Musik, Porträtt, Rattsjöberg

Lovisa och banjon

 Lovisa är musiker. En riktigt duktig sådan. I flera månader har vi försökt få ihop en träff men det är turneér, inspelningar och gigs. Men tillslut en fredag kunde hon komma upp till mig för att få material till sin nya skiva.
Viggo fick följa med. Inget dagis är öppet på fredagkvällar.

Hon ville ha lite samma solnedgångsstil som de jag gjort i förra inlägget. Sådär romantiskt så det är bedrövligt. Så man får ont i magen.

Vi tog en hel massa bilder.
Det var de vi tog senare på kvällen som blev bäst.
Jag får inte visa de bilderna än då de ska pryda ett skivomlag.
Men Lovisa är  grym. Gitarr, banjo, fiol, sång..gud vad jag avundas musiker.
Musik, Resa, Stockholm

En weekend

 Jag och J åkte på kortweekend
Åkte tåg i silverpaljettjacka och hann med några vackra affärer
Bodde på fina Grand Central
 såg fantastiska Bruce återigen. Har man en gång satt sig in i hans lyrik och bil-åkarmusik (löparmusik) så är man fast. Som magnetiserad. Han är motsatsen till bitter. Så tacksam, sprudlande och full av självrespekt, kärlek och politik.
”….But when you get to the porch they’re gone on the wind, so Mary climb in
It’s a town full of losers, I’m pulling out of here to win…”

 Vi åt fin brasserimat
På restaurang med inredning handplockad från gamla brasserier i Frankrike och med lampor från kommunhuset i Ödeshög
Träffade kär gammal vän
 och fotograferade mig själv framför spegeln.
Minnen, Musik, Musik Nostalgi, Shopping

Auktion, vinyl, omslag, Bruce och tallest man on earth

I lördags var jag på en auktion. En gammal hederlig auktion på plats, där man får ropa 20 kr. Det såldes säkert 1000 vinylplattor och 33-varvare. Jag tittar ju normalt inte på skivor, utan jag letar skatter mest bland möblerna och lamporna och porslinet, men nu var det så många lådor med vackra plattor att jag omöjligt kunde gå förbi dem utan att titta lite….
De stod i gamla drickabackar, minns ni de där backarna?
och det slog mig att en skiva förr i världen var så otroligt mycket mer omslag. Bilden blev en så stor del av upplevelsen. Jag var 13 år när cd-skivan slog igenom på allvar så jag hann inte samla på mig några vinylplattor.
Men jag minns att jag lyssnade på sagoskivor hos min farbror. Satt och tittade och tittade och kramade omslagen hårt.
Vinylplatt-omslagen var ju så stora.

 
Tänk att få vara den här tjejen. Få sitta och spela gitarr och dingla med benen på ett countryomslag.

 Den här vackra 33-varvaren var så vacker så den fick följa med mig hem. Vad jag nu ska ha den till? Hänga på väggen? Använda som presentpapper? Har ni varit med om det där någongång, att ni måste rädda något?  Om det så bara är ett skivomslag?

 och den här. Längtar man inte omedelbart dit? Till ett italienskt 50-tal?

och det här? Underligt. Hur har den hamnat i djupaste Värmlandsskogen liksom?
 och sen fanns det en hög med Bruce skivor, nästan alla vackra, men jag letade efter en speciellt
nämligen den här. Jag gillar känslan i den. 
Enkelheten. 
Hoppet. 
Men den fanns inte. Den kanske är för att den är ny?
Jag lyssnar in mig på Bruce extra nuförtiden, för jag lyckades få tag på två biljetter till hans Ullevi-konsert i sommar.
Här är min On the Road lista just nu.
Låt nummer 3 är så bra så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Har NI mina kära vänner några musiktips till mig? 
Musik

Musiktips

Åh gud vad jag älskar den här tjejen. Allt hon gör. Vill krypa in under skinnet på henne, bli som henne. För om det är något jag tycker är riktigt fint och häftigt och beundransvärt så är det tjejer som sjunger och spelar gitarrer och andra instrument, för det är något som det här livet inte gett mig alls. Ge hör.  Jag är så otroligt full av beundran till alla tjejer som har det där och gör något av det.

Jag hoppas att jag blir som Brandi Carlile i nästa liv….ser fram emot det fastän det är ett tag kvar.

Minnen Vänner, Musik, Musik Nostalgi, Värmlandstips

Värmland har en musikskatt

môra-Per.
Jag känner KÄRLEK!
De har en ny skiva som har fått helt grymma recensioner överallt.
Vi åkte på deras smygreleasekonsert på Café August i Karlstad förra helgen (de spelade på Fröknarna Fräs i somras också)
Det är två fantastiska bröder, Pärra och Hans som skriver texter och komponerar melodier som får hjärtat att liksom gå sönder och samtidigt läkas ihop, och det är så vackert så jag storknar.

och det är spelglädje och värme och fantastiska musiker
Har ni av någon outgrundlig anledning missat Värmlands bästa så har ni chansen att se dem på hemmaplan i Arvika i helgen. Eller lyssna på dem på Spotify eller gå in på deras myspace eller köp deras skivor eller vad som helst men låt dem inte gå förbi obemärkt.
För mig fyller de ett tomrum och skapar näringsrik jord till hela vackra Värmland.
Tack ni underbara.
Minnen Vänner, Musik, Musik Nostalgi, Värmlandstips

Värmland har en musikskatt

môra-Per.
Jag känner KÄRLEK!
De har en ny skiva som har fått helt grymma recensioner överallt.
Vi åkte på deras smygreleasekonsert på Café August i Karlstad förra helgen (de spelade på Fröknarna Fräs i somras också)
Det är två fantastiska bröder, Pärra och Hans som skriver texter och komponerar melodier som får hjärtat att liksom gå sönder och samtidigt läkas ihop, och det är så vackert så jag storknar.

och det är spelglädje och värme och fantastiska musiker
Har ni av någon outgrundlig anledning missat Värmlands bästa så har ni chansen att se dem på hemmaplan i Arvika i helgen. Eller lyssna på dem på Spotify eller gå in på deras myspace eller köp deras skivor eller vad som helst men låt dem inte gå förbi obemärkt.
För mig fyller de ett tomrum och skapar näringsrik jord till hela vackra Värmland.
Tack ni underbara.
Barn, Musik, Musik Nostalgi, Viggo

Ett litet rött piano

När jag var liten drömde jag om ett piano som mina pianofingrar kunde svepa över. Vi hade nämligen inget piano hemma, ingen gitarr, knappt en grammofonspelare. Jag vet inte varför. Vi hade hästar och skidor istället, och vi reste mycket.
Visst överlevde jag min pianolängtan men jag drömde så om ett stort piano för det passade så bra in i bilden jag hade av mig själv. Min bästa vän Peter hade ett piano och jag tvingade honom att spela Twin peaks introt med mig på det pianot gång på gång. Tillslut tröttnade han på mig och vägrade spela piano med mig. Sedan tog pianokarriären slut. Kanske hade jag tänkt mig ta lite pianolektioner som vuxen men det får bli när jag får lite tid över.

Så eftersom jag själv längtade så frenestiskt efter ett piano när jag var liten tänkte jag att Viggo skulle få ett innan han ens fattar vad ett piano är (i själva verket är det väl jag som vill ha ett piano). Så när han fyllde år önskade jag honom ett Kalikåpiano som farmor köpte.

Det är jättefint och har underbara toner.  Och ja, det är ett riktigt piano. Man kan köpa det här.
så tittar vi på världens bästa film Aristocats och lär oss hur det ska låta
Han blir bara svårare och svårare att fotografera för så fort som jag tar fram kameran kryper han fram till mig och ska leka med den.
Barn, Musik, Musik Nostalgi, Viggo

Ett litet rött piano

När jag var liten drömde jag om ett piano som mina pianofingrar kunde svepa över. Vi hade nämligen inget piano hemma, ingen gitarr, knappt en grammofonspelare. Jag vet inte varför. Vi hade hästar och skidor istället, och vi reste mycket.
Visst överlevde jag min pianolängtan men jag drömde så om ett stort piano för det passade så bra in i bilden jag hade av mig själv. Min bästa vän Peter hade ett piano och jag tvingade honom att spela Twin peaks introt med mig på det pianot gång på gång. Tillslut tröttnade han på mig och vägrade spela piano med mig. Sedan tog pianokarriären slut. Kanske hade jag tänkt mig ta lite pianolektioner som vuxen men det får bli när jag får lite tid över.

Så eftersom jag själv längtade så frenestiskt efter ett piano när jag var liten tänkte jag att Viggo skulle få ett innan han ens fattar vad ett piano är (i själva verket är det väl jag som vill ha ett piano). Så när han fyllde år önskade jag honom ett Kalikåpiano som farmor köpte.

Det är jättefint och har underbara toner.  Och ja, det är ett riktigt piano. Man kan köpa det här.
så tittar vi på världens bästa film Aristocats och lär oss hur det ska låta
Han blir bara svårare och svårare att fotografera för så fort som jag tar fram kameran kryper han fram till mig och ska leka med den.
Hus, Musik, Odd Molly, Personligt

Letting my heart do the thinking

1) Jag älskar Annika Norlin och har lyssnat på henne i alla dess former så mycket som någon kan ha lyssnat på henne. Jag tröttnar aldrig på henne. Hon sjunger på norrländska och hon är klok, begåvad och nu läser hon till psykolog. Hon har äntligen släppt ett ny album som jag kan få spela sönder.

2) Viggo har varit sjuk i öroninflammation och det har jag varit ledsen för och han med men nu är han bättre och varje leende han ger försätter mitt hjärta i lyckorus.

3) Jag skulle vilja lära mig spela dragspel.

4) Jag har varit inblandad i tre husaffärer på mindre än 4 veckor. Flyttat från ett stort på 200 kvadrat och in i två mindre. Inte konstigt att jag inte har tid att fotografera och blogga. Men hjärtat är lugnt.

5) Och apropå titeln: Sitter just nu och tittar på Odd Mollys direktsända modevisning Spring 2011 från NY. Med fantastisk livemusik av Sean Lennon (John Lennon och Yoko Onos son) och Kemp Muhl. Cover på den här.


På en modells arm stod det ”Letting my heart do the thinking”Vackert. Och på biljetten stod det ”Respectfully ignoring rules.” Det är fint. Som att sitta frontrow. Bästa parkett i soffan. Här i norra Värmland fast i NY. Färgerna är avskalade och nedtonade. Fransar och strumpor. Plum och earthy. Mycket lingeri. Cotton anglaise. Och långa knallrosa hårtofsar. Tjusigt.


Senare: Man kan faktiskt se hela showen här.

Minnen, Minnen Vänner, Mode, Musik, Musik Nostalgi, Personligt, Resa, Stil

Its oh so quiet

Läser idag i tidningarna att Hultsfredfestivalen går i graven. Jag minns mina tre  besökta Hulsfredår i mitten på 90-talet som åren då allting var absolut fel och samtidigt absolut rätt. En tid jag tittar tillbaka på med förvirring och förfasan och förtjusning. Åren då jag var alltför ung och samtidigt alltför mogen. 15 till 17. Så totalt upptagen av mina uttryck och mina kärlekar.

________________________________________________

Höjdpunkten de där förvirrade åren var när jag fick träffa min allra största idol. Tjejen som satte Island på kartan. Som var 90-talets största modeikon (enligt mig)  Flickan som satte standarden, som skapade min stil, som fick mig att känna mig fri och vacker och stolt och som pekade ut en riktning åt mig i den där förvirrade tillvaron som kallades tonår.

Björk på stora scenen i Hultsfred 1996. Jag säger bara det.
Tack Hultsfred för att jag fick träffa henne: