Alva, Blommor, Familj, fotografi, Uncategorized

Alva

wDSC_3674Min guddotter konfirmerades i söndags. Kan inte förstå att hon blir så stor. Det var alldeles nyss som hon föddes, och nu funderar hon på yrkeskarriär. Det har hon ju iochförsig alltid funderat ikring. Hennes mamma vill att hon ska bli tandläkare, själv vill hon bli fotbollsproffs. Själv tror jag att hon blir nåt riktigt socialt, en spindel i ett nät. Något etiskt riktigt, med kämparglöd och passion. Hon kommer stå i fronten, verka på boulevarderna och slåss för sin sak. Hon är inte rädd. Hon är urstark. Men skulle hon vilja vara svag för ett ögonblick får hon det också.

wDSC_3716Så växer hon och blir längre och längre, och ju längre hon blir desto längre blir hennes hår. Det skiftar i guldockra och för en praktiker som mig tänker jag att det måste vara fasligt jobbigt att ha ett sådant långt hår när man ibland tränar upp till två gånger per dag (Alva är ju seriöst satsande fotbollsspelare) Jag vet ju mitt eget tjocka hår som tar dagar att torka. Men kanske har man energi till det när man är 15 år.

wDSC_3687och hon är en förlängning av mig, en slags hybrid mellan min syster och mig. Om jag hade tränat en massa fotboll när jag var 15 år så hade jag nog sett ut som Alva, men hon är starkare än mig. Jag sökte mer. Vacklade. Alva har en sådan där styrka som bara storasystrar kan ha. Naturliga ledare. Vägvisare.

wDSC_3690Så säger hennes mamma till mig, du måste ta bilder på Alvas konfirmation. Javisst säger ja. Klart jag ska. Men jag vill fånga hennes femtonåriga uttryck. Den där blicken som berättar att det är viktigt vilken slags moped man har.

wDSC_3523Vi går in i hennes lekstuga som en gång tillhörde hennes mamma och mig. Hon är lång så hon måste huka sig när hon går in. Men hon platsar därinne. Som hon alltid skulle behålla en fot i den där världen av barnasinne. Därinne hänger samma planscher och brodyrtavlor som när jag var liten. Det är tavlor med spelmän på grönskande ängar, och damer som sitter och fikar på franska cafér. Dituppsatta av min farmor, ljuvliga Vilma.wDSC_3573Vi slår oss ner på klipporna, av gammal vana frågar jag om hon är rädd om sin klänning, fast jag vet att jag nog egentligen redan vet svaret. ”Tror du jag skulle vara rädd om klänningen om jag visste att du och jag skulle ut och fotografera”.

wDSC_3609Felicia lägger en blomma på hennes panna, hänger efter som en liten stylist. Så sjunger hon för oss medans jag sprider ut Alvas hår på klipporna. Felicia berättar att hon ska bli musikalartist. Jag tvivlar inte en sekund på det.

wDSC_3610Så rynkar Alva pannan och frågar om hon tror att de andra tar sådana här konfirmationsbilder? Sedan skrattar vi hysteriskt.

wDSC_3680bSen finns bara en ändlös ström av bilder som måste komma ut bara för att. wDSC_3665

Ansel Adams sa:

You dont make a photograph just with your camera. You bring to the act of photography all the pictures you have seen, the books you have read, the music you have heard, the people you have loved. 

Och ser man det från det hållet så blir det mesta magi.

wDSC_3786Så frågar hon varför duger det inte bara med de köpta blombuketterna? Varför måste vi bryta av kvistarna från häggen och lägga in i buketten för att jag ska bli nöjd? Ja, varför måste jag skapa om saker för att inte tillvaron ska bli för tillrättalagd?  Ja, du Alva. Varför måste jag det? En dag kommer du att förstå.

wDSC_3802wDSC_3829wDSC_3843Så medans vi dansar med blommorna utspridda med den vilda häggen tovar jag in hennes hår bland rosorna och vill aldrig att hon ska fastna. Någonstans. Jag vill heller aldrig att hon ska bli vuxen, men det är ju rätt oundvikligt.

wDSC_3695 wDSC_3715wDSC_3385Och din mamma vill så gärna ha bilder på dig med kåpan, så det ska hon få såklart. Jag skickar dem på mail. Med den oranga bibeln i handen. Och där hemma i ditt hem fortsätter den heta diskussionen om kyrkans vara eller ickevara. Men du är en cool som har en åsikt. You go girl. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

Alva, Frihet, Outfits, Personligt, Torsby Camping Fröknarna Fräs

Sånt vi gör på söndagarna

Så hände det sig så att vi hade en sådan otroligt fin söndag (som tyvärr slutade på akuten för lille Viggo) men vi firade en speciell bröllopsdag som kommer få ett eget inlägg.

och vi hade det väldigt, väldigt mysigt hela familjen. Och världens bästa Alva var förstås med


och jag hade mina Pippi-skor på mig (det är jag och världens bästa NWT-journalist Fröken Sims som har exakt lika kom vi på en gång på en fest) och ja, alla som sa till mig att brösten skulle försvinna efter att man slutat amma har fel, jag väntar fortfarande på att de ska krympa men kanske får jag börja träna också. Har lovat mig själv att hamna i inre och yttre fysisk balans när huset är färdigt.

så började vi leka på stranden, jag och mina bundsförvanter
och himlen var kusligt vacker och vattenytan alldeles vodkablank
och Markus och Alva övade gamla skejtarmoves (eller nåt)
och vi gosade och mös
och dansade och hoppade

fin plats alltså.

Tänk att ha en sådan här underbar guddotter. Det är riktigt lycka.
Och lille Viggo ja, han trillade på studsmattan och slog i ett ben och vi har varit alldeles utom oss av oro, för det är verkligen inte lätt när de är så små och inte kan förklara vart det gör ont. Vi har besökt både vårdcentralen, akuten och röntgen och han har suttit alldeles stilla en hel dag.  Jag ber till gudarna att han ska hoppa upp imorgon och springa och sjunga precis som vanligt. Så nu håller vi tummarna för det. 
Alva, Ballong, Barn, Familj, Odd Molly, Outfits, Personligt, Porträtt, självporträtt, Stil

Cancun scarf, ballonger, jag och Alva

Ursäkta bloggtorkan, men jag renoverar hus, arbetar deltid och har dessutom en liten bebis med mig på armen. Så då kan det vara så ibland, men nu kommer det inlägg så det heter duga.

Jag har hittat min framtida arbetskollega. Kanske kan hon vara min assistent redan i sommar men hon är ju bara 11 år så då kanske jag blir anmäld för barnarbete. Men vilken blick hon har. Visserligen har hon alltid varit med mig men hennes intresse har exploderat först nu och hon tar kameran så fort hon får chansen.

Hon heter Alva och hon är min guddotter. 
Kolla in vilka bilder hon tog på mig ikväll.
Nej, tyvärr, jag behöver inga glasögon, min syn är bra så dessa är lånade med fönsterglas i, men visst är det tjusigt med glasögon.
När jag såg de här bilderna som Alva knäppte på mig blev jag så glad. De var så perfekta. Själv har jag fotograferat i 20 år men kanske har jag tappat på vägen det hon ser. Någon sorts ljuvlig nyfikenhet. Ingen rädsla för att göra fel. Ingen oro för att komposition ska bli korrekt, bara spröd känsla och frihet och lust till att fånga något.
Och jag är djupt imponerad över hennes snabbhet med kameran. Hon bara brände på. 
Jag har världens vackraste scarf på mig. En Cancun scarf. Sedan har jag den tjusigaste collegetröjan som tillverkats. Som en ljuvlig mjuk kappa i bomull. En Praire Underground. Ett hel-ekologiskt märke från Seattle.
Och anledning till ballongerna får ni höra imorgon.
Kram på er!!