Okategoriserade

Mitt blå gästrum

Blue anemone
Du kom till din älskling med blå anemoner, du visste aldrig hur du skulle ta hennes skratt (Lit de parade av Ulf Lundell. Kanske en av de vackraste sånger som skrivits)
Det var när jag besökte Zorngården i Mora, (och såg deras fantastiska gästrum. Ett vinter och ett sommarrum) som jag bestämde mig för att alltid ha några vackra gästrum i husen där jag bor.
Jag vill inte göra om någon liten garderob där hälften av rummet består av skräp, utan jag vill att det nästa ska kännas som ett hotellrum med utvalda vackra möbler, vita lakan och ett genomtänkt tema.
Ett rum man vill stanna länge i. Ett rum som doftar nytvättat . Ett rum som alltid har färska blommor och en känsla av plats och luft.
Ett rum där man tittar ut och ser fält och skogar och där man vill skriva poesi och känna lugn och kanske göra ett yoga-pass och skriva handskrivna brev till sin älskade.
Så jag står redo med de färska blommorna och ett kallt glas hemmagjord svartvinbärssaft ifall du behöver sova över.
Varmt välkommen.
Okategoriserade, Outdoor, Resa, Sport, Standuppaddleboard, SUP, Träning, Vänner

SUP på Milos

sarakiniko

SUP-PADDLING på Milos / Resguide

The cliffs of Sarakiniko

Ett litet miniäventyr i den grekiska himlen

The amazing caves of Klektiko

”Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna?”

En septemberdag tog jag och en väninna flyget ner till Santorini. Den nordiska sommaren 2018 hade gått till den varmaste på århundraden så charterbolagen reade ut sina höstresor till sydliga breddgrader. Vi hade hittat varsin flygstol för ynka 1500 kr och var spända av förväntan på vad som skulle komma. Med oss hade vi varsin stor blå otymplig väska på vardera 18 kg.

Santorinis värme slog emot oss och vi tog en taxi till hamnen och därefter en väntade 2 timmars färja till vår egentliga destination Milos.

Klektiko

Jag vet egentligen inte vart jag hade fått idéen ifrån. Jag hade bara sett de fantastiska naturscenerierna på bild och tänkt att det vore fantastiskt att kayaka där. Men den enda kayakfirman på hela Milos ägdes av en australiensare vi namn Rod och hans 12 kayaker var fullbokade fram till slutet av oktober.

Så då återstod bara en sak; skulle man kunna resa med våra uppblåsbara Kona-brädor för att SUPA (standuppaddla) runt Milos? 

Rods kayakahemsida var utförlig. Full med bilder med detaljerade beskrivningar om vilka sträckor som passade sig för olika turer och också hur långa de var och hur de fungerade beroende på hur vinden låg på. Utan Rods hemsida hade vi faktiskt inte kunnat göra det vi gjorde, så vi är skyldiga honom ett stort tack. 

Kartan från Rods hemsida var detaljerad och full av information

Första natten bodde vi en enkel men fin stuga med havsutsikt på öns enda camping. Det serverades oss en rejäl hemlagad moussaka när vi kom fram och vi kunde bara njuta av stjärnhimmel och varm vind.

Enligt väderleksrapporten skulle det vara soligt och mellan 5-6 meter per sekund nordlig vind de första 3 dagarna för att därefter blåsa upp till 12 meter per sekund i några dagar för att därefter  återgå till 5-6 meter per sekund. 

At open sea

Vi bestämde oss för att börja paddla med en gång för att dra nytta av vädret.

Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna? 

Vår dröm hade från början varit att paddla runt hela Milos och tälta på stränderna, men så fick vi höra att tältning på Milos är förbjuden och dessutom skulle det inte gå att paddla de norra delarna under rådande väder, så dagsetapper fick det bli.

När vi slog upp ögonen på söndagsmorgonen möttes vi av turkosblå klar himmel, vajande pinjeträd och vitkalkade små hus som lyste som sockerbitar på sluttningarna ner mot det egeiska havet

Vår lilla hyrbil tog oss till Fyriplaka. En av öns 70 stränder belägen på södra sidan. När vi åkte genom landskapet och öns enda lilla asfaltsväg förvandlades till en stenig grusväg förstod vi hur liten och oexploaterad den här ön var. Som ett litet bortgömt grekiskt paradis oupptäckt av den stora massan. 

Vi pumpade upp våra brädor till några förvånade förbipasserande. Inte många vattenaktiviteter verkade äga rum på den här ön. Stämningen var fortfarande sömnig och sanden värmde under våra fötter.  Vi hittade en enkel stenig, sandig stig ner till en klassisk ”syrma”, en slags grekisk sjöbod i sten. La i våra brädor och gungade för första gången ut på saltat hav. Det här var något helt annat än Fryken.

Sarakiniko

Resten av dagen paddlade vi runt och upptäckte strand efter strand. Vissa stränder helt otillgängliga för resten av världen med klippor som sträckte sig flera hundra meter upp mot himlen. 

Vi paddlade vidare och upptäckte nudiststränder, grottor och mer kända stränder såsom Tsigrado. En strand omtalad för att ha en våghalsig stege som enda väg ner. Där fick vi också sällskap av Barabara Perez,  en berömd influenser från Brasilien med flera hundratusen instagram-följare. Där satt hon på en sten i sina dreadlocks och sippade på sitt mate-te i sin medhavda kalebass och tittade avundsjukt på våra brädor.  Jag förstod först senare att det var hon, annars hade jag tagit ett litet samtal med henne. Fått mig en ny insta-kompis. Men Milos är inte den ön som inbjuder till samtal. Det är en diskret ö gjort för kärlekspar och kändisar. Stämningen är närmare nonchalant enkel och låter dig som gäst få vara ifred.

Caves in Kleftiko

Dagen efter hade vi siktet inställt på Kleftiko. Enligt alla guideböcker var enda sättet att ta sig dit med båt från öns stora hamn. Det fanns också en kuperad stig på ca 8 km man kunde går men eftersom jag så gärna ville paddla runt i detta sceneri var vandringen inget alternativ (att dra en otymplig bräda i besvärlig terräng är inget man vill)

Så vi siktade in oss på den mest närliggande stranden Gerondas. Grusvägen dit var bökig och biluthyrare hade förbjudit oss att köra dit med vår lilla bil, men äventyrsnerven sjöng starkare. 

Tillslut hittade vi fram, parkerade vår bil, pumpade upp våra brädor och kånkade ner vår lilla packning ca 1 km. Det var brant, taggigt, stenigt men när vi väl kom ner till den svarta lavastranden väntade oss en 100 meter höga klippväggar och ett inbjudande turkosfärgat hav med mjuka svallvågor.

Small villages ”Syrma”

Vi packade våra brädor och flöt ut. Min bräda, en Kona Cruiser har två olika packytor, och med vattentäta påsar kan man få med sig både mat, vatten, klädombyte, första förband, flytväst, kameror och kanske en liten bok. 

När vi paddlade ut mötte vi den första känslan av öppet rullande hav. Vi höll oss ändå några hundra meter från de branta klippväggarna, men vinden och svallvågorna påminde mig ändå om känslan jag haft när jag 20 år tidigare hade seglat över atlanten.

Between Gerondas and Kleftiko

Vi passerade två stycken stängda gruvfabriker som smälte in i landskapet. Milos är rikt på mineraler, bergarter, stenar och svavel och har länge varit helt oberoende av turismen. Gruvorna såg numera övergivna ut med skyltar om tillträde förbjuden. 

Efter ca 1,5 h paddling kom vi fram till de glittrande vita kalkklipporna i 

Lunchtime

Kleftiko. Ett 2-3 kilometer stort område med hundra meter höga klippor, grottsystem och ett vatten så klart och turkosfärgat att man skulle kunna tro att man befann sig i ett hittepå-vattenland. Den ena grottan vackrare än den andra. Det kände som stora kyrksalar.

Vi åt vår medhavda lunch bestående av lokal delikatessgetost och inlagda gröna oliver guppandes på våra brädor i öppningen av en av de större grottorna. 

At the small village of Fourkovouini

Vi paddlade runt där hela dagen. Jag ville frysa tiden. Funderade på mineralerna, klipporna, vattnet, hur det kunde vara så klart.

Paddlingen hemåt gick snabbt. Jag envisades med att stå när stora  svallvågor från förbipasserande turistbåtar svepte in och trillade faktiskt av min bräda tre gånger. 

Vandringen tillbaka till bilen på sena eftermiddagen bärandes våra brädor var tuff. Svetten skvätte runt oss, men vi var båda helt överens om att dagens upplevelser hade varit värt varje liten ansträngning.

”Lady in Red” in Sarakiniko

Sen följde några dagar med 12 meter per sekund som förutspått. Vi tänkt att paddla runt det berömda månlandskapet Sarakiniko med sina vita fantastiska vulkanformationer. Men eftersom Sarakiniko ligger på norra sidan var vågorna höga och vinden stark och paddling omöjligt. Istället stannade vi på land, fotograferade landskapet, sträckläste våra böcker och lät våra kroppar få smekas av den kykladiska vinden.

Sulphur Mines
24 gradigt vatten i september

Vi utforskade ön på land och besökte gamla svavelgruvor och den gamla vita staden Plaka med sin blå himmelska grekiska dörrar. Som ett avlägset grekiskt paradis man tidigare bara sett på bild. Vi njöt av färsk fisk och vin så porlande lokal att man kunde känna druvorna silas mellan tänderna. 

Den allra sista dagen hade vinden mojnat (efter mina år till sjöss vet jag att väntan är en stor del av havslivet) och vi hade förflyttat oss till den lilla fiskebyn Klima. Vi lade i våra brädor och paddlade runt hela viken, ända till staden Adamas och tillbaka ut.

Syrma

Vi passerade den ena fiskebyn efter den andra, och vid ett avlägset ställe hojtade en grekisk man emot oss att komma in på en kaffe. Han berättade att han köpt sin lilla syrma för 90 000 euro till skillnad från de flesta andra som ärvt sina av generationers fiskande.

Nicos syrma var helt orenoverad och saknade både toalett och kök, men utsikten ut mot det egeiska havet var förödande vacker och han fann sin ro där. Han skulle bo där året runt. 

Han ville fotografera oss för han hade aldrig tidigare sett ett sådant underligt men vackert sätt att semestra på. Han hade aldrig tidigare sett en SUP-bräda på Milos, och kanske var vi de första underliga turisterna att utforska den här magiska, eleganta ön på det här sättet. Sjövägen. Med varsin liten bräda. Under endast en vecka med 5 mils paddlande totalt.

När vi fick hjälp med att kånka våra väskor från båten till taxin på Santorini frågade taxichauffören om vi hade våra män i den. Eller kanske våra exmän? Eftersom de flesta Milos-resenärer var kärlekspar och våra väskor var så otympliga? Vi skrattade gott åt detta. 

Men i min väska låg en blå SUP-bräda. Fortfarande indränkt i intorkat egeiskt saltvatten. Jag såg fram emot att få skölja av den när jag kom hem så att den skulle kunna hålla för fler framtida paddeläventyr på avlägsna hav.

Helena Henriksson

  • Bästa tidpunkten att åka dit: Tror man kan åka året runt, men det mesta är nog riktigt sömnigt mellan oktober och april då det råder en stilla atmosfär.
  • Hur tar man sig dit?: Färja från några av de närliggande öarna under sommaren (vi åkte med Seajet) alt kan man flyga inrikes från Athen.
  • Vart ska man bo?: Vi bodde på 6 stycken olika platser under 7 nätter och varje ställe hade högt betyg på booking och var riktigt, rikigt bra.
  • Vart ska man äta?: Det sägs att Milos har bäst mat i hela Grekland, och det är hit grekerna åker själva för att äta gastronomiskt. På varje litet ställe serverades den mest utsökta maten av färska råvaror. 
  • Hur tar man sig runt? Tyvärr endast med bil. Vi hyrde en bil genom första boendet (campingen) och det gick hur bra som helst. Med facit i hand skulle vi kanske hyrt en 4-hjulsdriven bil.
Inredning, inspiration, Mitt hus, Rattsjöberg, snö.

Första snön

thumb_IMG_6385_1024När första snön kommer så börjar mitt hjärta att skratta. Det finns inget så magiskt som den allra första snön som dalar från himlen.

Jag har nån filmscen i huvudet från typ Crouching Tiger Hidden Dragon, där en lång scen utspelar sig i ett dalande snöfall. Kan inte hitta den nu, men minns att den var magisk.thumb_IMG_6386_1024thumb_IMG_6438_1024 thumb_IMG_6440_1024

För att fira den första snön bestämde vi oss för att möblera om i vardagsrummet i stora huset. Att göra det vintermysigt med referenser till Mexico, Atlasbergen och Chile. En slags skidåkande Patagonien-känsla. Som en lodge. Åh vad jag älskar snön.thumb_IMG_6455_1024 thumb_IMG_6462_1024 thumb_IMG_6463_1024

Barn, Design, Hus, Kök, Mat, Mitt hus, Rattsjöberg, Renovering, Timmerhus, Uncategorized

Det perfekta köket

messykitchenDet har varit tyst på bloggen ett tag om husrenoveringar. Efter att vi var färdiga med fantastiska Rattsjöbergsakademien inomhus var det som luften gick ur mig. Livet fortsatte, gick sin gilla gång. Nyhetens behag la sig.  Vi köpte ett hus till och renoverade ett kök till..ett stadskök….mer om det i ett annat inlägg. Nu får det handla om det fantastiska lantköket i Rattsjöberg. Matlagningsdelen. Inspirerat av franska rejäla lantkök. Just på den här bilden lite stökigt, så som livet är ibland.

kök2Varje gång jag kliver in i vårt kök känner jag mig alldeles varm. Det blev så perfekt. Varje liten detalj. Timmerstockar som blev över som fick användas som fönsterkarmar. Som en flört med de milsvida skogarna utanför. Fönstren som är så djupa så man kan sitta i dem (när tv-killen kom och skulle borra hål i väggen var väggarna så tjocka så han fick specialtillverka en borr. Bara Nyskoga kyrkas väggar har varit lika tjocka)

kökGlasdörrarna mot sydväst som leder rätt ut till köksträdgården och terassen. Sedan det gamla taket med kopparspikar som blästrades fram och som skiftar i träets alla olika nyanser beroende på vilket ljus rummet badar i. Lådhandtagen spraymålade jag vita för att de inte skulle ta så mycket uppmärksamhet.

kök13Sedan den massiva köksön med tjock ekskiva från IKEA och vattenho för grönsakssköljning.  Kortsidorna är täckta av skiffer från Glava. Har haft så svårt att hitta den perfekta bilden mellan glasdörrarna och fönstret. Tillslut hängde jag upp en signerad konstaffish från First Aid Kits konsert, det är en isbjörn som hoppar på ett isflak (terapeuten sa till mig att jag hoppar mellan isflak, så det blev näsan som ett självporträtt) men jag tror att en annan sak ska upp. Ett foto. Ett speciellt ett.

kök8Lamporna är från IKEA, men jag bytte sladd på dem. Det blev tygsladdar, gör så stor skillnad. Vitrinskåpet med en hemmagjord list. Helt inspirerad av Pippi Långstrumps kök. Huset är väldigt barnvänligt. Jag har fattat det. Alla barn älskar vårt hus. Fönstren är så låga att barnen tror att det är gjort för dem, de kan titta ut överallt. Sedan har ju även Viggo sitt eget kök. Första gången han lekte med det tyckte han att det var lite dåligt att det inte kom vatten ur kranen. Men jag sa att han fick låtsas, det gick han med på.

kök14Det bästa av allt. Spisen. Induktion. Men även vedspis där man kan baka pizza, bröd eller bara värma. Köket värms upp på ett litet kick av den effektiva vedspisen. På golvet framför kakel från Marrakech design.

Nästa gång visar jag matavdelningen.

Hus, Mitt hus, Rattsjöberg, Renovering, Timmerhus

4-sidigt reportage i NWT

 I onsdags var vi med i Nya Wermlandstidningens Hus och Hem i ett 4-sidigt reportage om vårt fantastiska hus som ni ju redan känner till.

 Så många människor har hört av sig och sagt att det är så fint, och frågat vart man kan köpa tapeter och renovera kakelugnar. Så roligt. Tack för all pepp.  Anette (journalisten) och Olle (fotografen) var hos oss i fyra timmar. Det blev så fina bilder, och en spännande text.

Ni är alla välkomna på besök. Om det är något vi gillar i den värmländska finnskogen så är det besök. Är du lite intresserad av färg, form, ljus, inredning, historia eller renovering så tror jag att vårt hus kan ge dig något. För det är verkligen en ljuvlig dröm i varje vrå och vinkel. Jag älskar det här huset.

Hus, Mitt hus, Rattsjöberg, Renovering, Timmerhus

4-sidigt reportage i NWT

 I onsdags var vi med i Nya Wermlandstidningens Hus och Hem i ett 4-sidigt reportage om vårt fantastiska hus som ni ju redan känner till.

 Så många människor har hört av sig och sagt att det är så fint, och frågat vart man kan köpa tapeter och renovera kakelugnar. Så roligt. Tack för all pepp.  Anette (journalisten) och Olle (fotografen) var hos oss i fyra timmar. Det blev så fina bilder, och en spännande text.

Ni är alla välkomna på besök. Om det är något vi gillar i den värmländska finnskogen så är det besök. Är du lite intresserad av färg, form, ljus, inredning, historia eller renovering så tror jag att vårt hus kan ge dig något. För det är verkligen en ljuvlig dröm i varje vrå och vinkel. Jag älskar det här huset.

Blommor, Hus, Mitt hus, Natur, Rattsjöberg, Trädgård

En skir vår

Wood-Anemone, vilket vackert engelskt namn denna vårtecken-blomma har.
För att inte tala om Lily of the valley. Liljekonvaljen som sakta spirar upp. Tror jag iallfall att det är. 
Det är den första våren vid vårt hus. Vi rensar, tittar, undersöker. Många blommor och buskar försvann vid renoveringen men många bestod. 
Som krokusarna som tog fart och som Viggo gärna står och beundrar.
Det var en tuff vecka för mig. Av olika anledningar.
Men det finns inget som trädgårdsarbete. Naturen helar. Örter, frön, blommor, växter, träd, buskar är terapi i sin renaste form. 
 och djuren som passerar förstås. Älgarna, rådjuren, fåglarna, årets första södergök.
 och blommorna vi plockar in och placerar på blickställen. 

 Vi har planterat hallon, krusbär och svartvinbärs-buskar. En hel rad. Rosor, hortensia och syrén. Vill ha tillbaka en trädgård som en gång fanns, eller den som kommer att finnas. Som om den alltid funnits.
När jag planterar dessa typ av växter och buskar och träd är tid så oväsentligt. Eller högst väsentlig. De kommer att ge frukt om några år, kanske de kommer föda Viggo som gammal gubbe, eller hans barn? Det är sådant jag går igång på.
Odla och plantera är grejen alltså.

Hus, Inredning, Kök, Mitt hus, Rattsjöberg, Stil

Breaking every rule. Our diningarea.

 

Har inte tänkt på det så mycket, men det var när en fin vän till mig var hemma och sa att jag var en riktig stilbrytare. Jag blandar sådant man inte får blanda. Jag blandar Josef Franks 50-tal med jugend, bondromantik med minimalistiska små inslag, mahogny med furu, timmerstockar mot takrosetter, rosa med rött och turkost mot blått. Om det fanns en stilpolis skulle jag bli haffad direkt, eller vänta nu…höjd till skyarna. Nja, det återstår att se. Men jag tycker verkligen att det uppstår något riktigt poetiskt och modigt och eget när underliga möten sker, och det är just i sådana här hus som man får vara lite crazy.

 Jag har inte riktigt kommit överens med vårt diningroom, förrän nu egentligen. När vårens skira strålar omfamnar rummet med fågeltapeterna och ger den rättvisa. Jag har inte hittat matbordet med stort M än så sålänge tar vi vad vi haver. Plockar vad vi hittar. Det blir som en skapelse med ting av olika berättelser. Mattan som egentligen är för mörk (jag letar efter en ljusare) men som är så praktisk (och man tänker praktiskt när man har småbarn).

 Stolarna stod i huset när vi kom dit. Självaste Cornelis Vreejswijk har suttit och spelat på dessa stolar. Det fanns även en stor blå kökssoffa som vi bar ut i hallen, och ett stort blått bord som gjorde hål på mina strumpbyxor. Det åkte också ut häromdagen.  Fårlapparna kommer från grannen, och min favorittidning som skriver precis det jag vill läsa. Min dröm är att få göra lite jobb för den. Det finns ingen liknande varm och kärleksfull tidning i Sverige tyvärr.

 En fantastiskt fiffig fågelvas från Anthropolgie. När jag la på duken blev det riktigt tantigt, och det gillar jag. Speciellt på våren, då kommer den pastelliga tanten inom mig fram.

och bordet, detta tunga bord som jag fick med mig hem från en auktion därför att ingen ville ha det och jag kunde omöjligt bara låta det stå övergivet. Jag har en slags hatkärlek till det. Det är tungt och mastigt, ett riktigt åbäcke, och samtidigt så solid och stabilt och vackert. Vi får se när det åker ut nästa gång. Jag drömmer lite om att få ha 6 stycken vita pantonstolar runt det, men jag drar mig lite för att köpa dem därför att de är helt i plast. Jag älskar deras form och deras enkla funktion, men jag gillar inte för mycket plast Jag kan inte andas i rum med för mycket plast, och ännu mindre efter Underbaraclaras viktiga inlägg. Alla borde läsa det.

Trevlig söndagskväll på er kära vänner!

Arkitektur, Byggvård, Hus, Inredning, Kök, Mitt hus, Rattsjöberg, Renovering, Timmerhus

Vårt kök, innan och efter

Har inte skrivit så mycket om renoveringen sedan vi blev färdiga. Jag tror att jag kanske blev så utsliten och utbränd på den att jag inte orkade. Den tog all vår kraft. Men nu har det varit färdigt ett halvår och den lugna känslan av hem börjar infinna sig så nu är det dags att börja visa lite före och efter bilder. Jag har inte plockat bort något för fotograferingen, utan låter det vara på riktigt, såsom det faktiskt ser ut. Sanningen (den är alltid mest intressant.)
Innan:
 Det var egentligen inget fel på det, tänkte jag som den bohemiska konstnären som jag är, som sommarbostad en månad per år. Men det funkade helt enkelt inte de resterande 11 månaderna. Det gick inte att vara där. Ingen värme, vatten eller isolering. Så vi var tvungna att bryta upp golv och grejer iallafall.
 Inget hade gjorts på 50-år, förutom att de vita spisarna hade flyttat in. Och nångång på 40-50-talet hade man lagt in nytt golv. Det luktade speciellt och ljuset var magiskt.

Ganska fint. Och visst pratade vi om att behålla det och bara bo där en månad per år, men det är ju den månaden då jag jobbar som mest. Nej, det gick inte. Det var för kallt. Inga eldstäder var godkända och funkade helt enkelt inte.

Efter:

Ja, som ni ser är själva kärnan kvar. Spisen. Fast vi hittade originalvedspisen på övervången och satte in den istället. Hittade också ett fantastiskt trätak med handsmidda spikar under lager av masonit (vi var tvungna att blästra det förstås för år av slitage hade satt sin prägel) 
Ni kan ser hur taket lutar fortfarande, 10 cm ut från murstocken. Är så nöjd att alla sneda vinklar finns kvar, att vår kära snickare kunde snickra på när allt var snett och vint.
 Köksön med diskho var en riktig hit. Så klädde vi den i Glavaskiffer på kortsidorna.  
Kökshandtagen la jag också en livstid på. Jag hittade inga jag ville ha, så jag tog ganska vanliga, klassiska och sprejade dem med vit matt färg. 
Drömmen var också att få ha två cremefärgade smegkylskåp, men där satte ekonomin stopp. Inbyggda från IKEA blev bra det också.
Vi hade timmarstockar över som vi använde som fönsterfoder. Det är som att köket har träd.
 och vitrinskåpet som jag skapade själv. Klurade på hur vi kunde få ihop det. Ritade, pusslade och målade. Inspirerade av Pippi Långstrumps kök. Jag använde också andra handtag på just vitrinskåpet. Det passar bra, för de tillhör liksom olika delar av rummet.
Hela nedre botten har också svarta retroljusknappar med dimmer och eluttag. Det är jag helnöjd med. Glöm inte dimrar om ni bygger nytt. Det finns inget bättre.
 och vedspisen och det marokanska kaklet. Induktionshäll och varmluftsugn. Två hoar (en för disk och en för grönsaker) Ett riktigt restaurangkök fast hemma. Och spotlights i det gamla handgjorda taket. Det är väldigt mycket detaljer i det här köket som måste ses på riktigt.
 Lamporna från Ikea pimpade jag upp med tygtråd från Pia. Bänkskivor som blev över sandade vi till och använder som skärbräden.
 och egentligen har jag brytit mot en massa regler. Mörkt tak och ljust golv. Men det gör inget, för köksöskivan möter upp det. Och jag är så nöjd med det vita kaklet som jag letade efter i månader. 
Den har den rätta formen (för att ge känsla av mejeri/slakteri), den rätta färgen (beige/cremevit) och den rätta strukturen (glansig och bucklig) för att ge en känsla av liv.
Helt klart är det här mitt drömkök. Beläget i sydvästläge. Jag hade på inga sätt kunnat få det bättre. Jag älskar rustiken, att allt är äkta och på riktigt. Att materialen är rena och naturliga.

Jag fick offerter på mängder av olika kökleverantörer, men tillslut så blev det ändå IKEAS Lidingö, med en hel del pimpande.
Ska visa matsalavdelningen en annan gång.
Till hjälp med att bygga detta kök hade jag denna inspirationsmapp från pinterest.

Ni är så välkomna hit till Rattsjöbergsakademien (som jag döpt vår går till i andranamn)

Hus, Mat, Mitt hus, Rattsjöberg

Apropå Lady och Lufsen

Jag och Viggo vart ensamma en kväll. Det var så lugnt och skönt efter alla besök och julstök. På tv´n visades Lady och Lufsen. Vilken fin film, och vilken fantastisk scen när de äter i månens scen. Så vi blev inspirerade och gjorde denna delikata, barnvänliga och underskattade rätt.
och månen scen upp så det blev nästan ljusare än på dagen trots att det var sent på kvällen
God fortsättning på er!