Analogt, Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration, Kamera, Mörkrum, Nostalgi, polaroid

Jag nördar in mig

En längre tid har en längtan funnits inom mig. En längtan som handlar om att tycka att fotografi är riktigt roligt. Jag vet att det är min passion och mitt jobb, något jag är duktig på. Något jag får komplimanger för och aldrig kommer tröttna på. Egentligen inte bara en passion utan ett grundläggande behov som funnits hos mig sedan jag var liten. Trots detta har en gnagande oro funnits inom mig.  Den har handlat om frågor som:
Vart ska jag ta min fotografi? Varför fotograferar jag? Vad är mitt syfte? Vad ska jag uträtta med kameran? Vad väntar på mig bakom hörnet? Vart ska jag vända kameran? Vilka fält ska jag undersöka? 

Jag tror att det här är helt normala frågeställningar som varje människa har mer eller mindre. Det handlar om att vilja utvecklas, växa och gå framåt. I mitt fall kanske den är extra gnagande för jag har en rastlös själ som sällan vilar.
Jag kan ibland uppleva fotografin och tiden som en springande maratonklocka. Det kommer hela tiden uppdateringar, nya rön, nya kameror. Missförstå mig rätt, jag älskar ny teknik och tänker köpa mig en Nikon D800, men ändå…knappt har man lärt sig en ny teknik så är den redan passé. Det är faktiskt ett väldigt stressande samhälle vi lever i.
Så jag tänkte hitta tillbaka. Där jag började. Där passionen startade. Där hetta och kärlek liksom var i symbios med min kamera.

Så jag plockade fram min gamla proffs mellanformatare som jag inte rört på 6 år. Den låg undangömd i en stålväska och jag blev så lycklig när jag plockade upp den. En Pentax 6×7 med stor sökare och ett ljuvligt klickande ljud. Tyvärr hade filmdragaren hakat upp sig, antagligen av sorg för att inte bli använd. (Jag söker just nu efter någon som kan reparera den)
Så ropade jag in en poloroidkamera av samma sort på tradera (de är i stort sett gratis numera) så jag kunde använda objektiven (polarodbakstyckena fungerar lite speciellt på Pentaxarna)

Åh vilken känsla. Slutaren vars ljud är som skönaste musik. Framdragaren som liksom rör hela motorn med sin magiska mekanik. Sökaren man faktiskt kan se något i. Jag blev så lycklig. Plötsligt kom hela känslan om vad fotografi är och står för tillbaka.

Så jag köpte lite polaroidfilm. Det heter inte polaroidfilm på dessa kameror (mamiya, hasselblad och pentax) därför att polaroid har tagit patent på namnet fastän det är stort sett samma sak. Det heter direktfilm och den görs av Fuji.

Själva Polaroidfabriken lades faktiskt ner för några år sedan men så var det några entusiaster som köpte den och bestämde sig för att fortsätta göra Polaroidfilm under namnet The Impossible Project. Det är jag så glad över.  Det gör även Polaridfilm 100 (som passar min kamera) så jag köpte ett set med polaroid Chocolate i limited edition. Bilderna blir guldbruna, kanske lite för kontrastrika men ändå spännande.

Jag blev så nykär i den gamla tekniken att jag snabbt som ögat bestämde mig för att göra ett mörkrum i en del av huset jag renoverar.

Nu letar jag efter en storformatskamera för att börja forska på bladfilm.

___________________

Jag kommer berätta mer om detta projekt som jag påbörjat. Det är totalt nörderi, det är konst och det är helt underbart.

Analogt, Andra fotografer, Andra fotografer Inspiration, Kamera, Mörkrum, Nostalgi, polaroid

Jag nördar in mig

En längre tid har en längtan funnits inom mig. En längtan som handlar om att tycka att fotografi är riktigt roligt. Jag vet att det är min passion och mitt jobb, något jag är duktig på. Något jag får komplimanger för och aldrig kommer tröttna på. Egentligen inte bara en passion utan ett grundläggande behov som funnits hos mig sedan jag var liten. Trots detta har en gnagande oro funnits inom mig.  Den har handlat om frågor som:
Vart ska jag ta min fotografi? Varför fotograferar jag? Vad är mitt syfte? Vad ska jag uträtta med kameran? Vad väntar på mig bakom hörnet? Vart ska jag vända kameran? Vilka fält ska jag undersöka? 

Jag tror att det här är helt normala frågeställningar som varje människa har mer eller mindre. Det handlar om att vilja utvecklas, växa och gå framåt. I mitt fall kanske den är extra gnagande för jag har en rastlös själ som sällan vilar.
Jag kan ibland uppleva fotografin och tiden som en springande maratonklocka. Det kommer hela tiden uppdateringar, nya rön, nya kameror. Missförstå mig rätt, jag älskar ny teknik och tänker köpa mig en Nikon D800, men ändå…knappt har man lärt sig en ny teknik så är den redan passé. Det är faktiskt ett väldigt stressande samhälle vi lever i.
Så jag tänkte hitta tillbaka. Där jag började. Där passionen startade. Där hetta och kärlek liksom var i symbios med min kamera.

Så jag plockade fram min gamla proffs mellanformatare som jag inte rört på 6 år. Den låg undangömd i en stålväska och jag blev så lycklig när jag plockade upp den. En Pentax 6×7 med stor sökare och ett ljuvligt klickande ljud. Tyvärr hade filmdragaren hakat upp sig, antagligen av sorg för att inte bli använd. (Jag söker just nu efter någon som kan reparera den)
Så ropade jag in en poloroidkamera av samma sort på tradera (de är i stort sett gratis numera) så jag kunde använda objektiven (polarodbakstyckena fungerar lite speciellt på Pentaxarna)

Åh vilken känsla. Slutaren vars ljud är som skönaste musik. Framdragaren som liksom rör hela motorn med sin magiska mekanik. Sökaren man faktiskt kan se något i. Jag blev så lycklig. Plötsligt kom hela känslan om vad fotografi är och står för tillbaka.

Så jag köpte lite polaroidfilm. Det heter inte polaroidfilm på dessa kameror (mamiya, hasselblad och pentax) därför att polaroid har tagit patent på namnet fastän det är stort sett samma sak. Det heter direktfilm och den görs av Fuji.

Själva Polaroidfabriken lades faktiskt ner för några år sedan men så var det några entusiaster som köpte den och bestämde sig för att fortsätta göra Polaroidfilm under namnet The Impossible Project. Det är jag så glad över.  Det gör även Polaridfilm 100 (som passar min kamera) så jag köpte ett set med polaroid Chocolate i limited edition. Bilderna blir guldbruna, kanske lite för kontrastrika men ändå spännande.

Jag blev så nykär i den gamla tekniken att jag snabbt som ögat bestämde mig för att göra ett mörkrum i en del av huset jag renoverar.

Nu letar jag efter en storformatskamera för att börja forska på bladfilm.

___________________

Jag kommer berätta mer om detta projekt som jag påbörjat. Det är totalt nörderi, det är konst och det är helt underbart.

Kamera, Leica, Vänner, Viggo

Viggo och en återfunnen kamera

Fick tillbaka en gammal kamera som varit borta och som en kär vän till mig hade lånat i sisådär två år. Den här kameran, en Leica D-Lux 3 (inget märkvärdigt egentligen) är grym på objekt nära i videvinkelläge med blixt. Det och att den plåtar i RAW är egentligen det enda den är bra på. 
Jag tror det var den första digitala som Leica gjorde och jag köpte den i New York 2006. Den är 6 år gammal alltså och det har kommit otaliga många bättre ”shoot from the hip”-kameror efter denna (som var den egentliga orsaken till varför jag köpte den. Jag ville ha en digital ersättare till min analoga Ricoh Gr1 S, minns ni den kameran?)
Men som sagt är den grym på just blixt / vidvinkel / objekt nära.  En bra partykamera med andra ord. Jag ska nog inte underskatta den.

Vår lille man Viggo börjar bli riktigt stor. Han pratar och pratar och pratar.  Om allt. Om månen (som han kallar Mona) och ugglor och blommor och snön och bilar. Vi förstår kanske en tiondel av vad han säger men det är väldigt roligt.
och han har fransar som är långa och hår som är som slingat i olika nyanser
och han har glimten i ögat och han skrattar och skojar om allt och han flörtar med sin tillvaro 

och det är jag så glad över.
Världens bästa Viggo.
Kamera, Min son, Objektiv, Viggo

Lensbaby + Viggo 9 månader

Jag vet att jag är några år försent men nu har jag införskaffat mig en liten lensbaby att ha roligt med. Visst är det konstigt, i alla år har man jobbat med att få fram så knivskarpa objektiv som möjligt. Så kommer det ett objektiv som istället gör tvärtom.

I förrgår fyllde Viggo 9 månader. Puss hjärtat mitt.

Kamera, Min son, Objektiv, Viggo

Lensbaby + Viggo 9 månader

Jag vet att jag är några år försent men nu har jag införskaffat mig en liten lensbaby att ha roligt med. Visst är det konstigt, i alla år har man jobbat med att få fram så knivskarpa objektiv som möjligt. Så kommer det ett objektiv som istället gör tvärtom.

I förrgår fyllde Viggo 9 månader. Puss hjärtat mitt.

jobb, Kamera, Personligt

Juletankar

Ni vet, det är så konstigt. Jag är ju en festprissa, en tjej som gillar kalas och glitter och flärd och gäster och middagar, men just julen har jag inte så mycket dunderkärlek till. Jag vet inte varför, kanske är det på grund av att det är så hysteriskt traditionsbundet, kanske för att det är så stressigt och hyperventilerat, man ska äta en massa saker man knappt hört talas om, man ska ge varandra grejer. Grejer som blir liggande i en garderob för att man inte lyssnat på varandra. 
Det är så heligt på något sätt. Men varje år känner jag samma sak. Jag vill bort, sticka iväg, fira en alternativ jul. Gå på disco på julafton, äta pizza, resa utomlands, vad som helst.
Annat är det med det människorna i min omgivning, som min mamma, min syster och Jögga. De gillar traditioner och julen allra mest. Så det är de som sätter upp juleglitter, klär julgranar, ljusslingor, griljerar skinka, lagar janssons, skickar julkort och sjunger julsånger och allt det där andra. Vilket tur att jag har dem tänker jag, för jag vet ju att julen är helig. Innerst inne. Julen finns ju i mitt hjärta men det är bara mitt lilla envisa ”gå mot strömmen-beteende” som gör att jag känner så här. Det är ju så mysigt och det luktar ju så himmelskt gott av allt de lagar till.
PS. Idag fick mitt lilla enmansföretag årets julklapp. En backup kamera till min D700. En Nikon D7000. Tyvärr kan inte min CS4 photoshop läsa dess RAW-format, men jag hoppas jag kan lösa det. Det blir till att plåta i jpeg med den ett tag. Känns så skönt att ha en en liten digital backup kamera. Har inte unnat mig det förut.
Blommor, Inredning, inspiration, Kamera, Natur

En stunds eftertanke

I lördags fotograferade jag ett bröllop i Rottneros park. Sedan caterade min andra firma maten, iallafall så fick jag och Viggo vänta i några timmar. Det finns sämre ställen att vänta på än i en blomsterpark. Vi valde att gå en liten promenad och vi började i bibelträdgården. Jag kom på att jag hade mitt macroobjektiv och håvade upp det.

Vi gick där och njöt av åsynen av vattendroppar och den fina luften.

Viggo somnade i vagnen och jag gick loss på blommorna.

Macro och blomsterfotografering kräver tid, men just där och då var tid det enda jag hade.

Det är lite som att dyka och snorkla, man rör sig sakta och låter färgerna och formerna visa vägen.

Det är inte alltid det som är det mest levande som är det vackraste.

Eller det skarpaste och det mest öppna.

Vi gick där i blomsterträdgården i tystnad och långt borta hördes sorlet av en bröllopsfest.

Ett helt buskage med täta lila stickande blommor.

Så mötte vi en liten porlande pojke med blommor i handen. Det låg något buddistiskt över honom.

Jag önskar jag kunde namnet på alla blommor.

Jag gick där och fotograferade och tänkte på alla handlingar man gör. De goda, de onda, de man inte vill ska vara onda men som i fel sammanhang blir till något dumt, jag tänkte på ansvar och ansvaret man har för andra, ansvaret man har för sina egna beslut och rörelsen som påbörjas då man sätter igång något.

Jag gick och tänkte och fotograferade så mycket att jag knappt märkte att skymningen kom. Bilderna blev tätare och tätare och tillslut var jag tvungen att vända kameran mot himmelen.

Rätt som det var väcktes jag ur min bibelträdgårdsvandring av att mobilen ringde och mitt sällskap var färdiga. Det blev en behövlig stunds eftertanke. En bibelträdgård, lite väntande tid, en sovande Viggo och ett macroobjectiv. Voila!

Blommor, Inredning, inspiration, Kamera, Natur

En stunds eftertanke

I lördags fotograferade jag ett bröllop i Rottneros park. Sedan caterade min andra firma maten, iallafall så fick jag och Viggo vänta i några timmar. Det finns sämre ställen att vänta på än i en blomsterpark. Vi valde att gå en liten promenad och vi började i bibelträdgården. Jag kom på att jag hade mitt macroobjektiv och håvade upp det.

Vi gick där och njöt av åsynen av vattendroppar och den fina luften.

Viggo somnade i vagnen och jag gick loss på blommorna.

Macro och blomsterfotografering kräver tid, men just där och då var tid det enda jag hade.

Det är lite som att dyka och snorkla, man rör sig sakta och låter färgerna och formerna visa vägen.

Det är inte alltid det som är det mest levande som är det vackraste.

Eller det skarpaste och det mest öppna.

Vi gick där i blomsterträdgården i tystnad och långt borta hördes sorlet av en bröllopsfest.

Ett helt buskage med täta lila stickande blommor.

Så mötte vi en liten porlande pojke med blommor i handen. Det låg något buddistiskt över honom.

Jag önskar jag kunde namnet på alla blommor.

Jag gick där och fotograferade och tänkte på alla handlingar man gör. De goda, de onda, de man inte vill ska vara onda men som i fel sammanhang blir till något dumt, jag tänkte på ansvar och ansvaret man har för andra, ansvaret man har för sina egna beslut och rörelsen som påbörjas då man sätter igång något.

Jag gick och tänkte och fotograferade så mycket att jag knappt märkte att skymningen kom. Bilderna blev tätare och tätare och tillslut var jag tvungen att vända kameran mot himmelen.

Rätt som det var väcktes jag ur min bibelträdgårdsvandring av att mobilen ringde och mitt sällskap var färdiga. Det blev en behövlig stunds eftertanke. En bibelträdgård, lite väntande tid, en sovande Viggo och ett macroobjectiv. Voila!

Kamera

Avveckling eller utveckling

Mitt favoritobjekt den cerisa orkidén och min pojkväns livslinje.


Jag satt fast. Jag sa till mig själv förra veckan ”det är bara att avveckla eller utveckla”. Ifråga om att vara eller inte vara professionell. Köra eller inte köra.

Hobby eller arbete.  Redan 18 bokade bröllop 2009.

Vart får man inspirationen ifrån och hur kan man plåta samma sak så många gånger utan att aldrig någonsin upprepa sig själv?

Jag gör aldrig samma sak två gånger. Det är inte min stil, men hur gör man 20 bröllop per år utan att göra det långtråkigt för sig själv?

Allt handlar om utveckling. Utvecklar man inte så avvecklar man automatiskt. Så enkelt är det inom allt, och speciellt inom affärer. Så jag tog de pengar jag fick tillbaka på skatten från 2007 och så köpte jag 3 nya objektiv. Varav ett makro.

Det är en helt ny värld som öppnar sig som min vän Fredrik sa, och jag är så glad över att ha väntat med att stiga in i den fantastiska macrovärlden och ganska underligt att jag inte varit där tidigare. Men nu är jag där, och med min nya objektiv är jag mer professionell än någonsin, och nej, jag  kommer inte avveckla min bröllopsfotografi. Bara utveckla den. Den och mitt övriga bildspråk som jag hoppas även kommer ge mig mer övriga arbeten.

Bilderna är tagna i fredagskväll i fönstret. Bara sådär.  Mitt favoritobjekt den cerisa orkidén,  och min favoritkrukväxt svärmortungan.





Kamera

Nikon

Jag kommer vara Nikon trogen. Ni och mina fina gamla objektiv har övertalat mig.