Festligheter, foodie, Frankrike, franskt, kärlek, Kök, Mat, Mat & Hälsa, Minnen, Minnen Vänner

Om mat

Jag upptäckte mat på riktigt när jag var 19 år och jobbade med mästerkocken Lisa. Det är sant. Innan det var mat något man skulle äta för att överleva.

DSC_4326

I hela min barndom var mat något som skulle vara hälsosamt, komma från naturen, vara lokal, ekologisk, giftfri och ätas i små portioner på bestämda tider. Helst utomhus. Gärna på öppen eld. Helst skulle morötterna plockas direkt ur landet och helst skulle de ha lite jord på sig. Om det var kött skulle man ha jagat/slaktat det själv. Det är så jag är uppvuxen. Det behövde inte vara gott, det skulle däremot ge näring. Pizza, hamburgare, snabbmat, halvfabrikat var bannlyst och jag minns mitt första besök på Mc Donalds. Jag var 13 år. Det var jättespännande.
___________________

IMG_4574_1024

Men så när jag var 19 år i Lisas lilla kök på en båt i västindien introducerades jag till både hummer, sushi, ostron, musslor och fisförnäma kötträtter (våra få gäster tillhörde de rikaste i världen) och plötsligt fick jag uppleva smaker som jag aldrig gjort förut. Min tunga slog volter och en ny värld öppnade sig. Lisa skrattade så hon låg dubbelvikt åt att jag aldrig ätit kalvfilé eller ens hört talas om sushi. (Lisa var i hemligheten hängiven yogi och åt helst vegetariskt men det var inget vi sa till våra gäster där de satt och mumsade på sina dyra blodiga, oxfiléer)

_____________________

Min första allvarliga pojkvän hette Benjamin och var fransman. Som vilken fransman som helst hade hans mormor en vingård och runt det tunga, ådriga 200-åriga ekbordet i hans familj i Bordeaux åtnjöts det mat i timmar. Dukningen var inte så noga, det viktiga var maten, kryddad med romantiska historier. Maten hade förberetts i dagar. Det var alltid 5-rätters, eller iallafall 3-rätters (även om det bara var 2 personer som skulle äta) Maten åts på små blommiga tallrikar (max 24 diameter) och jag söp i mig varje liten essens av de där åren. Jag blev en sorts frankofil. När man skulle ta med sig presenter hem var det alltid ost och vin. Vin och ost. Det var en fundamental kunskap jag fick med mig. Alla borde skaffa sig en fransk ungdomskärlek.
____________________

thumb_IMG_5015_1024

Lite tidigare, när jag var 13, köpte mamma en camping och jag fick ett litet strandcafé på halsen hemma i Värmland. Jag var bara tonåring. I början serverade vi kokkorv, sockerkakor och glass. Jag visste inget om mat. Mat var något man åt för att överleva.

Jag återvände till mitt café varje sommar. Vi fick fullständiga rättigheter en dag. Vi fick göra som vi ville, så länge som vi såg till att det var öppet och att det fanns något att köpa. En sommar tog med mig min franska pojkvän dit som kock, han visste ju mer om mat än oss andra. Jag köpte dessutom med mig en espressomaskin från Paris (en stammis brukar påpeka det där, att den första cappuchinon hon fick köpa i Värmland var på mitt café 1998)

På resor genom världen hittade jag vänner som jag bjöd in att jobba på mitt café. Vi kallades Fröknarna Fräs, och med tiden blev det en liten restaurang som de flesta av mina vänner är bekanta med. Nästan varje vän har gjort några timmar på det där lilla strandhaket som inte är så litet längre.

_________________________________

Foto 2017-06-16 21 41 27 (1)Sedan 8 år är det Markus som är stjärnkocken. Han har den där stjärnstatusen. Så när han går genom rummet går ett sorl genom lokalen. Han står för de stora smakerna. Han är en mästare.Vår lilla restaurang är inte bara känd för att ha grymt läge, vedeldad pizza, intressant arkitektur utan lika mycket för Markus såser. Han borde ha en såsskola.
_____________________________

Det slår mig nu, att trots att jag dedikerat en så stor del av mitt liv åt mat (jag plåtar även mat för en tidning) och trots alla mina olika utbildningar har jag aldrig utbildat mig till kock. Jag undrar varför.

Kanske är det för min bakgrund, att det aldrig var naturligt att laga en bearnaise hemma hos oss när jag växte upp? Att mamma jagade ut oss ur köket och bad oss gå ut och rida istället? Att det fattades mig så enormt mycket kunskap i form av den ”fina” maten? Att jag halvt om halvt var uppvuxen på rawfood (med betoning på rå) / älggrytor / får i kål /havregrynsgröt? Att jag inte visste vad en blodig biff innebar?
___________________________

limeJag har försökt att tvätta bort min oskolade uppväxt i skogen. Nickat naturligt åt räkcocktails och flamberade pannkakor precis som om vi alltid åt och drack det när jag växte upp. Jag fattar ju att jag har en akilleshäl där, att något i mitt självförtroende sviktar.

Kanske är det restaurangköken som skrämt mig? Avsaknaden av råvarans ursprung? Fönsterlösa lokaler som doftar os? Jag har ju alltid helst velat vara utomhus. Gräva i jorden.
____________________________

Så såg jag dokumentären om Francis Mallman. Jag satt klistrad framför datorn och i slutet rann tårarna nerför mitt ansikte. Hela denna människa. På många sätt var det som att komma hem, att kanske ge sin bakgrund en renässans, att kanske förstå sig själv bättre?
Att låta sina olika världar mötas?

Jag rekommenderar hela denna fantastiska serie ”Chef’s table” på Netflix. Mat som konst, politik, filosofi, buisness, passion, kärlek och psykologi. Personporträtt. Väldigt vackra sådana.

/ Det här skrev jag för Allt om mat september 2016.

Äventyr, Bali, Blommor, Coachning, Design, garderob, Industri, Inredning, inspiration, instagram, Interiör, kärlek, Kök, Konst, Minnen, Personligt, Recykle, Smycken, Ubud, Yoga

Vid Trinity Gardens, Bali

wDSC_0866

Förra vintern var vi ju som bekant på Bali. Då vi skulle fotografera delar av Sapremas kollektion fick vi låna Trinity Gardens, eller Villa Miring som det då hette, av Spirited Living. För att du till fullo ska förstå vilket gudomligt ställe Susanna och Nilo har skapat måste du se den här filmen.

Filmen är gjord i Sverige då hon ännu bodde här, men numera är Bali hennes hem och vi fick spendera fyra hela dagar i hennes magiska hus i Ubud. Hus är egentligen ett för enkelt begrepp. Jag skulle hellre kalla det för tempel. Eller mansion. Jag fick tunghäfta där. Det var så mäktigt. Varje liten detalj, doft, vrå och ljus sa något till mig.

wDSC_1295

Trinity Gardens var från början ett helt vanligt hus ute bland risfälten men i händerna på Susanna och Nilo har det förvandlats till en magisk funkisvilla med sju meter i tak, stora panoramafönster som går att öppna ut mot risfälten och djungeln. Den vita funkisen är en flört med skandinavien och det går alltid en våg av längtan upp mot norden.

wDSC_1016

Inredningen har dock en javanesiskt ton, med många och stora antika möbler, fyndade över hela Bali, mycket återanvänt båtträ, stora egenkomponerade sidenlampor och egendesignade sängar och stolar. Överallt står snirkliga stilleben uppställda.

wDSC_1070

Golvet är blank betong som skiftar i gråbruna nyanser (det vackraste jag sett). Ur högtalarna som finns i varje rum strömmar barefoot-blizz-jazz och doften som möter en är en blandning av blomma och rökigt te. Eller cederträd och magnolia. Det doftar himmelskt hursomhelst.

wDSC_1495b

Susanna är inredare (bland annat) och har en annan ingång till hemmen hon inreder åt sina kunder. Det handlar om vilka de är, inifrån och ut. Hur själen kan möta behoven och skapa en harmoni som fungerar på platsen man spenderar mest tid på.

Susanna gav mig tunghäfta. Jag satt nog mest och gapade och svalde varje ord hon sa, som att jag hade mött min guru eller nåt. Sedan skulle det visa sig att våra vägar skulle fortsätta bredvid varandra. Men det är en annan historia.

wDSC_1092

Jag hade en mäktig upplevelse när hon skapade min mala, en upplevelse som fortfarande pågår, så jag kan inte delge processen här, för den är bara min. Men jag kan dela lite bilder från hennes övermäktiga hus (som man förresten numera kan hyra) Dessutom har de byggt till fem ytterligare hus som man kan få vara gäst i. Blandannat en joglo och några villas.

wDSC_1362

susannanovawDSC_1110

Dessutom har de byggt en ateljé och ett showroom där Susanna visar sin egen inredningskollektion. Varje detalj to die for.

wDSC_1101

och Sapremas silkeskimono som finns att köpa här 

wDSC_1065_1wDSC_0900wDSC_1330Här har vi Anna som visar delar av sin kollektion.

wDSC_1350wDSC_1352

Det vackraste barnrum jag sett i hela mitt livwDSC_1354wDSC_1296b

och dessa lampor. Så vackra så man får gåshud.

wDSC_1069wDSC_1059wDSC_1343 wDSC_1318 wDSC_1569    Följ Spirited Living på instagram

Eller ännu hellre, gå in på hennes hemsida, men bara om du är redo.

Gravid, kärlek, Kropp & själ, Minnen, Minnen Vänner, Strandliv, Uncategorized, Vänner

Sara & Nico

Det var inget bröllop, ingen förlovning trots blommorna i hennes hand just den här kvällen. Det var bara två kära gamla vänner till mig och Markus som kom förbi på sin resa på väg till Norge. Vänner som vi känt i så många år men inte sett på ett tag. Och när de kom såg jag hennes mage och fylldes så till brädden av glädje, för dessa två är från en annan tid, ett annat universum, och deras baby kommer vara en magisk hybrid av allt det sköna som de besitter. Jag tror de är utomjordingar som landat här på jorden en stund och jag fick förmånen att jobba med dem i en massa år. Det är min vanliga tur, att få möta hypnotiskt underbara människor och få gå bredvid dem en stund. Lära och läras. Jag sörjer alltid att de inte bor närmare, men jag är så glad att känna att de finns där, och att allt är som vanligt när vi ses. Vi har våra berättelser och våra hemligheter. Våra gemensamma minnen som vi bär som skatter.

Sara har alltid varit min favoritmusa, med sitt röda långa hår och sina ögon som är sådär utomjordiska gudomliga. De kommer alltid att vara 22 år för mig. Även om 50 år. Utomjordingar är sådana. De åldras inte.

Nuförtiden förgyller de tillvaron i en annan stad där de dansar en massa salsa och tango ihop, och det var precis det de fick göra en fredagskväll i juni sommaren 2015.

hoshelenah28hoshelenahsara02hoshelenah03 hoshelenah04 hoshelenah05hoshelenah23hoshelenah06 hoshelenah07hoshelenah20hoshelenah11 hoshelenah12hoshelenah31hoshelenah14hoshelenah25hoshelenah10hoshelenah17 hoshelenah19hoshelenah21 hoshelenah22hoshelenah24hoshelenah26hoshelenah29 hoshelenah30

Arkitektur, Äventyr, Frihet, Fröknarna Fräs, Guide, Hus, Markus, Mat, Mat & Hälsa, Minnen, Minnen Vänner, Odling, Resa, Timmerhus, Uncategorized, Urnatur, Vandring, Vänner, Vår

Vild plockmat och en digital detox

Det här är en artikel jag skrev för 2 år sedan, men jag vill gärna dela med mig av den nu. Vi närmar oss snart samma tid. När hela naturen börjar bli ätbar.

_______________________________

-Tog du med vinflaskorna?  Jag var stressad och pratade i mobilen när jag ropade till min vän och kollega Markus när jag hämtade upp honom utanför vår restaurang.  Det var tidigt måndagmorgon och vi var trötta. I bilen på väg till vårt mål konstaterade vi att vi glömt både vin och öl och att det antagligen skulle bli en ganska torr tillställning.

Markus är kökschef på vår restaurang, och jag kallar mig för restaurangchef. Vi har bara öppet tre månader per år, de vackraste månaderna som finns i Sverige. Men vi har ett stort tryck och hög omsättning under dessa månader så det gäller att hålla tungan rätt i mun och leverera. Det är en stressig period och speciellt innan. Telefonen ringer i ett och tempot är högt.

wDSC_7232

En månad tidigare hade jag fått en inbjudan av Svenska Hushällningssällskapet om en utomhusmatlagningskurs, Wild food on the table, och jag såg det som ett ypperligt tillfälle att ha en liten kickoff så jag skickade runt inbjudan till våra branschkollegor och några nappade.

Om jag ska vara helt ärlig såg jag inte kursen som det primära, utan mest chansen att få använda detta dygn till en liten minikickoff och få dricka vin och prata med kollegor innan säsongen skulle dra igång för fullt.  Jag gick inte ens in på hemsidan till vårt besöksmål. Jag trodde att jag sett det förrut. Been there. Done that.

Men det är märkligt när man är oförberedd för man är så öppen och därför redo för att överaskas

wDSC_7433 wDSC_7475

Urnatur utanför Ödeshög i Östergötland möttes vi av det mest märkliga och fantastiska fenomen. En jägmästare som levt med indianer och jobbat med ekoturism hade tillsammans med sin fru textilkonstnärinnan (man kan köpa sofftyget här), biologen och örtsamlaren skapat en oas av ekosofi. Fast inte på det gamla vanliga sättet utan med en fingertoppskänsla för design, nytänk och gamla traditioner. Vi var inte de första som förälskat oss i denna plats. Fotografer, konstnärer, kreatörer, musiker och företag från hela världen hade använt Urnatur som scen för sina skapelser. Det räckte med att kliva in genom grindarna så slutade mobilen att fungera och jag kände jag mig magiskt beslagtagen.

wDSC_7410wDSC_7488 wDSC_7308wDSC_7311wDSC_7432

När vi gick på stigen som kantades av fårhagar, stenrös och hundraåriga gamla ekar och in genom grindarna till Skogserimitaget där vi skulle bo så slogs jag av harmonin i  hela området. Som om den som hade byggt det hade den yttersta kunskapen om hur man hittar balans. Med färger, former och detaljer. Kändes så nytt fast samtidigt bekant, traditionellt , enkelt och självklart. Jag antar att det var kombinationen mellan två människor. Konstnären och skogsentreprenören.

wDSC_7450 wDSC_7237wDSC_7240

Det första huset som mötte oss hette Luftslottet och hade en snirklande stege upp till ett bedårande kärlekshus uppe i träden. Hängbroar ledde ut till de andra träden och skapade en förhöjd känsla med smak av barndom. Ni vet hur man älskade trädkojor när man var liten. Det här var en trädkoja för vuxna. Med stora vackra fönster, snirklande snickarglädje, en säng med vita strukna lakan och i mitten tronade en varm kamin. Tänk att få vara en fågel och få bo bland trädkronor.

wDSC_7429bwDSC_7224

Efter Luftslottet följde Pilgrimstugan, Hattstugan, Kolarkojan, Mosstemplet och så fortsatte det med sagonamn ända tills Badhuset som var ett hus med bastu, badtunnor och soluppvärmda duschar. Alla husen skilde sig från varandra. Skapade utifrån sina egna förutsättningar.

wDSC_7428 wDSC_7426

Jag hade helst velat stanna vid de här husen hela dagen. Lyssnat på fåglarna som sjöng och spindelnäten som vävdes. Den drypande mossan och den urgamla skogen som berättade så mycket historier. Men vi var där på kurs för att lära oss om utomhusmatlagning och Wild Food on the table.             

wDSC_7205wDSC_7300 wDSC_7396

Nässlorna är det lättaste att hitta och den är enormt rik på c-vitamin, järn och kalcium men den är även fullproppad med protein. Jag har plockat nässlor förut men alltid varit så rädd för att bränna mig, men man bränner sig inte om man inte stryker bladets kant på huden. Däremot kittlar det länge på huden och brännässlan sägs vara mycket bra mot reumatism och lågt blodtryck.Vi plockade även lindblad, maskrosblad, kirskål och ängssyra. Det blev en stor färgglad sallad som skulle kunna slå vilken restaurang som helst med häpnad, och allt var vilt och kom från en radie på 500 meter. Dessutom lagade vi till lammköttet och gädda i en matgrop. En uråldrig matlagningsprocess där värmen sluter in från alla håll, ungefär som en ugn.

wDSC_7356

Medans vi lagade till maten på det mest uråldriga sättet man hittat byggde vi även upp en bastu, en så kallad sweat lodge (eller purification ceremony som vissa kallar det) där man med hjälp av humle eller annat träslag bygger en konstruktion som man sedan täcker med stort tyg (presenning fungerar också även om det inte känns lika exklusivt). Man släpar in varma stenar från elden (som man hållit igång ett tag) och häller på vatten. Voila. En ljuvlig bastu i ett runt format.

wDSC_7350wDSC_7406

Så medans majsolen gick ner över denna gudaliknande plats pratade vi mycket och länge om täljtekniker, olika trädslag, örter och vad naturen har att ge. Den sovande scouten i mig hade vaknat till liv och det sprätte i min kropp och talade om minnen som jag glömt sedan länge.

skogserimitagetw

Vi tassade tillbaka till våra stugor och försommardimman låg tät över stenrösen och ängarna och i skogen rök det från alla kojor. Vi var inte det minsta ledsna över att vi glömt vinet och ölen hemma för vi var som berusade, nästan detoxifierade av själva upplevelsen.

wDSC_7553wDSC_7548

Dagen efter var det åter dags att plocka örter från naturens skafferi, men den här gången stod rökt abborre, soppa och barkbröd på menyn. Till det skulle det serveras älgdricka och björksav. Rökningen är så fiffig. Man kan ta vilken gammal plåthink som helst, lägga ett tunt galler stående och liggande (som fisken får ligga på) och något slags träspån. Man kan hyvla av vilket träd som helst, och alla ger olika rökeffekter. Så ställer man den på elden och efter tio-femton minuter har man rökt fisk som smakar som något gudarna sänt.

wDSC_7333

När det var dags för oss att åka hem på eftermiddagen den andra dagen kände jag mig så lättad. Upplevelsen kändes så omvälvande. Vi hade för 24 timmar gått tillbaka till det mest ursprungliga i oss själva. Samlat mat, gjort upp eld, lagat, bastat på gräs och hjälpts åt med sysslor. Som att man måste gå tillbaka för att kunna komma hem. Tillfredställa det mest primära för att känna sig komplett. Vi hade inte druckit en droppe vin och inte heller pratat så mycket buisness, men vi hade ändå haft den finaste formen av kickoff.

I bussen slog jag på min mobil som jag slagit av när jag klev in på skogserimitagestigen. Det blinkade till i telefonen. 22 samtal och 9 sms. Jag slog av den igen. Bara för en stund. Andades in doften av brasa i min jacka, tog ett djupt andetag och lovade mig själv att uppmuntra scouten inom mig att komma fram oftare. Att låta urmänniskan i mig få leva. Att slå av mobilen och ibland ha mobilfria dygn. Att leva lite långsammare, lite enklare.  Att laga mat över öppen eld. Så enkelt och så vansinnigt bra.

wDSC_7573

Tack Svenska Hushållningssällskapet, Urnatur, Almars Krog, Spishyllan, Sunnys Place och såklart Fröknarna Fräs.

wDSC_7553

Recept på Barkbrödchapati

(4 pers)

1 dl barkbröd

3 dl vetemjöl

50 gr smör

½ tsk vatten

Smält smöret och blanda med mjöl och salt. Blanda i kallt vatten så det blir lagom till en deg som går att kavla. Dela degen i 8 delar och kavla ut tunna (1 mm) bröd. Stek i panna utan smör på bägge sidorna tills brödet har fått färg.

 And it also got translated:

“Did you bring the wine?” I shouted to Markus at the same time as I was having a conversation on my mobile, stressed and in a rush, when I picked him up outside our restaurant.

It was an early Monday morning and we were both tired. Once we were en route to our destination, we concluded that we had indeed left both the wine and the beer behind and, as such, this was bound to be a rather dull (not to say dry!) event.

Markus is the head chef at the restaurant I run. We are a seasonal business and only open three months of the year, namely during the summer months when Sweden is at its most beautiful. These are incredibly busy months with high turnover, so the pressure is on to deliver. The weeks leading up to this period when I have to get everything in place are especially stressful – the phone doesn’t stop ringing and it’s all hands on deck.

A month prior I had received an invitation from the Swedish Rural Economy and Agricultural Societies for an outdoor cooking course: Wild Food On the Table. I saw this as a brilliant opportunity for a kick-off event for the fast approaching summer season and sent the invite on to some trade colleagues, and so now we were on our way to Urnatur (this roughly translates as “ancient nature”), which is located in southern part of Sweden. It is what the people who run it call a wood hermitage, intended to be “a place for reflection.”

In all honesty, I didn’t consider the actual course to be the main pull, but rather the chance to spend time with colleagues and drink some wine and discuss the coming months. My main objective was to just get all of us colleagues together for a much needed energy injection and motivational boost. Hand on heart, I didn’t even bother checking out the home page for Urnatur because I thought I’d seen it all before. Been there, done that.

I discovered that the most wonderful thing about coming unprepared, is that you come along with an open mind and a readiness to be surprised. So when we arrived at Urnatur, it was with wonder and awe that we were met by this forester who has created this place. He has lived with native Indians previously and his wife is a textile artist, biologist and herbalist. Together, they have created this oasis of ecosophy, combining a sure instinct for design, new ideas and old traditions all rolled into one. As you would imagine, we were not the first to fall in love with this place. Photographers, artists, musicians, creative folk and various businesses from around the world have used Urnatur as the backdrop and stage for their creations. As soon as I stepped through the gates, my mobile stopped working and I felt magically seized.

The path in towards the wood hermitage where we were to stay, wound along sheep pastures and was lined by dry stone walls and oak trees a hundred years old. When we reached the hermitage I was struck by its perfect harmony. The creative mind behind this place clearly had the ultimate knowledge of how to create a perfectly harmonious space. Feng shui in its purest form. It felt so new, yet at the same time familiar, traditional, simple and… …obvious!

In the tree tops, little tree houses were constructed, connected by hanging footbridges. The first one we got to was called the Castle In the Air (Luftslottet), and had a meandering wooden ladder which lead up to this adorable love house there up in the trees. I used to love tree houses when I was little. This was a tree house for adults! It had beautiful, large windows, a bed with ironed, white sheets, a warm stove heater in the centre and you could really feel the love for carpentry that had gone into its build. Imagine being a bird, living among the tree tops!

The next tree house along was the Pilgrim Cottage (Pilgrimstugan), then followed the Hat Cottage (Hattstugan), the Coal Miner’s Hut (Kolarkojan), the Moss Temple (Mosstemplet) and so the fairytale names continued all the way to the Bath House (Badhuset), which was a house with a sauna, olden style bath “barrels” and sun heated showers. No two houses were the same, each created based on its own unique potential.

If I’d had my way, I would have spent the whole day around these houses, allowing my mind to only focus on the bird song and spider webs being spun and only be part of these ancient woods that held so many stories. Alas, we were there to take a course on outdoor cooking and Wild Food On the Table, so I had to tear myself away.

First we had to gather the food. Nettles are the easiest to find and incredibly rich in vitamin C, iron and calcium, but also packed with protein. I have picked nettles before but have always been scared of getting stung, but unless you drag the edges of the leaves against your skin, you’ll be fine. However, your skin will tingle for a long time after handling nettles and this is said to counteract rheumatic symptoms and blood pressure.

We also picked linden leaves, dandelion, ground elder and sorrel. All of this was turned into a magnificent, colourful salad that would hold its own on the finest of menus. Everything we used to cook was gathered from within a 500m radius. The meat, sourced from Urnatur’s own farm and, fish from the nearby lake, we prepared in a “cooking pit”. This is an ancient way of cooking that works just like an oven, with the heat closing in from all directions.

Whilst we cooked the food in the same way as people had done hundreds/thousands of years before us, we also built a sauna, or “purification ceremony” as it’s also known. For this, you can use hops or other types of wood to build a rounded construction that you then cover with a large piece of fabric (tarpaulin also works but doesn’t feel as exclusive). Then you put in warm stones from the fire (that you need to have had going for a while) and pour water over them. Et voilá!

So when the sun set over this wondrous place on this evening in May, we talked at length about carving techniques, different types of wood, herbs and their various uses and all that nature has to offer. The hitherto dormant scout cub in me suddenly sprang to life and my whole being was bursting to tell its memories that I’d forgotten I had.

When we wandered back to our tree houses, the pre-summer mist hung in a dense cover over the stone walls and fields, and smoke rising out from all the huts. We were not in the slightest upset that we had left the wine and beer behind, because in that moment we felt intoxicated from the experience itself. Like a detox for the soul.

The following day it was once again time to pick herbs from nature’s own larder, but this time there was also smoked perch, soup and bread made with bark on the menu. With this, we’d also be serving “elk brew” (which has no elk based ingredients, I hasten to add!) and birch sap.

The smoking process is so clever. You can take any old sheet metal bucket, then put a thin grill above it (that you place the fish on) and add any kind of wood chips. You can slice this from type of wood, all give different tastes. Then place this on the fire and after 10-15 minutes you have smoked fish fit to serve kings.

When it was time for us to leave in the afternoon on the second days, I welled up. This experience really triggered something in me, transformed me. Over the past 24 hours we had all gone back to basics, to the most natural versions of ourselves. We’d gathered food, made fire, cooked, built and used our own sauna and worked together to satisfy our most primary needs. The process felt to me like coming home, and I’d gone back in time in order to get there. I felt complete. We hadn’t had a drop of wine, nor had we talked much about business, but we couldn’t have had a better kick-off.

On the bus back home, I checked my mobile. 22 missed calls and nine text messages. I smiled to myself and switched it back off. Just for a while. I inhaled the scent of camp fire that clung to my coat, took a deep breath and promised myself to let the scout cub in me out more often, to indulge the primitive and natural in me and let the Helena of xxxx hundred years ago live. Let my ancient self cook food over an open fire and make a point of having mobile free days, and let life be a little slower, a little simpler. And perhaps most of all: a little better.

Minnen, Personligt, Skidor, snö.

If you cant beat it, join it.

Idag kom den första snön och jag gick ut och tog en bild på en snödriva, allt blev vitt och liksom matt och grafiskt. Snöstjärnorna föll från himlen och under fötterna lät det knarrande ljudet som inte återfinns någon annanstans. Vintern är här. Jag försökte visa min entusiasm till vår lille två-åring när vi stapplade till dagis. Åh, vad härligt det är med snö. Jippie. Han tittade på mig förvånat, ännu inte klar över om han gillade den blöta snön som föll på hans ansikte.
På facebook var det löpande uppdateringar om hur hemskt det är med snö, och vad jobbigt det var med snöskottning, och hur fruktansvärt det var att det kommit 15 cm snö på backen. Det där kan jag faktiskt inte alls förstå. Jag var på vippen att deleata alla vänner som skrev något ont om snön, men tänkte att det kunde jag ju inte göra. Människor har rätt till olika åsikter.
Men det förvånar mig att man ens bor i Sverige och Värmland om man tycker så illa om snö. Med säkerhet har ju två av årets tolv månader varit snötäckta. Det är ungefär som att bo på en strand i Australien och inte gilla havsluft. Det blir ju väldigt jobbigt att motarbeta det, liksom.
If you cant beat it, join it.
Det är det enda sättet att överleva.
Kanske är det svårt att börja tycka om snön om man inte levt i den. Jag är själv uppväxt granne med en skidanläggning.  Det var det enda som fanns att göra. Åka skidor. (Brukar tänka på det ibland. Vi hade ingen tennishall,  ingen simhall och inga balettskolor men vi hade iallafall skidorna)
Vi var i skidbacken nio på morgonen och åkte skidor ända tills klockan fyra då liftarna stängde. Och ibland bad mamma oss att åka lite längdskidor på kvällen för att hon inte ville ha in oss i huset. Det kunde bli nio-tio timmar timmar skidåkande under en dag.
Så, kanske är det dumt av mig att döma de som inte har samma relation till snön som jag har.
Jag älskar att ha den där filosofin till skidorna att det liksom inte spelar någon roll vilken typ av skida man har, man kan åka allt. Ibland snowboard, ibland telemark, ibland alpint. Ibland skejtar vi och ibland kör vi klassisk längd. Men skidor är för mig alltid bara förknippat med glädje.

Nu har jag inte åkt alpint på 3 år. Att få barn ändrar verkligen på hela ens livsstil. Vi har mest utforskat snön på det här nära sättet, som denna lilla lavendelblomman som vi tittade på imorse. Men i vinter tänkte vi att Viggo kunde få ha skidpremiär (vi provade faktiskt redan i vinras men då var han mest intresserad av att springa)

Det vore väldigt fint om man kunde få ha det så här några dagar i vinter, men då behöver vi ju förstås större berg än de som finns i Värmland. Ska genast skriva in det på min önskelista.
Hursomhelst skönt att vintern har kommit. Snön kommer vara borta till imorgon men jag hoppas den kommer snart igen.
Jag måste ha snö för att överleva. Det helar mig. Läker mig. Balanserar mig. 
Minnen, Personligt, Skidor, snö.

If you cant beat it, join it.

Idag kom den första snön och jag gick ut och tog en bild på en snödriva, allt blev vitt och liksom matt och grafiskt. Snöstjärnorna föll från himlen och under fötterna lät det knarrande ljudet som inte återfinns någon annanstans. Vintern är här. Jag försökte visa min entusiasm till vår lille två-åring när vi stapplade till dagis. Åh, vad härligt det är med snö. Jippie. Han tittade på mig förvånat, ännu inte klar över om han gillade den blöta snön som föll på hans ansikte.
På facebook var det löpande uppdateringar om hur hemskt det är med snö, och vad jobbigt det var med snöskottning, och hur fruktansvärt det var att det kommit 15 cm snö på backen. Det där kan jag faktiskt inte alls förstå. Jag var på vippen att deleata alla vänner som skrev något ont om snön, men tänkte att det kunde jag ju inte göra. Människor har rätt till olika åsikter.
Men det förvånar mig att man ens bor i Sverige och Värmland om man tycker så illa om snö. Med säkerhet har ju två av årets tolv månader varit snötäckta. Det är ungefär som att bo på en strand i Australien och inte gilla havsluft. Det blir ju väldigt jobbigt att motarbeta det, liksom.
If you cant beat it, join it.
Det är det enda sättet att överleva.
Kanske är det svårt att börja tycka om snön om man inte levt i den. Jag är själv uppväxt granne med en skidanläggning.  Det var det enda som fanns att göra. Åka skidor. (Brukar tänka på det ibland. Vi hade ingen tennishall,  ingen simhall och inga balettskolor men vi hade iallafall skidorna)
Vi var i skidbacken nio på morgonen och åkte skidor ända tills klockan fyra då liftarna stängde. Och ibland bad mamma oss att åka lite längdskidor på kvällen för att hon inte ville ha in oss i huset. Det kunde bli nio-tio timmar timmar skidåkande under en dag.
Så, kanske är det dumt av mig att döma de som inte har samma relation till snön som jag har.
Jag älskar att ha den där filosofin till skidorna att det liksom inte spelar någon roll vilken typ av skida man har, man kan åka allt. Ibland snowboard, ibland telemark, ibland alpint. Ibland skejtar vi och ibland kör vi klassisk längd. Men skidor är för mig alltid bara förknippat med glädje.

Nu har jag inte åkt alpint på 3 år. Att få barn ändrar verkligen på hela ens livsstil. Vi har mest utforskat snön på det här nära sättet, som denna lilla lavendelblomman som vi tittade på imorse. Men i vinter tänkte vi att Viggo kunde få ha skidpremiär (vi provade faktiskt redan i vinras men då var han mest intresserad av att springa)

Det vore väldigt fint om man kunde få ha det så här några dagar i vinter, men då behöver vi ju förstås större berg än de som finns i Värmland. Ska genast skriva in det på min önskelista.
Hursomhelst skönt att vintern har kommit. Snön kommer vara borta till imorgon men jag hoppas den kommer snart igen.
Jag måste ha snö för att överleva. Det helar mig. Läker mig. Balanserar mig. 
Film, Minnen

Filmtajm I

En liten filmlista av betydande filmer i mitt liv. Riktiga filmtips! Det finns många fler men vi börjar så här.
Utan innebördes ordning:

La Grande Vadrouille, eller på svenska, Den stora kalabaliken (1966)
Min kusin var svarttonad i håret och franska vågen-film-besatt. Men det var den här som hon lämnade kvar hemma hos mig. Det var något som var så speciellt med den. Jag skrattade och skrattade och jag tyckte de var så finurliga och språket var så vackert och storyn så magisk och skådespelarna så karaktärsstarka och miljön alldeles sagolik. Jag var kanske 12 år. Jag tycker fortfarande att den här filmen är en av de bästa komedierna som gjorts.
Little big man (1970)
Jag var ju barn på 80-talet så skulle man se på film så kunde man hyra en VHS-box. Jag hade turen som hade en granne som hade en VHS-spelare. Han hade inte bara en film i sin bokhylla utan en massa. Men den här blev min favorit och jag såg den säkert 30 gånger. Åh vad spännande öppningsscenen var med den 108-åriga mannen. Om indianer och slaget om Little Big Horn.

















Delikatessen (Jean Paul Jeunet 1991)

En sen fredagskväll 1994 sätter jag på tv´n. Jag är 16 år och får en riktig aha-upplevelse. Det går kårar av välbehag på min rygg och håret på armarna ställer sig upp. Det är mitt första möte med regissören Jeunet och filmen är Delikatessen. Det galna filmspråket, scenariet, bilderna och miljön gör mig så tagen. Måste nog fortfarande hävda att detta är världens bästa film.




Brokeback Mountain (2005 Ang Lee) Jag satt ensam på en biograf i Lorraine i Frankrike. Jag grät och grät och grät tills halsduken var så blöt så jag hade kunnat vrida ur den. Jag kommer fortfarande tillbaka till den här filmen. Temat är alltid lika aktuellt och kan appliceras på allt. Den förbjudna kärleken alltid lika smärtsam. Den fantastiska vänskapen alltid värd att hyllas. Dessutom är scenariot inbäddad i vackra berg, vilda hästar och snygga cowboys. Har du inte sett den här filmen har du gått miste om något stort, och viktigt.

Amelie Från Montmartre (2001 Jeunet)
Jag såg den här inte mindre än nio gånger på bio. Jag kunde inte få nog. Det var en film som handlade om mig. Typ. Och jag minns att jag skickade iväg min chef reklamfotografen på den här filmen och han sa: Helena, jag visste inte att du var så naiv. Näe, men nu vet du.
Världens bäst-bästa film och jag tror att det är en hel generation av flickor som har den här som sin hus-film-bibel.
Into the wild (2007)
Den här mästerliga filmen är regisserad av ingen mindre än Sean Penn. Bara en sådan sak. Och baserad på Jon Krakauers bok med samma namn. Och bara Krakauers egna berättelse i sig är värd en film. Han fick i uppdrag att skriva en artikel för amerikanska Outside, men storyn var så fängslande att det blev en bok, och sen en film.
Kanske vår tids Candide. En filosofisk betraktelse om den materiella världen. Om frihet. Om ensamhet. Om äventyr.
Forrest Gump (1994)
Jag citerar och hänvisar ur den här filmen nästan varje dag. Finns inget mer att säga än att den har precis allt.
____________________
Så, hur ser din filmlista ut?

Minnen, Musik, Musik Nostalgi, Shopping

Auktion, vinyl, omslag, Bruce och tallest man on earth

I lördags var jag på en auktion. En gammal hederlig auktion på plats, där man får ropa 20 kr. Det såldes säkert 1000 vinylplattor och 33-varvare. Jag tittar ju normalt inte på skivor, utan jag letar skatter mest bland möblerna och lamporna och porslinet, men nu var det så många lådor med vackra plattor att jag omöjligt kunde gå förbi dem utan att titta lite….
De stod i gamla drickabackar, minns ni de där backarna?
och det slog mig att en skiva förr i världen var så otroligt mycket mer omslag. Bilden blev en så stor del av upplevelsen. Jag var 13 år när cd-skivan slog igenom på allvar så jag hann inte samla på mig några vinylplattor.
Men jag minns att jag lyssnade på sagoskivor hos min farbror. Satt och tittade och tittade och kramade omslagen hårt.
Vinylplatt-omslagen var ju så stora.

 
Tänk att få vara den här tjejen. Få sitta och spela gitarr och dingla med benen på ett countryomslag.

 Den här vackra 33-varvaren var så vacker så den fick följa med mig hem. Vad jag nu ska ha den till? Hänga på väggen? Använda som presentpapper? Har ni varit med om det där någongång, att ni måste rädda något?  Om det så bara är ett skivomslag?

 och den här. Längtar man inte omedelbart dit? Till ett italienskt 50-tal?

och det här? Underligt. Hur har den hamnat i djupaste Värmlandsskogen liksom?
 och sen fanns det en hög med Bruce skivor, nästan alla vackra, men jag letade efter en speciellt
nämligen den här. Jag gillar känslan i den. 
Enkelheten. 
Hoppet. 
Men den fanns inte. Den kanske är för att den är ny?
Jag lyssnar in mig på Bruce extra nuförtiden, för jag lyckades få tag på två biljetter till hans Ullevi-konsert i sommar.
Här är min On the Road lista just nu.
Låt nummer 3 är så bra så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Har NI mina kära vänner några musiktips till mig? 
Hästar, Korsika, Minnen, Minnen Vänner

Gammal dröm

Jag hittade en gammal dröm i en gammal hårddisk. Project Dream II 2006.

Platsen var Korsika och hästen hette Rosseau och var (är) en fransk arab. Jag låtsades att han var min egen i några dagar och förstås döpt efter Jean-Jacques (Rousseau). Han var så fin.




Mina klänningar, Minnen, Minnen Vänner, Odd Molly

Att bli smygfotograferad

Fantastiska Malenami skickade bilder från vårt möte i Stockholm, och det fanns så otroligt mycket bra bilder. 
Alltså, konsten att se, det är så sällan jag blir fotograferad på det där sättet. Otroligt roligt! 
Tack Malena och Ante! Ni är ljuvliga.

Men det var verkligen roligt att få prata med min idol. Jag hade gärna snackat längre med honom. Om företagande, entreprenörsskap, visioner och allt sånt där.
Sen fick jag ju träffa min andra idol Malenami också.
och vi hade ju också trevligt.
Så fick jag ju sitta brevid fina Lingonberrie och Fröknarna Wikman.
Så är det, om jag gifter mig nångång så är det Ante och Malena som ska få vara bröllopsfotografer!