Personligt, Poesi

Jag och Dan Andersson

Så länge jag kan minnas har min pappa läst poesi för mig, men inte vilken poesi som helst utan Dan Andersson. Det var som att det var ett sätt för mig och pappa att mötas. Ibland när de vanliga orden inte räckte till kunde en rad ur en Dan Andersson-text hjälpa till.
Pappa tyckte det var roligt när jag lärde mig dikterna utantill och jag var ganska duktig på att memorera texter. Så vi möttes där någonstans mellan timmerkojor och granskog.  Fortfarande möts vi i Dan Anderssons-land. En textrad här och där för att besjäla denna bitvis vackra och hårda verklighet vi lever i.


Jag delade Dan Andersson med farmor också. Sjöng Sissi för henne högt. Jag grät lika mycket varje gång då jag kom till slutet.


Jag minns när jag och Jögga var nykära, då kunde  han sitta på sängkanten och titta på mig när jag läste högt ur Svarta Ballader, men det har han slutat med. De borde finnas en lag på att man inte får sluta med sådant.


Tänkte börja läsa för Viggo så fort tiden är mogen. Jag vill att han ska begripa vad det innebär att ha granskogsarvet, det mörka vemodet, kunna se bortom sjumilaskogen, tycka om ensamheten och begripa att den bitvis grubblande mörkheten som varje människa äger inte är farlig. Men också känslan att förstå att det är vackert.


Har ni inte upptäckt Dan Anderssons skatt ännu så är det på tiden. En utmärkt start är Gillet på vinden. Så tänd i brasan, dra filtarna runt er, läs högt och låt er förföras av ett spöke:


”Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,
och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm?
Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?



Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,
det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok:
nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös –
och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.



Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv –
Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.
Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm
och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.



Och jag sade: ”Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit,
det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,
och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.”



Och han svarade: ”Att få se däj ren länge önskade jag,
men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.”
Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,
och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.



Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram:
”Jag undrar – säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”



Och han sa: ”Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett,
och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin,
och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.



Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.
Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.



Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt –
det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett –
det var vad intet öra hört och intet öga sett.”

*

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,
och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.
Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,
och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.



Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,
och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken.
Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,
och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.”

Barn, Blommor, kärlek, Natur, Poesi, Porträtt, Värmlandstips

På Tossebergsklätten


På Tossebergsklätten finns det så mycket fint att man knappt vet vart man ska titta. Och ännu bättre är det när restaurangägarna och deras barn, tillika några av mina bästa vänner, har stängt för dagen och bjuder på personalmat och gosar med min son. Åh vad jag älskar detta ställe.
Om du vill uppleva något riktigt gott, fint, färskt och äkta, ackompanjerad av värmlands bästa utsikt, ja då ska du åka dit. Till Tossebergsklätten. Värmlands hjärta. Kanske har du turen att få möta min vackra vän Anki (jag har en lång historia med henne som jag ska berätta om nångång) Jögga säger att hon har en röst som är så ljuvt behaglig att lyssna på och jag säger att hon har ett hjärta varmt som granglöd.








Barn, citat, kärlek, Litteratur, Poesi

Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel

”Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel. När ett barn föds tystnar alla krig. Soldaten förvandlas till pappa på förlossningssalens tröskel. Det största miraklet är att du inte existerade innan du föddes.

Paradiset får plats i barnets öga. När ett barn föds upphävs tyngdlagen och modern faller uppåt som om någon osynlig makt lyfter henne i en sugklocka. Jag har varit med om fyra förlossningar. Efter det har mitt liv förvandlats som människa, man och pappa.

Jag kan inte leva utan kvinnan. Erotik, lust och passion är allas framtid och var och en som blygs och förkastar denna fröjd och gåva bör söka skammen hos sig själv. En kvinna som ammar ett barn är inte av denna värld. Då går ordet lydigt undan och vilar.

Ingen Nobelpristagare i fysik, kemi eller medicin kan förklara kärlek, passion och förälskelse. I den gåtan är människan fridlyst från alla maskiner, pengar och vetenskaper. Barnmorskan förlöser ett mirakel och ingen vet hur långt ut i rymden barnets första skrik når.”

Sagt och skrivet av fantastiska Björn Ranelid 4-barnspappa Publicerat i DN

Barn, citat, kärlek, Litteratur, Poesi

Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel

”Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel. När ett barn föds tystnar alla krig. Soldaten förvandlas till pappa på förlossningssalens tröskel. Det största miraklet är att du inte existerade innan du föddes.

Paradiset får plats i barnets öga. När ett barn föds upphävs tyngdlagen och modern faller uppåt som om någon osynlig makt lyfter henne i en sugklocka. Jag har varit med om fyra förlossningar. Efter det har mitt liv förvandlats som människa, man och pappa.

Jag kan inte leva utan kvinnan. Erotik, lust och passion är allas framtid och var och en som blygs och förkastar denna fröjd och gåva bör söka skammen hos sig själv. En kvinna som ammar ett barn är inte av denna värld. Då går ordet lydigt undan och vilar.

Ingen Nobelpristagare i fysik, kemi eller medicin kan förklara kärlek, passion och förälskelse. I den gåtan är människan fridlyst från alla maskiner, pengar och vetenskaper. Barnmorskan förlöser ett mirakel och ingen vet hur långt ut i rymden barnets första skrik når.”

Sagt och skrivet av fantastiska Björn Ranelid 4-barnspappa Publicerat i DN