Kropp & själ – Helena H

Frihet, Helena funderar, Inspiration Träning, kärlek, Kropp & själ, Skidor, snö., Värmlandstips, Vasaloppet, Vinter

Pånyttförälskad

Publicerad den 11 januari, 2018av frosthelena

Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.

Det är så otroligt härligt att vara kär igen.

Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.

Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.

Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.

Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.

Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.

Haralöpet är svåruppkört. Det kräver en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.

Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.

Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.

Det är så otroligt härligt att vara kär igen.

Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.

Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.

kärlek, Kropp & själ, Muse, Personligt, Porträtt, Rattsjöberg, Spell and the gypsy, Uncategorized, Vänner

Min vän

Publicerad den 22 februari, 2016av frosthelena

Vi träffades vid ett övergångsställe. Hon hade tjusiga mörka solglasögon och vackert självförtroende som lyste igenom hennes bleka skinn och strödde ner hennes mörka lockar med glans. Det vara bara en ingivelse. Jag bjöd hem henne på kaffe. Sedan var det hon och jag. Varje dag.

Jag vet att det som hände oss är ovanligt. Det är inte lätt att hitta nya bästisar när man är 36 år. Men det klickade mellan oss. Jag berättade allt för henne. Hon berättade allt för mig. Hur hon hade varit syrisk mästare i simning och dedikerat sitt liv till bassängen och träningen och coachningen. Hur hon gift sig. Skiljt sig. Hur hon lyckats ta sig till Sverige genom att simma över hav och gömma sig i skogar med bara små eldar som värmekälla. Hur hon lämnat sin 14-åriga son hos sin mamma för att ta sig till Sverige för att börja ett nytt liv. Hur hon saknade sin son. Hur smärtsamt det var. Hur hon kämpade sig genom ett år.

Men min vän väljer alltid ljuset. Att se saker positivt. Att le mot det som kommer till en. Att ta sig fram. Använda chanser och möjligheter och tillfällen. Jag fick henne att lära tjugo personer att simma crawl men vi blev motarbetade på den lokala simbassängen. Ni kan inte komma hit och tro att ni är något. Vi blev anmälda av andra som simmade i bassängen att vår lilla grupp skvätte för mycket. Och sen skrattade vi lite för mycket. Men jag sa, vi skiter i dem, vi startar ett företag. Men byråkrati och myndigheter erbjuder en snårskog. Och den lokala simbassängen kunde inte särbehandla oss utan tyckte att min vän borde hyra badhuset när det var stängt för 800 kr per gång. Dessutom tycker det svenska samhället att det ska vara SFI och praktik innan man kan hålla på att skapa något eget. Det blev ganska svårrott.

Hennes son kom tilllslut. Det var så otroligt fantastiskt. Jag grät när jag fick ett mms när de kramade varandra på flygplatsen efter att inte ha sett varann på 1 1/2 år. Sedan försökte de att skapa sig en egen tillvaro i vår by. De lyckades fint. Fint för att vara 14 och 36 och inte prata svenska. Resten av familjen hade hamnat i Göteborg och jag förstod att det var dit de sedan skulle flytta.

Första gången jag hämtade henne i min bil för att ta henne ut till mitt hus i det som hon kallar vildmarken kunde hon nästan inte andas. Hon hade aldrig varit i skogen. Hon förstod inte hur skogen kunde vara rekreation. Hur kan man tycka om att vara så långt borta från allt i ingenstans? Tänk om jag försvinner viskade hon. Du försvinner inte sa jag. Du är med mig. Lita på mig. Jag tror egentligen aldrig att hon riktigt begrep varför jag hyllade naturen så mycket, och kanske kommer hon aldrig förstå det. Men det gör inget, för vi möttes i ett samförstånd där vi både ville förstå den andre.

Hon hade aldrig badat i en sjö. Hon tycker sjöarna är kalla, mörka, dystra och tunga, litegrann som svenskarna. Så saknade sjöarna humor, litegrann som svenskarna.

Men min vän är modig. Hon tog ett djupt andetag och dök. Hon är ett naturbarn. En streetsmart tjej med skinn på näsan. En dam som vet vad hon vill ha.

och hon ville ha kärlek så en dag i vår fnittrande tillvaro mötte hon sin man. Han var tio år yngre och hon var det vackraste han sett.

och deras kärlek bara växte och en dag gifte de sig.

och när de bestämde sig för att flytta till Göteborg för hennes sons skull där resten av familjen bor så sörjde jag för man får aldrig behålla det där som är det bästa. Man har det till låns. Vänner kommer och vänner går. Känslor kommer och känslor går. Jag vet ju att Göteborg bara är en bit bort, men det var ändå som jag hittade något nära med min vän. Något nära unikt som är svårt att finna. Jag vet, för jag söker alltid, och när det väl klickar ska man hålla fast i det

och jag älskar henne i min kimono och med min tekopp , och vår vänskap kommer hålla livet ut Gudomliga glada varelse.

Jag önskar dig allt gott och att vi ses alldeles snart igen och då vill jag fotografera dig igen.

Det är min tur att besöka dig nu.

Äventyr, Bad, Kropp & själ, Outdoor, Resa, Strandliv, Vandring, Vänner

Cirali

Publicerad den 10 september, 2015av helenah

Så av en slump, en sådan där otroligt konstig slump som blir utav att man har fem dagar ledigt, ska passa in några flyg, inte betala för mycket, ha ett stort behov av avslappning och sol hamnar i en liten sömnig by i Turkiet. Det var en tuff sommar för mig, det är ju varje sommar iochförsig. De är kraftfulla och dynamiska. Svårbegripliga och fantastiska. Tuffa. Mina somrar.

I september är min kropp alltid i skriande behov av vila. Av att andas. Av att känna. Solen. Alla säsongsarbetare vet vad det handlar om. Man jobbar nästan varje dag i fyra månader. Man har kört slut på sig. De få korta stunder som blir över lägger man på sitt/sina barn. Så vi tog en långweekend. Jag tog med mig min aktiva vän Linda för att hon också hade stort behov av att ligga på en strand och sträckläsa böcker. Jag borde kanske vetat bättre, känna mig själv, några dagar på en strand är ovanligt, det rycker i våra ben. Vi hyrde cyklar. Det fanns knappt någon trafik, slumrande grusvägar. Vi hade bett om lås av cykeluthyraren. De skrattade åt oss. Sa att aldrig något stals här och alla visste att just dessa cyklar var deras. Men vi låste ändå. (Lita på gud men lås bilen, som jag läst någonstans)Vi cyklade några kilometer och tog en promenad till de berömda Chimera-eldarna.Eldar som kommer till av att gas sipprar ur berget. Det har brunnit i tusentals år. På medeltiden var eldslågorna så stora så man trodde att det bodde en drake i berget. Men nu brann det små eldar lite överallt. De var fler som var intresserade av eldarna. Turkar och tyskar. Enbart. Jag vet att mycket svenskar semestrar i Turkiet men de stannar kvar på all inclusive-hotellen i Antalya och längst turistorterna. Så tråkigt. All inclusive tar död på turismen. Pengarna går till rika ägare i andra länder. Kan inte förstå hur man kan bo på all-inclusive när det bara några mil därifrån bjuds på kilometerlånga folktomma stränder och vackra citronlundar. Små restauranger med underbar mat. Äventyr såsom klippklättring, cykling, vandring, snorkling och dykning.Men vi satt och väntade i skymningen och njöt av luften och doften och himlen och vandrade ner med ficklamporna på våra telefoner.Vi bodde nästan direkt på stranden, bara en smal trädremsa skilde oss från den fyra km långa kustremsan . Ingenting fick byggas på stranden, inga lampor fick lysa och inga betonghus fick byggas för just i den här nationalparken på den här stranden kröp sköldpaddor upp och la ägg. Lampor kunde förvilla dem och betonghus förstöra faunan. Hög musik skulle störa dem. Det hela var så sömnigt och vackert och stilla.Vi gick upp klockan 6 på morgonen för att se sköldpaddorna men det var två veckor försent för deras äggkläckningssäsong.

Istället gick jag till Olympos. En stad som var blomstrande för 2000 år sedan men som sedan 300 efter kristus legat i dvala. En gammal handelsstad. Nu fanns bara ruiner kvar.

Klipporna var röda och skimrande. Några låg och sov på stranden i sovsäckar. Jag veta att bara några hundra mil härifrån pågår ett krig och människor är på flykt. Jag anser att det är en lyx att få sova under bar himmel i sovsäck, men jag vet att det inte betyder lyx överallt. Att sovsäck under bar himmel också kan betyda att man inte har något hem, eller att ens hem blivit bombat.I Olympos rann sötvatten nerför vackra bäckar och blandade sig med havet. Jag kände mig lite som Indiana Jones. En upptäckare med rutig skjorta och svettdroppar på näsan. Så vårt hotell var det enda i hela byn som hade tjusig pool. Vackert omgiven av de sköna bergen.Jag blev bjuden på båtutflykt av min vän. Vattnet och vikarna var turkosa. Solen brännande. På den lilla båtturen bekantade vi oss med en intellektuell familj från Moskva. De pratade Bergman, politik och arkitektur. De första ryssar jag mött som jag blivit kompis med på facebook. Deras fem-åriga dotter påminde så om Viggo. De värkte lite i hjärtat. Han skulle gillat Lydia, som hon hette. Lekt med henne där i skuggan av seglet.

Det är aldrig roligt att vara borta från sitt barn, men ibland, som fem dagar i september, kan det vara okey.Vårt hotellrum var ett litet hus i trä.

Vi snorklade i havet, dök i grottorna och kände den varma solen och salta vattnet röra våra kroppar på det där absolut helande sättet.Jag uppstår när jag får resa. Så är det bara. Det är något så självklart i mig som blir levande när jag får vara på resande fot. Som att himlar får färg och hjärtat lust. Som att jag egentligen är en nomad men samhället tvingar mig till att stanna kvar på en plats, och det skaver. Åh vad det skaver. Allt det där för att passa in. Samhället, foga in sig, den trånga synen på hur vi borde leva våra liv. Jag har aldrig passat in. Kommer aldrig passa in, men gör så gott jag kan.

Gravid, kärlek, Kropp & själ, Minnen, Minnen Vänner, Strandliv, Uncategorized, Vänner

Sara & Nico

Publicerad den 10 augusti, 2015av helenah

Det var inget bröllop, ingen förlovning trots blommorna i hennes hand just den här kvällen. Det var bara två kära gamla vänner till mig och Markus som kom förbi på sin resa på väg till Norge. Vänner som vi känt i så många år men inte sett på ett tag. Och när de kom såg jag hennes mage och fylldes så till brädden av glädje, för dessa två är från en annan tid, ett annat universum, och deras baby kommer vara en magisk hybrid av allt det sköna som de besitter. Jag tror de är utomjordingar som landat här på jorden en stund och jag fick förmånen att jobba med dem i en massa år. Det är min vanliga tur, att få möta hypnotiskt underbara människor och få gå bredvid dem en stund. Lära och läras. Jag sörjer alltid att de inte bor närmare, men jag är så glad att känna att de finns där, och att allt är som vanligt när vi ses. Vi har våra berättelser och våra hemligheter. Våra gemensamma minnen som vi bär som skatter.

Sara har alltid varit min favoritmusa, med sitt röda långa hår och sina ögon som är sådär utomjordiska gudomliga. De kommer alltid att vara 22 år för mig. Även om 50 år. Utomjordingar är sådana. De åldras inte.

Nuförtiden förgyller de tillvaron i en annan stad där de dansar en massa salsa och tango ihop, och det var precis det de fick göra en fredagskväll i juni sommaren 2015.

Kropp & själ, Lifestyle, Mat, Mat & Hälsa, Outdoor, Skidor, snö.

Snöfall

Publicerad den 24 januari, 2014av frosthelena

Så äntligen kom vintern. Med snöflingor dalandes från himlen som stjärnstoff. Det vita guldet. Det vita vitaminet. Med den höga klara luften som gör allt skirande friskt. Som sätter fart på mina livsandar. För mig är snön en absolut nödvändighet. Skulle det inte vara riktig snö där jag bor skulle jag aldrig bo där. Snön har blivit ett beroende, som en fisk som måste leva i vatten är jag en snöficka som måste ha snö. Flyttas snögränsen längre norrut hänger jag på.

Nu var det det dags för mig och Bibbi och göra ett matreportage igen, och jag bad om att få göra ett snötema då numret kommer ut i sportloven. Så jag kan inte visa mer bilder än dessa. Men det var precis så som jag ville ha det. Vara utomhus hela dagen. Lagom krångligt med grytor, ånga och eld. Den spröda snön som föll (och fortfarande faller) över världen som florsocker.

Så perfekt.

Vi fotograferade på (min alldeles egna skidanläggning) Hovfjället. Världens bästa. Nästgård. Där jag känner varje sten, träd och skogsstig bättre än min egna ficka.