a photo a day, Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration, fotografi

Utmaning

Här har jag gjort en liten utmaning till er mina kompisar. Det är inte alltid lätt att få inspiration till att ta bilder men ibland kan det räcka med att göra en titel och sen ta en bild varje dag. Jag gjorde den på engelska för det kändes på något sätt mindre pretantiöst, så kunde den dessutom kanske få ett eget liv utanför Sverige.

Så nu är det bara att börja fotografera. Och om man missar en dag så är inte det hela världen heller.
Jag tycker det ska bli spännande.

Den finns på instagram också #aphotoaday# eller #helenasutmaning#, och jag är ju förstås också på instagram.

Lycka till.
Analogt, Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration, Kamera, Mörkrum, Nostalgi, polaroid

Jag nördar in mig

En längre tid har en längtan funnits inom mig. En längtan som handlar om att tycka att fotografi är riktigt roligt. Jag vet att det är min passion och mitt jobb, något jag är duktig på. Något jag får komplimanger för och aldrig kommer tröttna på. Egentligen inte bara en passion utan ett grundläggande behov som funnits hos mig sedan jag var liten. Trots detta har en gnagande oro funnits inom mig.  Den har handlat om frågor som:
Vart ska jag ta min fotografi? Varför fotograferar jag? Vad är mitt syfte? Vad ska jag uträtta med kameran? Vad väntar på mig bakom hörnet? Vart ska jag vända kameran? Vilka fält ska jag undersöka? 

Jag tror att det här är helt normala frågeställningar som varje människa har mer eller mindre. Det handlar om att vilja utvecklas, växa och gå framåt. I mitt fall kanske den är extra gnagande för jag har en rastlös själ som sällan vilar.
Jag kan ibland uppleva fotografin och tiden som en springande maratonklocka. Det kommer hela tiden uppdateringar, nya rön, nya kameror. Missförstå mig rätt, jag älskar ny teknik och tänker köpa mig en Nikon D800, men ändå…knappt har man lärt sig en ny teknik så är den redan passé. Det är faktiskt ett väldigt stressande samhälle vi lever i.
Så jag tänkte hitta tillbaka. Där jag började. Där passionen startade. Där hetta och kärlek liksom var i symbios med min kamera.

Så jag plockade fram min gamla proffs mellanformatare som jag inte rört på 6 år. Den låg undangömd i en stålväska och jag blev så lycklig när jag plockade upp den. En Pentax 6×7 med stor sökare och ett ljuvligt klickande ljud. Tyvärr hade filmdragaren hakat upp sig, antagligen av sorg för att inte bli använd. (Jag söker just nu efter någon som kan reparera den)
Så ropade jag in en poloroidkamera av samma sort på tradera (de är i stort sett gratis numera) så jag kunde använda objektiven (polarodbakstyckena fungerar lite speciellt på Pentaxarna)

Åh vilken känsla. Slutaren vars ljud är som skönaste musik. Framdragaren som liksom rör hela motorn med sin magiska mekanik. Sökaren man faktiskt kan se något i. Jag blev så lycklig. Plötsligt kom hela känslan om vad fotografi är och står för tillbaka.

Så jag köpte lite polaroidfilm. Det heter inte polaroidfilm på dessa kameror (mamiya, hasselblad och pentax) därför att polaroid har tagit patent på namnet fastän det är stort sett samma sak. Det heter direktfilm och den görs av Fuji.

Själva Polaroidfabriken lades faktiskt ner för några år sedan men så var det några entusiaster som köpte den och bestämde sig för att fortsätta göra Polaroidfilm under namnet The Impossible Project. Det är jag så glad över.  Det gör även Polaridfilm 100 (som passar min kamera) så jag köpte ett set med polaroid Chocolate i limited edition. Bilderna blir guldbruna, kanske lite för kontrastrika men ändå spännande.

Jag blev så nykär i den gamla tekniken att jag snabbt som ögat bestämde mig för att göra ett mörkrum i en del av huset jag renoverar.

Nu letar jag efter en storformatskamera för att börja forska på bladfilm.

___________________

Jag kommer berätta mer om detta projekt som jag påbörjat. Det är totalt nörderi, det är konst och det är helt underbart.

Analogt, Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration, Kamera, Mörkrum, Nostalgi, polaroid

Jag nördar in mig

En längre tid har en längtan funnits inom mig. En längtan som handlar om att tycka att fotografi är riktigt roligt. Jag vet att det är min passion och mitt jobb, något jag är duktig på. Något jag får komplimanger för och aldrig kommer tröttna på. Egentligen inte bara en passion utan ett grundläggande behov som funnits hos mig sedan jag var liten. Trots detta har en gnagande oro funnits inom mig.  Den har handlat om frågor som:
Vart ska jag ta min fotografi? Varför fotograferar jag? Vad är mitt syfte? Vad ska jag uträtta med kameran? Vad väntar på mig bakom hörnet? Vart ska jag vända kameran? Vilka fält ska jag undersöka? 

Jag tror att det här är helt normala frågeställningar som varje människa har mer eller mindre. Det handlar om att vilja utvecklas, växa och gå framåt. I mitt fall kanske den är extra gnagande för jag har en rastlös själ som sällan vilar.
Jag kan ibland uppleva fotografin och tiden som en springande maratonklocka. Det kommer hela tiden uppdateringar, nya rön, nya kameror. Missförstå mig rätt, jag älskar ny teknik och tänker köpa mig en Nikon D800, men ändå…knappt har man lärt sig en ny teknik så är den redan passé. Det är faktiskt ett väldigt stressande samhälle vi lever i.
Så jag tänkte hitta tillbaka. Där jag började. Där passionen startade. Där hetta och kärlek liksom var i symbios med min kamera.

Så jag plockade fram min gamla proffs mellanformatare som jag inte rört på 6 år. Den låg undangömd i en stålväska och jag blev så lycklig när jag plockade upp den. En Pentax 6×7 med stor sökare och ett ljuvligt klickande ljud. Tyvärr hade filmdragaren hakat upp sig, antagligen av sorg för att inte bli använd. (Jag söker just nu efter någon som kan reparera den)
Så ropade jag in en poloroidkamera av samma sort på tradera (de är i stort sett gratis numera) så jag kunde använda objektiven (polarodbakstyckena fungerar lite speciellt på Pentaxarna)

Åh vilken känsla. Slutaren vars ljud är som skönaste musik. Framdragaren som liksom rör hela motorn med sin magiska mekanik. Sökaren man faktiskt kan se något i. Jag blev så lycklig. Plötsligt kom hela känslan om vad fotografi är och står för tillbaka.

Så jag köpte lite polaroidfilm. Det heter inte polaroidfilm på dessa kameror (mamiya, hasselblad och pentax) därför att polaroid har tagit patent på namnet fastän det är stort sett samma sak. Det heter direktfilm och den görs av Fuji.

Själva Polaroidfabriken lades faktiskt ner för några år sedan men så var det några entusiaster som köpte den och bestämde sig för att fortsätta göra Polaroidfilm under namnet The Impossible Project. Det är jag så glad över.  Det gör även Polaridfilm 100 (som passar min kamera) så jag köpte ett set med polaroid Chocolate i limited edition. Bilderna blir guldbruna, kanske lite för kontrastrika men ändå spännande.

Jag blev så nykär i den gamla tekniken att jag snabbt som ögat bestämde mig för att göra ett mörkrum i en del av huset jag renoverar.

Nu letar jag efter en storformatskamera för att börja forska på bladfilm.

___________________

Jag kommer berätta mer om detta projekt som jag påbörjat. Det är totalt nörderi, det är konst och det är helt underbart.

Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration

Blue

Bildkälla “The Persistent Dream of Youth” av Christopher Pugliese
Hej ni kära. I måndags på den kvinnliga företagsträffen pratade vi om att bloggen som fenomen snart skulle vara död. Tänk, det tror jag inte på, och som jag sagt tidigare så kommer nog jag att blogga i hela mitt liv. Ända tills jag blir en gammal skrynklig tant.  För ordet och bilden och kommunicerandet är det mest spännande jag vet.
Den här bilden heter Weather Balloon falling back to Earth
Jag tycker den är så vacker. Jag känner mig lite så just nu, har så mycket att göra.

Kram så länge

Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration

Blue

Bildkälla “The Persistent Dream of Youth” av Christopher Pugliese
Hej ni kära. I måndags på den kvinnliga företagsträffen pratade vi om att bloggen som fenomen snart skulle vara död. Tänk, det tror jag inte på, och som jag sagt tidigare så kommer nog jag att blogga i hela mitt liv. Ända tills jag blir en gammal skrynklig tant.  För ordet och bilden och kommunicerandet är det mest spännande jag vet.
Den här bilden heter Weather Balloon falling back to Earth
Jag tycker den är så vacker. Jag känner mig lite så just nu, har så mycket att göra.

Kram så länge

Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration

Jag dog just litegrann…

Genom Me and Alice hittade jag till Brown dress with white spots och fastän jag är en sådan där surfare som surfar runt och hittar lite här och lite där har jag faktiskt aldrig tidigare snubblat över ett enda ställe med så mycket inspirerande bilder. Jag vet inte vem fotografen är, eller om det bara är bilder som är ihop-plockade . Säkert är att personen ifråga har en grym känsla.
Otroligt inspirerande! Jag vill krypa in i den här människans värld.

Andra fotografer Inspiration, Böcker

Läsupplevelse ”Just Kids” av Patti Smith

Jag har väntat på att den här boken skulle komma ut i pocketform, och när den gjorde det köpte jag den direkt. Johnny Depp har gett den lovord, så jag visste att det var något speciellt.
och det var det. Från första till sista sidan.  Ett litet biografiskt underverk om vad det är att vara människa, att leva för konsten. En bok om vänskap i ett myllrande 60 och 70-tals New York. Med ett språk som dansar fram på sidorna.
och Patti Smith (ni vet hon som gjorde hiten ”Because tonight”) kan verkligen skriva på ett sätt så det rör om och det är äkta och sant och hon har en historia ihop med Robert Mapplethorpe (en av fotohistoriens viktigaste) som slår det mesta.
och de två tillsammans som slår sig fram i en värld ackomponjerad av Bob Dylan, Janis Joplin och William S Burrough. (jag har alltid älskat beatkulturen) 
De äter inte på flera dagar, de har löss, de går klädda i långa rockar, de har inga pengar, de är hemlösa men de är fria. Det skulle aldrig gå idag men jag njuter och fasar mig över deras historia.
Den här boken borde läsas av alla, och den är högaktuell i en tid då populärkulturen domineras av Idol och modebloggar. 
Så fantastisk vackert smärtsam.
När boken är slut börjar jag storgråta, inte sådär snörvlande lätt utan när jag läst sista stycket gråter jag så det sprutar tårar och jag gråter länge. Jag hurklar och gråter för vänskap, kärlek, tolerans, öppenhet, nostalgi. För tiden och vad det det innebär att vara konstnär och jag tackar Patti Smith för att hon delat med sig så rakryggat och ärligt.
Läs den kära du.
Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration, Viggo

Caroline Dahlen-ny kompanjon

Dessa fantastiska bilder tog Caroline Dahlen av mig och Viggo häromdagen (jag har stulit dem skoningslöst från hennes blogg) när vi pratade affärer och framtidsprojekt ihop. Själv hade jag glömt kameran (bra fotograf jag är) men Caroline hade med sig sin i väskan och plåtade oss med sin fasta 50 millimeter. Caroline är en ung tjej här i bygden som HAR DET där. Och nu har jag hittat henne och tagit tag i henne och dessutom uppptäckt att hon bor i byn så tänker inte släppa henne för allt guld i världen. Om det är något vi ensamma fotografer måste lära oss så är det att hålla ihop och hon är nån jag vill hålla ihop med. Stick togheter liksom. Nätverka, dela lokaler, utrustning, jobba i team. Jag tror att framtiden ligger i detta.
Carolines blick är klar, hennes bilder ljusa, nyfikna och väldigt vackra. MY KIND OF GIRL. Sen är hennes hästbilder något från en annan värld. 
Åh jag tycker verkligen om dem. Håll ögonen öppna på henne!!