Min guddotter konfirmerades i söndags. Kan inte förstå att hon blir så stor. Det var alldeles nyss som hon föddes, och nu funderar hon på yrkeskarriär. Det har hon ju iochförsig alltid funderat ikring. Hennes mamma vill att hon ska bli tandläkare, själv vill hon bli fotbollsproffs. Själv tror jag att hon blir nåt riktigt socialt, en spindel i ett nät. Något etiskt riktigt, med kämparglöd och passion. Hon kommer stå i fronten, verka på boulevarderna och slåss för sin sak. Hon är inte rädd. Hon är urstark. Men skulle hon vilja vara svag för ett ögonblick får hon det också.
Så växer hon och blir längre och längre, och ju längre hon blir desto längre blir hennes hår. Det skiftar i guldockra och för en praktiker som mig tänker jag att det måste vara fasligt jobbigt att ha ett sådant långt hår när man ibland tränar upp till två gånger per dag (Alva är ju seriöst satsande fotbollsspelare) Jag vet ju mitt eget tjocka hår som tar dagar att torka. Men kanske har man energi till det när man är 15 år.
och hon är en förlängning av mig, en slags hybrid mellan min syster och mig. Om jag hade tränat en massa fotboll när jag var 15 år så hade jag nog sett ut som Alva, men hon är starkare än mig. Jag sökte mer. Vacklade. Alva har en sådan där styrka som bara storasystrar kan ha. Naturliga ledare. Vägvisare.
Så säger hennes mamma till mig, du måste ta bilder på Alvas konfirmation. Javisst säger ja. Klart jag ska. Men jag vill fånga hennes femtonåriga uttryck. Den där blicken som berättar att det är viktigt vilken slags moped man har.
Vi går in i hennes lekstuga som en gång tillhörde hennes mamma och mig. Hon är lång så hon måste huka sig när hon går in. Men hon platsar därinne. Som hon alltid skulle behålla en fot i den där världen av barnasinne. Därinne hänger samma planscher och brodyrtavlor som när jag var liten. Det är tavlor med spelmän på grönskande ängar, och damer som sitter och fikar på franska cafér. Dituppsatta av min farmor, ljuvliga Vilma.
Vi slår oss ner på klipporna, av gammal vana frågar jag om hon är rädd om sin klänning, fast jag vet att jag nog egentligen redan vet svaret. ”Tror du jag skulle vara rädd om klänningen om jag visste att du och jag skulle ut och fotografera”.
Felicia lägger en blomma på hennes panna, hänger efter som en liten stylist. Så sjunger hon för oss medans jag sprider ut Alvas hår på klipporna. Felicia berättar att hon ska bli musikalartist. Jag tvivlar inte en sekund på det.
Så rynkar Alva pannan och frågar om hon tror att de andra tar sådana här konfirmationsbilder? Sedan skrattar vi hysteriskt.
Sen finns bara en ändlös ström av bilder som måste komma ut bara för att. 
Ansel Adams sa:
You dont make a photograph just with your camera. You bring to the act of photography all the pictures you have seen, the books you have read, the music you have heard, the people you have loved.
Och ser man det från det hållet så blir det mesta magi.
Så frågar hon varför duger det inte bara med de köpta blombuketterna? Varför måste vi bryta av kvistarna från häggen och lägga in i buketten för att jag ska bli nöjd? Ja, varför måste jag skapa om saker för att inte tillvaron ska bli för tillrättalagd? Ja, du Alva. Varför måste jag det? En dag kommer du att förstå.
Så medans vi dansar med blommorna utspridda med den vilda häggen tovar jag in hennes hår bland rosorna och vill aldrig att hon ska fastna. Någonstans. Jag vill heller aldrig att hon ska bli vuxen, men det är ju rätt oundvikligt.
Och din mamma vill så gärna ha bilder på dig med kåpan, så det ska hon få såklart. Jag skickar dem på mail. Med den oranga bibeln i handen. Och där hemma i ditt hem fortsätter den heta diskussionen om kyrkans vara eller ickevara. Men du är en cool som har en åsikt. You go girl. Jag älskar dig till månen och tillbaka.
