Jag bloggade så ihärdigt i mer än 10 år. Jag älskade min blogg, alla vänner som kom, kontakterna jag fick, jobben som trillade in, de små tecknen på en värld utanför min egen. Men sedan en dag så var det någon som sa, att ”nu är bloggen död, länge leve instagram. ”
Så blev det ju också faktiskt, när jag väl förstod instagrams styrka. Jag var lite sen på bollen med ett enhetligt flöde, och kanske kommer jag aldrig få det. Men jag kan längta så oerhört mycket efter de längre inläggen som bara en blogg kan bära. Långa utförliga texter, berättelser, historier. Men vem orkar egentligen läsa sådana längre? Själv har jag inte läst en bok på väldigt länge, och det gör mig så sorgsen. Det är som rastlöshet har tagit ett grepp om mig.
Istället har jag det här året valt att fokusera på naturen och mig själv. Skapa slagkraftiga bilder utifrån magen med intuitiva symboler.
Det har varit en smygande process att söka inåt. Så när högtiderna närmar sig tittar jag inte längre efter vilka jag kan få festa och umgås med, istället tittar jag i kalendern efter fullmånar, stjärnstoff, nymånar, högtryck, väderfenomen, cykler i naturen.
Så i år år är det jag och naturen. Allena.
Några älskade kan få vara med ibland, men vill man umgås med mig nuförtiden så får man följa med på fysisk aktivitet eller fotografering. För mig är det ett led i att lära mig säga nej, och ja till mig själv.
Så dagen innan midsommar, sommarsolståndet, längtade jag ut med kameran. Det hade regnat hela dagen, det var bara 8 grader varmt, och jag kände att jag verkligen ville fånga just årets kortaste natt.
Så jag tog min bil, och letade tecken. Jag mötte ett rådjur som stod och tittade på mig länge (rådjuret är mitt styrkedjur har jag hört från flera oberoende håll) och jag körde min bil på känsla.
Sen plötsligt uppenbarade sig bilden, och jag fångade en sekvens av en dröm under några få minuter. Kl 23.15 den 22 juni 2018. Precis när solen gick ner på årets längsta dag.
Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.
Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.
Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.
Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.
Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.
Haralöpet är svåruppkört. Det kräver en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.
Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.
Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.
Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.
Jag upptäckte mat på riktigt när jag var 19 år och jobbade med mästerkocken Lisa. Det är sant. Innan det var mat något man skulle äta för att överleva.
I hela min barndom var mat något som skulle vara hälsosamt, komma från naturen, vara lokal, ekologisk, giftfri och ätas i små portioner på bestämda tider. Helst utomhus. Gärna på öppen eld. Helst skulle morötterna plockas direkt ur landet och helst skulle de ha lite jord på sig. Om det var kött skulle man ha jagat/slaktat det själv. Det är så jag är uppvuxen. Det behövde inte vara gott, det skulle däremot ge näring. Pizza, hamburgare, snabbmat, halvfabrikat var bannlyst och jag minns mitt första besök på Mc Donalds. Jag var 13 år. Det var jättespännande.
___________________
Men så när jag var 19 år i Lisas lilla kök på en båt i västindien introducerades jag till både hummer, sushi, ostron, musslor och fisförnäma kötträtter (våra få gäster tillhörde de rikaste i världen) och plötsligt fick jag uppleva smaker som jag aldrig gjort förut. Min tunga slog volter och en ny värld öppnade sig. Lisa skrattade så hon låg dubbelvikt åt att jag aldrig ätit kalvfilé eller ens hört talas om sushi. (Lisa var i hemligheten hängiven yogi och åt helst vegetariskt men det var inget vi sa till våra gäster där de satt och mumsade på sina dyra blodiga, oxfiléer)
_____________________
Min första allvarliga pojkvän hette Benjamin och var fransman. Som vilken fransman som helst hade hans mormor en vingård och runt det tunga, ådriga 200-åriga ekbordet i hans familj i Bordeaux åtnjöts det mat i timmar. Dukningen var inte så noga, det viktiga var maten, kryddad med romantiska historier. Maten hade förberetts i dagar. Det var alltid 5-rätters, eller iallafall 3-rätters (även om det bara var 2 personer som skulle äta) Maten åts på små blommiga tallrikar (max 24 diameter) och jag söp i mig varje liten essens av de där åren. Jag blev en sorts frankofil. När man skulle ta med sig presenter hem var det alltid ost och vin. Vin och ost. Det var en fundamental kunskap jag fick med mig. Alla borde skaffa sig en fransk ungdomskärlek.
____________________
Lite tidigare, när jag var 13, köpte mamma en camping och jag fick ett litet strandcafé på halsen hemma i Värmland. Jag var bara tonåring. I början serverade vi kokkorv, sockerkakor och glass. Jag visste inget om mat. Mat var något man åt för att överleva.
Jag återvände till mitt café varje sommar. Vi fick fullständiga rättigheter en dag. Vi fick göra som vi ville, så länge som vi såg till att det var öppet och att det fanns något att köpa. En sommar tog med mig min franska pojkvän dit som kock, han visste ju mer om mat än oss andra. Jag köpte dessutom med mig en espressomaskin från Paris (en stammis brukar påpeka det där, att den första cappuchinon hon fick köpa i Värmland var på mitt café 1998)
På resor genom världen hittade jag vänner som jag bjöd in att jobba på mitt café. Vi kallades Fröknarna Fräs, och med tiden blev det en liten restaurang som de flesta av mina vänner är bekanta med. Nästan varje vän har gjort några timmar på det där lilla strandhaket som inte är så litet längre.
_________________________________
Sedan 8 år är det Markus som är stjärnkocken. Han har den där stjärnstatusen. Så när han går genom rummet går ett sorl genom lokalen. Han står för de stora smakerna. Han är en mästare.Vår lilla restaurang är inte bara känd för att ha grymt läge, vedeldad pizza, intressant arkitektur utan lika mycket för Markus såser. Han borde ha en såsskola.
_____________________________
Det slår mig nu, att trots att jag dedikerat en så stor del av mitt liv åt mat (jag plåtar även mat för en tidning) och trots alla mina olika utbildningar har jag aldrig utbildat mig till kock. Jag undrar varför.
Kanske är det för min bakgrund, att det aldrig var naturligt att laga en bearnaise hemma hos oss när jag växte upp? Att mamma jagade ut oss ur köket och bad oss gå ut och rida istället? Att det fattades mig så enormt mycket kunskap i form av den ”fina” maten? Att jag halvt om halvt var uppvuxen på rawfood (med betoning på rå) / älggrytor / får i kål /havregrynsgröt? Att jag inte visste vad en blodig biff innebar?
___________________________
Jag har försökt att tvätta bort min oskolade uppväxt i skogen. Nickat naturligt åt räkcocktails och flamberade pannkakor precis som om vi alltid åt och drack det när jag växte upp. Jag fattar ju att jag har en akilleshäl där, att något i mitt självförtroende sviktar.
Kanske är det restaurangköken som skrämt mig? Avsaknaden av råvarans ursprung? Fönsterlösa lokaler som doftar os? Jag har ju alltid helst velat vara utomhus. Gräva i jorden.
____________________________
Så såg jag dokumentären om Francis Mallman. Jag satt klistrad framför datorn och i slutet rann tårarna nerför mitt ansikte. Hela denna människa. På många sätt var det som att komma hem, att kanske ge sin bakgrund en renässans, att kanske förstå sig själv bättre?
Att låta sina olika världar mötas?
Jag rekommenderar hela denna fantastiska serie ”Chef’s table” på Netflix. Mat som konst, politik, filosofi, buisness, passion, kärlek och psykologi. Personporträtt. Väldigt vackra sådana.
/ Det här skrev jag för Allt om mat september 2016.
Förra vintern var vi ju som bekant på Bali. Då vi skulle fotografera delar av Sapremas kollektion fick vi låna Trinity Gardens, eller Villa Miring som det då hette, av Spirited Living. För att du till fullo ska förstå vilket gudomligt ställe Susanna och Nilo har skapat måste du se den här filmen.
Filmen är gjord i Sverige då hon ännu bodde här, men numera är Bali hennes hem och vi fick spendera fyra hela dagar i hennes magiska hus i Ubud. Hus är egentligen ett för enkelt begrepp. Jag skulle hellre kalla det för tempel. Eller mansion. Jag fick tunghäfta där. Det var så mäktigt. Varje liten detalj, doft, vrå och ljus sa något till mig.
Trinity Gardens var från början ett helt vanligt hus ute bland risfälten men i händerna på Susanna och Nilo har det förvandlats till en magisk funkisvilla med sju meter i tak, stora panoramafönster som går att öppna ut mot risfälten och djungeln. Den vita funkisen är en flört med skandinavien och det går alltid en våg av längtan upp mot norden.
Inredningen har dock en javanesiskt ton, med många och stora antika möbler, fyndade över hela Bali, mycket återanvänt båtträ, stora egenkomponerade sidenlampor och egendesignade sängar och stolar. Överallt står snirkliga stilleben uppställda.
Golvet är blank betong som skiftar i gråbruna nyanser (det vackraste jag sett). Ur högtalarna som finns i varje rum strömmar barefoot-blizz-jazz och doften som möter en är en blandning av blomma och rökigt te. Eller cederträd och magnolia. Det doftar himmelskt hursomhelst.
Susanna är inredare (bland annat) och har en annan ingång till hemmen hon inreder åt sina kunder. Det handlar om vilka de är, inifrån och ut. Hur själen kan möta behoven och skapa en harmoni som fungerar på platsen man spenderar mest tid på.
Susanna gav mig tunghäfta. Jag satt nog mest och gapade och svalde varje ord hon sa, som att jag hade mött min guru eller nåt. Sedan skulle det visa sig att våra vägar skulle fortsätta bredvid varandra. Men det är en annan historia.
Jag hade en mäktig upplevelse när hon skapade min mala, en upplevelse som fortfarande pågår, så jag kan inte delge processen här, för den är bara min. Men jag kan dela lite bilder från hennes övermäktiga hus (som man förresten numera kan hyra) Dessutom har de byggt till fem ytterligare hus som man kan få vara gäst i. Blandannat en joglo och några villas.
Dessutom har de byggt en ateljé och ett showroom där Susanna visar sin egen inredningskollektion. Varje detalj to die for.
Vi träffades vid ett övergångsställe. Hon hade tjusiga mörka solglasögon och vackert självförtroende som lyste igenom hennes bleka skinn och strödde ner hennes mörka lockar med glans. Det vara bara en ingivelse. Jag bjöd hem henne på kaffe. Sedan var det hon och jag. Varje dag.
Jag vet att det som hände oss är ovanligt. Det är inte lätt att hitta nya bästisar när man är 36 år. Men det klickade mellan oss. Jag berättade allt för henne. Hon berättade allt för mig. Hur hon hade varit syrisk mästare i simning och dedikerat sitt liv till bassängen och träningen och coachningen. Hur hon gift sig. Skiljt sig. Hur hon lyckats ta sig till Sverige genom att simma över hav och gömma sig i skogar med bara små eldar som värmekälla. Hur hon lämnat sin 14-åriga son hos sin mamma för att ta sig till Sverige för att börja ett nytt liv. Hur hon saknade sin son. Hur smärtsamt det var. Hur hon kämpade sig genom ett år.
Men min vän väljer alltid ljuset. Att se saker positivt. Att le mot det som kommer till en. Att ta sig fram. Använda chanser och möjligheter och tillfällen. Jag fick henne att lära tjugo personer att simma crawl men vi blev motarbetade på den lokala simbassängen. Ni kan inte komma hit och tro att ni är något. Vi blev anmälda av andra som simmade i bassängen att vår lilla grupp skvätte för mycket. Och sen skrattade vi lite för mycket. Men jag sa, vi skiter i dem, vi startar ett företag. Men byråkrati och myndigheter erbjuder en snårskog. Och den lokala simbassängen kunde inte särbehandla oss utan tyckte att min vän borde hyra badhuset när det var stängt för 800 kr per gång. Dessutom tycker det svenska samhället att det ska vara SFI och praktik innan man kan hålla på att skapa något eget. Det blev ganska svårrott.
Hennes son kom tilllslut. Det var så otroligt fantastiskt. Jag grät när jag fick ett mms när de kramade varandra på flygplatsen efter att inte ha sett varann på 1 1/2 år. Sedan försökte de att skapa sig en egen tillvaro i vår by. De lyckades fint. Fint för att vara 14 och 36 och inte prata svenska. Resten av familjen hade hamnat i Göteborg och jag förstod att det var dit de sedan skulle flytta.
Första gången jag hämtade henne i min bil för att ta henne ut till mitt hus i det som hon kallar vildmarken kunde hon nästan inte andas. Hon hade aldrig varit i skogen. Hon förstod inte hur skogen kunde vara rekreation. Hur kan man tycka om att vara så långt borta från allt i ingenstans? Tänk om jag försvinner viskade hon. Du försvinner inte sa jag. Du är med mig. Lita på mig. Jag tror egentligen aldrig att hon riktigt begrep varför jag hyllade naturen så mycket, och kanske kommer hon aldrig förstå det. Men det gör inget, för vi möttes i ett samförstånd där vi både ville förstå den andre.
Hon hade aldrig badat i en sjö. Hon tycker sjöarna är kalla, mörka, dystra och tunga, litegrann som svenskarna. Så saknade sjöarna humor, litegrann som svenskarna.
Men min vän är modig. Hon tog ett djupt andetag och dök. Hon är ett naturbarn. En streetsmart tjej med skinn på näsan. En dam som vet vad hon vill ha.
och hon ville ha kärlek så en dag i vår fnittrande tillvaro mötte hon sin man. Han var tio år yngre och hon var det vackraste han sett.
och deras kärlek bara växte och en dag gifte de sig.
och när de bestämde sig för att flytta till Göteborg för hennes sons skull där resten av familjen bor så sörjde jag för man får aldrig behålla det där som är det bästa. Man har det till låns. Vänner kommer och vänner går. Känslor kommer och känslor går. Jag vet ju att Göteborg bara är en bit bort, men det var ändå som jag hittade något nära med min vän. Något nära unikt som är svårt att finna. Jag vet, för jag söker alltid, och när det väl klickar ska man hålla fast i det
och jag älskar henne i min kimono och med min tekopp , och vår vänskap kommer hålla livet ut Gudomliga glada varelse.
Jag önskar dig allt gott och att vi ses alldeles snart igen och då vill jag fotografera dig igen.
Det var inget bröllop, ingen förlovning trots blommorna i hennes hand just den här kvällen. Det var bara två kära gamla vänner till mig och Markus som kom förbi på sin resa på väg till Norge. Vänner som vi känt i så många år men inte sett på ett tag. Och när de kom såg jag hennes mage och fylldes så till brädden av glädje, för dessa två är från en annan tid, ett annat universum, och deras baby kommer vara en magisk hybrid av allt det sköna som de besitter. Jag tror de är utomjordingar som landat här på jorden en stund och jag fick förmånen att jobba med dem i en massa år. Det är min vanliga tur, att få möta hypnotiskt underbara människor och få gå bredvid dem en stund. Lära och läras. Jag sörjer alltid att de inte bor närmare, men jag är så glad att känna att de finns där, och att allt är som vanligt när vi ses. Vi har våra berättelser och våra hemligheter. Våra gemensamma minnen som vi bär som skatter.
Sara har alltid varit min favoritmusa, med sitt röda långa hår och sina ögon som är sådär utomjordiska gudomliga. De kommer alltid att vara 22 år för mig. Även om 50 år. Utomjordingar är sådana. De åldras inte.
Alla hjärtans dag idag, och då är det meningen att man ska ägna extra mycket tid åt sin älskade. Jag skulle mycket hellre vilja se att man ägnade extra mycket tid åt sin älskade hela tiden istället för bara en dag om året, men då kanske det skulle vara svårt att hinna med allt det andra också.
Jag har haft en sådan otrolig tur i livet när det kommer till kärlek. Min kille är på många sätt min spegelvända motsats, och jag tror kanske det är därför jag magnetiskt dras till honom.
Han är inte bara mitt favoritobjekt när det kommer till bilder (kameran älskar honom) utan han är också på många sätt och vis så otroligt skön att ha och göra med. Om jag ändå skulle lista det allra mest fundamentala i vår relation så är det att han låter mig vara fri och självständig. Det älskar jag honom så otroligt mycket för.
Kanske låter konstigt att det skulle vara viktigt, men ni som känner mig vet vilket obändigt behov jag har av frihet. Att kunna göra som jag vill, ta egna beslut, stå på egna ben. Ibland sova själv, åka på egna resor och ha egentid. Jögga låter mig göra det. Samtidigt har ju han behov av detta också vilket gör att vi båda kan förstå den andra.
Jag älskar också Jögga för hans lojalitet ifråga om allt. Hans djup, hängivenhet, passion och förmåga att se mig. Men kanske det som jag älskar allra mest hos Jögga är ändå hans handlingskraft, hans förhållningssätt till livet. Att han älskar rörelse, sport, träning, att leka. Att han därför aldrig kommer bli vuxen utan alltid vara en liten nyfiken pojke.
Men han måste lära sig att ta bättre bilder av mig. Jag var mycket snyggare på de bilder han tog av mig när vi var nykära, men det kanske inte är hans fel.
Tröjan Jögga har på köpte jag till honom på Farmers Market. Jag försöker alltid låna den av honom men han säger att jag inte får det för då blir det bröst på den, så jag låter bli. Men den är så himla snygg. Ljuvlig, lätt, tunn ull som inte väger något.
Jag har på mig en Sweltry Cardigan. Om det är något det där märket kan så är det stickat.
Vet ni vad, jag har haft den stressigaste sommaren i hela mitt liv. Någonstans vill jag också säga att jag har haft den bästa sommaren. För i alla denna stress, i detta med att hinna renovera ett hus och leda hantverkare, driva en restaurang som slagit publikrekord och matgästrekord, vara chef på en camping och dessutom vara bröllopsfotograf på lördagarna och dessutom vanlig fotograf på veckorna, ha en 16 månaders bebis som ännu inte börjat på dagis…ja i allt detta så upplever jag så enormt mycket kärlek. Jag vet att jag måste göra vissa val snart för i längden är min situation ohållbar, men ändå. Någonting är på väg att hända i världen. Jag är omgiven av människor som jag älskar och som ger mig så mycket.
Det är kärlek och förståelse och värme hela vägen ut och utan att låta alltför klichéig så vill jag säga: LOVE LOVE LOVE. Jag är så tacksam. Jag håller på att spricka av denna våg av optimism och värme som sköljer över mig och hela min omgivning. Min moster säger att det är slutet av en mayakalender…nu kommer förändringen. Det är något speciellt. Det är det.
Dessutom fick jag uppleva århundradets bröllop när Lisa och Jakob gifte sig. Jag har cirka 700 intressanta bilder därifrån men jag börjar med en (fler kommer att komma de närmaste dagarna)
Fantastiska Therése. Vad jag vet är hon den enda bruden som ändrat bröllopsdatum för att få ha mig som fotograf. Så ljuvligt. Jag var upptagen lördagen de skulle gifta sig men så vipps kunde de ändra på datumet. Jag var så djupt imponerad. Men så hade de ett högst privat bröllop med de närmaste som närvarande. Intimt, personligt, avslappnat….
och så lyckliga och strålande.
Så bekväma och okomplicerade och varma och välkomnande
En stor ljuvlig familj mot Gräsmarks prästgård och Kalasmakarna
och Gräsmarks stolta kyrka som vittne.
Som ur en film började det att hagla från himlen. Stora vackra vita kristaller.
Det var så mycket kärlek
Tack ljuvliga Gert och Therése och fina barnen för att just jag fick vara med på ert bröllop. Det kommer jag aldrig att glömma.
Sedan 8 år är det 
Jag har försökt att tvätta bort min oskolade uppväxt i skogen. Nickat naturligt åt räkcocktails och flamberade pannkakor precis som om vi alltid åt och drack det när jag växte upp. Jag fattar ju att jag har en akilleshäl där, att något i mitt självförtroende sviktar.
Här har vi Anna som visar delar av sin kollektion.
Följ Spirited Living på 
