Analogt, Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration, Kamera, Mörkrum, Nostalgi, polaroid

Jag nördar in mig

En längre tid har en längtan funnits inom mig. En längtan som handlar om att tycka att fotografi är riktigt roligt. Jag vet att det är min passion och mitt jobb, något jag är duktig på. Något jag får komplimanger för och aldrig kommer tröttna på. Egentligen inte bara en passion utan ett grundläggande behov som funnits hos mig sedan jag var liten. Trots detta har en gnagande oro funnits inom mig.  Den har handlat om frågor som:
Vart ska jag ta min fotografi? Varför fotograferar jag? Vad är mitt syfte? Vad ska jag uträtta med kameran? Vad väntar på mig bakom hörnet? Vart ska jag vända kameran? Vilka fält ska jag undersöka? 

Jag tror att det här är helt normala frågeställningar som varje människa har mer eller mindre. Det handlar om att vilja utvecklas, växa och gå framåt. I mitt fall kanske den är extra gnagande för jag har en rastlös själ som sällan vilar.
Jag kan ibland uppleva fotografin och tiden som en springande maratonklocka. Det kommer hela tiden uppdateringar, nya rön, nya kameror. Missförstå mig rätt, jag älskar ny teknik och tänker köpa mig en Nikon D800, men ändå…knappt har man lärt sig en ny teknik så är den redan passé. Det är faktiskt ett väldigt stressande samhälle vi lever i.
Så jag tänkte hitta tillbaka. Där jag började. Där passionen startade. Där hetta och kärlek liksom var i symbios med min kamera.

Så jag plockade fram min gamla proffs mellanformatare som jag inte rört på 6 år. Den låg undangömd i en stålväska och jag blev så lycklig när jag plockade upp den. En Pentax 6×7 med stor sökare och ett ljuvligt klickande ljud. Tyvärr hade filmdragaren hakat upp sig, antagligen av sorg för att inte bli använd. (Jag söker just nu efter någon som kan reparera den)
Så ropade jag in en poloroidkamera av samma sort på tradera (de är i stort sett gratis numera) så jag kunde använda objektiven (polarodbakstyckena fungerar lite speciellt på Pentaxarna)

Åh vilken känsla. Slutaren vars ljud är som skönaste musik. Framdragaren som liksom rör hela motorn med sin magiska mekanik. Sökaren man faktiskt kan se något i. Jag blev så lycklig. Plötsligt kom hela känslan om vad fotografi är och står för tillbaka.

Så jag köpte lite polaroidfilm. Det heter inte polaroidfilm på dessa kameror (mamiya, hasselblad och pentax) därför att polaroid har tagit patent på namnet fastän det är stort sett samma sak. Det heter direktfilm och den görs av Fuji.

Själva Polaroidfabriken lades faktiskt ner för några år sedan men så var det några entusiaster som köpte den och bestämde sig för att fortsätta göra Polaroidfilm under namnet The Impossible Project. Det är jag så glad över.  Det gör även Polaridfilm 100 (som passar min kamera) så jag köpte ett set med polaroid Chocolate i limited edition. Bilderna blir guldbruna, kanske lite för kontrastrika men ändå spännande.

Jag blev så nykär i den gamla tekniken att jag snabbt som ögat bestämde mig för att göra ett mörkrum i en del av huset jag renoverar.

Nu letar jag efter en storformatskamera för att börja forska på bladfilm.

___________________

Jag kommer berätta mer om detta projekt som jag påbörjat. Det är totalt nörderi, det är konst och det är helt underbart.

Analogt, Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration, Kamera, Mörkrum, Nostalgi, polaroid

Jag nördar in mig

En längre tid har en längtan funnits inom mig. En längtan som handlar om att tycka att fotografi är riktigt roligt. Jag vet att det är min passion och mitt jobb, något jag är duktig på. Något jag får komplimanger för och aldrig kommer tröttna på. Egentligen inte bara en passion utan ett grundläggande behov som funnits hos mig sedan jag var liten. Trots detta har en gnagande oro funnits inom mig.  Den har handlat om frågor som:
Vart ska jag ta min fotografi? Varför fotograferar jag? Vad är mitt syfte? Vad ska jag uträtta med kameran? Vad väntar på mig bakom hörnet? Vart ska jag vända kameran? Vilka fält ska jag undersöka? 

Jag tror att det här är helt normala frågeställningar som varje människa har mer eller mindre. Det handlar om att vilja utvecklas, växa och gå framåt. I mitt fall kanske den är extra gnagande för jag har en rastlös själ som sällan vilar.
Jag kan ibland uppleva fotografin och tiden som en springande maratonklocka. Det kommer hela tiden uppdateringar, nya rön, nya kameror. Missförstå mig rätt, jag älskar ny teknik och tänker köpa mig en Nikon D800, men ändå…knappt har man lärt sig en ny teknik så är den redan passé. Det är faktiskt ett väldigt stressande samhälle vi lever i.
Så jag tänkte hitta tillbaka. Där jag började. Där passionen startade. Där hetta och kärlek liksom var i symbios med min kamera.

Så jag plockade fram min gamla proffs mellanformatare som jag inte rört på 6 år. Den låg undangömd i en stålväska och jag blev så lycklig när jag plockade upp den. En Pentax 6×7 med stor sökare och ett ljuvligt klickande ljud. Tyvärr hade filmdragaren hakat upp sig, antagligen av sorg för att inte bli använd. (Jag söker just nu efter någon som kan reparera den)
Så ropade jag in en poloroidkamera av samma sort på tradera (de är i stort sett gratis numera) så jag kunde använda objektiven (polarodbakstyckena fungerar lite speciellt på Pentaxarna)

Åh vilken känsla. Slutaren vars ljud är som skönaste musik. Framdragaren som liksom rör hela motorn med sin magiska mekanik. Sökaren man faktiskt kan se något i. Jag blev så lycklig. Plötsligt kom hela känslan om vad fotografi är och står för tillbaka.

Så jag köpte lite polaroidfilm. Det heter inte polaroidfilm på dessa kameror (mamiya, hasselblad och pentax) därför att polaroid har tagit patent på namnet fastän det är stort sett samma sak. Det heter direktfilm och den görs av Fuji.

Själva Polaroidfabriken lades faktiskt ner för några år sedan men så var det några entusiaster som köpte den och bestämde sig för att fortsätta göra Polaroidfilm under namnet The Impossible Project. Det är jag så glad över.  Det gör även Polaridfilm 100 (som passar min kamera) så jag köpte ett set med polaroid Chocolate i limited edition. Bilderna blir guldbruna, kanske lite för kontrastrika men ändå spännande.

Jag blev så nykär i den gamla tekniken att jag snabbt som ögat bestämde mig för att göra ett mörkrum i en del av huset jag renoverar.

Nu letar jag efter en storformatskamera för att börja forska på bladfilm.

___________________

Jag kommer berätta mer om detta projekt som jag påbörjat. Det är totalt nörderi, det är konst och det är helt underbart.

Analogt, Markus, Mörkrum, Porträtt

När vi ändå är igång…

När vi ändå är igång med min snygga kusin Markus-tema här på bloggen så måste jag ju visa dessa underbara bilder som legat på mitt skrivbord och påmint mig om svunna tider. Markus var kanske 12 år, då måste jag har varit 18-19. Jag har alltid använt honom som min egna modell. Även om han inte ville så tvingade jag honom. Just här målade jag honom i silverfärg, klädde honom i min afghanpäls, hade någon annan som blåste såpbubblor på honom…ja, som ni ser var han modellmaterial redan då.

Jag plåtade analogt, framkallade rullen själv, kopierade på Ilford pärlpapper och blekte och färgade sedan kopian i sepiapulver. Allt det där kemiska var själva roten till varför jag startade med fotografi. Det var så spännande. Världens process.
Vätskorna, doften, rödljuset och en sprakande gammal bandspelare som fanns i varje mörkrum med självrespekt…och ändå pratar vi bara 90-tal, kanske 00-tal.
Jag skar och blekte och ritade. Blötte och färglade.
Det var en ljuvlig tid.
Väldigt äkta på något sätt.