de inga problem med att skapa tjusiga skidkläder, titta bara på Moncler och Cordova som båda har en extra flärd och elegans över sina skidkläder.

Tyvärr har jag inte 20 000 kr att lägga på en skiddress, så istället löste jag min lilla skiddress-lusta med att hitta ett par tajta orangea-softshell skidbyxor på Asos som jag sedan matchade med min coola röda cykeljacka från Specialized. Det är inte perfekt, men nära på.

Så fick jag min lilla retroskiddress-lusta stilla för en liten stund iallafall.

Det är nästan så att jag är sugen på att dra igång ett klädmärke, inspirerat av min storasysters barndom och min mammas skidbilder från 60-talet.

 

SparaSpara

Personligt, Skidor, snö., Sport, Vänner, Vinter

Livet är orättvist

Inatt blev världen en fattigare plats att vara på. 
Det var inte så att vi sågs ofta längre, men ändå var han en av de viktigaste personerna som funnits i mitt liv. En människa som verkligen satte avtryck.  Om jag var tvungen att placera de sju viktigaste personerna i mitt liv så skulle han vara en av dem. 
När jag fick nyheten kände jag: nej, inte Erik, ta vem som helst men inte Erik.
_____________________________
Jag sörjer denna gudomliga människa som berört jorden med sin närvaro. En snäll människa som alltid satte friheten och adrenalinet i främsta rummet. Som valde bort ett konventionellt liv med jobb och familj för friheten. En människa som tog tanken på allvar och gjorde verklighet av sin filosofi. En man som levde för utmaningen, skidorna och de stora bergen.
Vila i frid Erik. Det finns säkert mycket puder där du är nu.
Alla mina tankar går till din familj.
Bilden är gammal. Från 1997. Det är jag och Erik och Björn som är ute och paddlar i en översvämning.
Senare: 
Ännu senare: 
Här är ett klipp där Erik inte syns så väl men hörs väldigt väl. Han pratar om prestation och om sina VM-guld. Han han har något på spåren där. Lyssna på en klok man.
Personligt, Skidor, snö., Sport, Vänner, Vinter

Livet är orättvist

Inatt blev världen en fattigare plats att vara på. 
Det var inte så att vi sågs ofta längre, men ändå var han en av de viktigaste personerna som funnits i mitt liv. En människa som verkligen satte avtryck.  Om jag var tvungen att placera de sju viktigaste personerna i mitt liv så skulle han vara en av dem. 
När jag fick nyheten kände jag: nej, inte Erik, ta vem som helst men inte Erik.
_____________________________
Jag sörjer denna gudomliga människa som berört jorden med sin närvaro. En snäll människa som alltid satte friheten och adrenalinet i främsta rummet. Som valde bort ett konventionellt liv med jobb och familj för friheten. En människa som tog tanken på allvar och gjorde verklighet av sin filosofi. En man som levde för utmaningen, skidorna och de stora bergen.
Vila i frid Erik. Det finns säkert mycket puder där du är nu.
Alla mina tankar går till din familj.
Bilden är gammal. Från 1997. Det är jag och Erik och Björn som är ute och paddlar i en översvämning.
Senare: 
Ännu senare: 
Här är ett klipp där Erik inte syns så väl men hörs väldigt väl. Han pratar om prestation och om sina VM-guld. Han han har något på spåren där. Lyssna på en klok man.
Rattsjöberg, Skidor, Spara pengar, Sport, Vasaloppet

Vackra spår

Min mamma och pappa tröttnade så på att vara beroende av att andra gjorde skidspår, så det köpte sig en egen spårkälke och nu har de vackraste spåret utanför vardagsrumsfönstret som jag fick sticka iväg på häromdagen. Alldeles ljuvligt.

En kille i Bjäverud säljer egentillverkade spårkälkar till ett mycket sjysst pris.

Nu behöver de bara en skoter (de lånade av grannarna innan).

Barn, Chariot, Iphone, Sport, Vinter

Idag åkte vi skidor

Jag och Viggo. Sol som sprack igenom, en lätt minusgrad och hård gammal knarrande kornig snö som gjorde att skidorna gick lätt och en svepande dimma som låg fjäderlätt på myrarna. Det var alldeles fantastiskt.

Bilderna är tagna med min gamla Iphone (den första som kom)

Film, Mode, Sport

Filmtips (tror jag): Coco avant Chanel


I lördags låg jag och min kille i influensa och feber men idag söndag kände jag mig mycket bättre.

Efter att ha sett fantastiska skidgazellen Charlotte Kalla med sin grymma syreupptagningsförmåga (den är ju utomjordisk) och sitt skidgäng vinna damstafetten i säsongens första världscuptävling (slår mig att det måste ha varit jägarbiffen jag bjöd henne på i somras) gick jag och en ny väninna och såg Coco avant Chanel på bio. Tvära kontraster. Längdskidåkning mot mode.

Det var fint och jag hade verkligen sett fram emot den här filmen om kvinnan som var den första att klä kvinnor i byxor, men sätena var så mjuka, bilderna så mörka, biomörkret så lugnande, musiken så förförisk och mina ögonlock mycket tunga denna regniga söndagsmatiné eftermiddag så jag var ingen vidare respektabel biobesökare och jag skäms för att erkänna det.

Slöseri med pengar skulle man kunna säga, men det känns bra att stödja en av Sveriges vackraste biografer, Biografen Stjärnan i Torsby som tar in smalfilm och filmpremiärer. Fler borde stödja. Jag ska se om den här filmen så fort jag kan.

Film, Mode, Sport

Filmtips (tror jag): Coco avant Chanel


I lördags låg jag och min kille i influensa och feber men idag söndag kände jag mig mycket bättre.

Efter att ha sett fantastiska skidgazellen Charlotte Kalla med sin grymma syreupptagningsförmåga (den är ju utomjordisk) och sitt skidgäng vinna damstafetten i säsongens första världscuptävling (slår mig att det måste ha varit jägarbiffen jag bjöd henne på i somras) gick jag och en ny väninna och såg Coco avant Chanel på bio. Tvära kontraster. Längdskidåkning mot mode.

Det var fint och jag hade verkligen sett fram emot den här filmen om kvinnan som var den första att klä kvinnor i byxor, men sätena var så mjuka, bilderna så mörka, biomörkret så lugnande, musiken så förförisk och mina ögonlock mycket tunga denna regniga söndagsmatiné eftermiddag så jag var ingen vidare respektabel biobesökare och jag skäms för att erkänna det.

Slöseri med pengar skulle man kunna säga, men det känns bra att stödja en av Sveriges vackraste biografer, Biografen Stjärnan i Torsby som tar in smalfilm och filmpremiärer. Fler borde stödja. Jag ska se om den här filmen så fort jag kan.

En svensk klassiker, Frihet, Inspiration Träning, Porträtt, Sport, Vasaloppet

Min kille



Min kille och jag lever två ganska separata, självständiga liv och har levt så nästan alltid. Det fungerar. Min killes absolut största intressen i livet är sport. Att utöva sport, se på sport, utveckla, diskutera, läsa om sport. Hans främsta intressen ligger i MTB, längdskidor, tennis, inlines, golf, löpning. Men det spelar nog ingen roll vad man placerar honom i för sport så är han rätt duktig på det mesta. Han främsta egenskap är uthållighet och långdistans. Och cyklar. Han älskar cyklar över allt annat. Ekrar, kedjor, fälgar, däck, vikt…cykel liksom. Han kan prata cykel i timmar.
När vi två träffades var jag en äventyrlig tjej som höll på med allt som hade med äventyrlighet och våghalsighet att göra så jag tror att han blev förälskad i mig för att jag var en sådan där tjej han kunde dela bergbestigningar och utövning av sport med. Någonstans tror jag att vi båda hoppades på att vi skulle kunna göra några trihathlontävlingar ihop.
Det gör mig så ont att se att tiderna ändras och mina syften och behov med dem. Från april till september varje år dedikerar jag mitt liv till mina arbeten och de har inget med sport att göra. Jag bara servar mina gäster i min restaurang och är ute på fotouppdrag.

Vad hände egentligen?

Min kille fortsätter träna och tävla och vara ute på fysiska äventyr medans mina äventyr består av andra saker som kamera, disk, musik, mat, datorer, tvätt, löner, lightroom och drinkar.

I söndags hade jag lovat att vara chaufför åt honom på Cykelvasan. Vasalopps organistaionens absolut första MTB-lopp. Det var verkligen ett sant nöje och otroligt inspirerande. Ni alla vet ju att jag älskar Vasaloppsorganisationen och det är otroligt roligt att se att ett MTB-lopp har tagit form. 1470 startande i långa loppet (90 km). De räknar med det 5 dubbla om några år.

Jögga startade i näst sista ledet och kom på 89:e plats i motionsklassen vilket betyder att han måste cyklat om en sisådär 1000 stycken.
Jag vet att jag någonstans har valt Jögga för den han är. För att han alltid kommer att vara ute på sådana här saker och även om  jag själv inte hinner under sommarmånaderna vet jag att det kommer komma tider då det finns mer tid och då tar han med mig.
Han är min främsta inspiratör när det kommer till träning och jag vet att han alltid kommer att dra ut mig på saker.

Han ger mig bara träningsgrejer i present, piskar på mig och ber mig hålla ett högre tempo. Han ber mig lämna komfortzonen och ta i lite mer. Han är som min privata pt. 

Jag älskar honom också för den självständighet han ber mig ha.  Jag vet också att jag aldrig kommer bli en riktig tjockis så länge han är vid min sida.

Bilderna är från Cykelvasan igår.

Sport, Torsby Camping, Torsby Camping Fröknarna Fräs

Celebert besök

Idag hade vi 6 stycken helcoola brudar på besök i restaurangen, en av dessa var Charlotte Kalla.

Jag blev alldeles knäsvag när jag såg henne och berättade för henne att hon var min skididol. Nico (vår barmästare som var ledig och satt och drillade med något) höll på att trilla av stolen för att han tyckte att jag var så pinsam, men vadå, jag ville bara berätta för världens bästa skidåkare att jag beundrar henne.

Hon var en enda i sällskapet som inte fick betala för maten. Jag vill bara kunna säga att jag bjudit Charlotte Kalla på middag liksom. 

Det var för övrigt Team Ski Tunnel som var hos oss på födelsedagsmiddag. Ett förtjusande snyggt coachande skidlag vi kommer att få se och höra mycket mer av. Bara tjejer. Läs deras fantastiska recension av vårt ställe på deras blogg. Man blir riktigt stolt. Där har jag också stulit bilden som alltså är tagen av Johanna Ojala.