Hon ville ha lite samma solnedgångsstil som de jag gjort i förra inlägget. Sådär romantiskt så det är bedrövligt. Så man får ont i magen.
Musik
En weekend
Auktion, vinyl, omslag, Bruce och tallest man on earth
Den här vackra 33-varvaren var så vacker så den fick följa med mig hem. Vad jag nu ska ha den till? Hänga på väggen? Använda som presentpapper? Har ni varit med om det där någongång, att ni måste rädda något? Om det så bara är ett skivomslag?
Musiktips
Åh gud vad jag älskar den här tjejen. Allt hon gör. Vill krypa in under skinnet på henne, bli som henne. För om det är något jag tycker är riktigt fint och häftigt och beundransvärt så är det tjejer som sjunger och spelar gitarrer och andra instrument, för det är något som det här livet inte gett mig alls. Ge hör. Jag är så otroligt full av beundran till alla tjejer som har det där och gör något av det.
Jag hoppas att jag blir som Brandi Carlile i nästa liv….ser fram emot det fastän det är ett tag kvar.
Värmland har en musikskatt
Värmland har en musikskatt
Ett litet rött piano
När jag var liten drömde jag om ett piano som mina pianofingrar kunde svepa över. Vi hade nämligen inget piano hemma, ingen gitarr, knappt en grammofonspelare. Jag vet inte varför. Vi hade hästar och skidor istället, och vi reste mycket.
Visst överlevde jag min pianolängtan men jag drömde så om ett stort piano för det passade så bra in i bilden jag hade av mig själv. Min bästa vän Peter hade ett piano och jag tvingade honom att spela Twin peaks introt med mig på det pianot gång på gång. Tillslut tröttnade han på mig och vägrade spela piano med mig. Sedan tog pianokarriären slut. Kanske hade jag tänkt mig ta lite pianolektioner som vuxen men det får bli när jag får lite tid över.
Så eftersom jag själv längtade så frenestiskt efter ett piano när jag var liten tänkte jag att Viggo skulle få ett innan han ens fattar vad ett piano är (i själva verket är det väl jag som vill ha ett piano). Så när han fyllde år önskade jag honom ett Kalikåpiano som farmor köpte.
Ett litet rött piano
När jag var liten drömde jag om ett piano som mina pianofingrar kunde svepa över. Vi hade nämligen inget piano hemma, ingen gitarr, knappt en grammofonspelare. Jag vet inte varför. Vi hade hästar och skidor istället, och vi reste mycket.
Visst överlevde jag min pianolängtan men jag drömde så om ett stort piano för det passade så bra in i bilden jag hade av mig själv. Min bästa vän Peter hade ett piano och jag tvingade honom att spela Twin peaks introt med mig på det pianot gång på gång. Tillslut tröttnade han på mig och vägrade spela piano med mig. Sedan tog pianokarriären slut. Kanske hade jag tänkt mig ta lite pianolektioner som vuxen men det får bli när jag får lite tid över.
Så eftersom jag själv längtade så frenestiskt efter ett piano när jag var liten tänkte jag att Viggo skulle få ett innan han ens fattar vad ett piano är (i själva verket är det väl jag som vill ha ett piano). Så när han fyllde år önskade jag honom ett Kalikåpiano som farmor köpte.
Letting my heart do the thinking
1) Jag älskar Annika Norlin och har lyssnat på henne i alla dess former så mycket som någon kan ha lyssnat på henne. Jag tröttnar aldrig på henne. Hon sjunger på norrländska och hon är klok, begåvad och nu läser hon till psykolog. Hon har äntligen släppt ett ny album som jag kan få spela sönder.
2) Viggo har varit sjuk i öroninflammation och det har jag varit ledsen för och han med men nu är han bättre och varje leende han ger försätter mitt hjärta i lyckorus.
3) Jag skulle vilja lära mig spela dragspel.
4) Jag har varit inblandad i tre husaffärer på mindre än 4 veckor. Flyttat från ett stort på 200 kvadrat och in i två mindre. Inte konstigt att jag inte har tid att fotografera och blogga. Men hjärtat är lugnt.
5) Och apropå titeln: Sitter just nu och tittar på Odd Mollys direktsända modevisning Spring 2011 från NY. Med fantastisk livemusik av Sean Lennon (John Lennon och Yoko Onos son) och Kemp Muhl. Cover på den här.
På en modells arm stod det ”Letting my heart do the thinking”Vackert. Och på biljetten stod det ”Respectfully ignoring rules.” Det är fint. Som att sitta frontrow. Bästa parkett i soffan. Här i norra Värmland fast i NY. Färgerna är avskalade och nedtonade. Fransar och strumpor. Plum och earthy. Mycket lingeri. Cotton anglaise. Och långa knallrosa hårtofsar. Tjusigt.
Senare: Man kan faktiskt se hela showen här.
Its oh so quiet
Läser idag i tidningarna att Hultsfredfestivalen går i graven. Jag minns mina tre besökta Hulsfredår i mitten på 90-talet som åren då allting var absolut fel och samtidigt absolut rätt. En tid jag tittar tillbaka på med förvirring och förfasan och förtjusning. Åren då jag var alltför ung och samtidigt alltför mogen. 15 till 17. Så totalt upptagen av mina uttryck och mina kärlekar.
________________________________________________
Höjdpunkten de där förvirrade åren var när jag fick träffa min allra största idol. Tjejen som satte Island på kartan. Som var 90-talets största modeikon (enligt mig) Flickan som satte standarden, som skapade min stil, som fick mig att känna mig fri och vacker och stolt och som pekade ut en riktning åt mig i den där förvirrade tillvaron som kallades tonår.
Björk på stora scenen i Hultsfred 1996. Jag säger bara det.
Tack Hultsfred för att jag fick träffa henne: